Upptäckte en gemenskap på Lekholmen där alla får vara sig själva

lekholmen.

Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win".

29.5.2024 kl. 20:32

– Jag kom till mitt eget skriftskolläger med ganska låga förväntningar, jag kände bara två andra deltagare från förut. Men det blev en jättefin gemenskap med nya människor. Lekis blev något helt annat än min skolvardag.



Återbesök ditt 15-åriga jag

Lekholmen är en ö utanför Helsingfors, där församlingarna har både konfirmandläger och öppen verksamhet under sommarmånaderna.

– Lekis är så mycket mer än en lägergård. Där råder en stämning som är svår att beskriva utanför holmen. Jag har lärt känna en massa nya människor där och hittat en helt annan social sida av mig själv, säger Sønnerstad.

Hon hoppas att alla som någon gång gått i skriftskola på holmen vill komma ut på ett besök också i sommar.

– Man kan stanna över natten som holmbo eller så kommer man bara ut för en kväll, till exempel på Lekisonsdag, då vi grillar och leker lekar. Det är värt att komma ut och minnas den där speciella Lekiskänslan igen.

På Lekholmen är det också lätt att delta i en andakt eller fundera på livets stora frågor på en klippa vid havet.

– Min tanke känns liksom friare där ute vid havet än hemma i stan, utan all vardagsstress omkring mig. Dessutom är det många andra som funderar och diskuterar på Lekholmen, det är ju nästan alltid ett konfirmandläger på gång, så det känns naturligt att prata om sin tro tillsammans.


Har du någon personlig favoritplats på Lekholmen?

– Bastuklipporna. Jag satt där mycket redan som konfirmand och jag tycker fortfarande om att sitta där och tänka. På Lekholmen behöver man inte visa upp en fasad, det är lätt att bara vara tillsammans.

Mera info om sommarens program och båttidtabell: Lekholmen.fi / @lekholmen_insta / @lekholmen

Text och foto: Nina Österholm