Anne Koivula har gjort praktik på kyrkans familjerådgivning som tar emot på Tredje linjen i Helsingfors.

"Vi behöver lätta på den perfekta fasaden – särskilt i församlingen"

SJÄLAVÅRD.

Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär. Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet.

10.5.2024 kl. 20:15

Anne Koivula är präst i Petrus församling. Som de flesta präster träffar hon mycket människor – inför dop, vigslar och begravningar hör det till att hålla ett så kallat förrättningssamtal. Hon träffar också många människor för enskilda samtal.

– Ofta får jag ta del av hela livsberättelser. Det känns som ett privilegium.

Tidigare har hon jobbat i domstolsväsendet och hört många tunga berättelser och mött människor som levt under mycket svåra omständigheter. Inte heller hennes eget liv har löpt smärtfritt.

– Det är lätt hänt att man känner sig sämre än andra för att det inte går lika bra för mig som för grannen. Kanske känner man också skam över sina nederlag.

Vår historia och finländska kultur gör också att det finns en anda av att alla borde klara sig själva, man ska helst inte klaga eller behöva andras hjälp. Inte ens i kyrkan. Här vill Anne Koivula se en förändring:

– Jag har själv fått stor hjälp genom att våga tala om det svåra. Det hjälper när någon lyssnar.


Tre stolar

Själavård ingår i studierna för alla kyrkliga yrken. Anne Koivula har nyligen avslutat en specialutbildning i själavård som kyrkans anställda kan gå för att bygga på sin grundutbildning.

– Tanken med själavård är att Gud alltid är med, som en tredje part i samtalet. Jag vill gärna ha en extra stol i samtalsrummet. Även om jag sällan säger det högt är stolen en påminnelse för mig om att Gud är med oss då vi möter varandra.

För Koivula är bön en central del av själavården.

– Jag ber gärna för konfidenten under själavårdssamtalet om hen så önskar, men det är inget måste. Jag försöker fråga försiktigt, så att konfidenten har ett verkligt val. Jag tar inte illa upp om någon inte vill, ibland har människor också dåliga erfarenheter av förbön och det viktiga är att man får känna sig trygg i samtalet.


Vad är det för skillnad mellan själavård och terapi?

– Själavård är för vem som helst som behöver samtalsstöd i en utmanande situation. Det kan handla om relationer, utmaningar i studier eller arbetslivet, trosfrågor, mental hälsa, sjukdomar med mera. Du behöver ingen remiss eller diagnos, och samtalet kostar aldrig något. Själavårdaren har alltid tystnadsplikt. Vid psykiska sjukdomar behövs ofta psykoterapi eller medicin.

– Själavård är inte sjukvård men kan i vissa situationer vara ett bra tillägg, ifall du behöver köa länge inom vården eller om du vill samtala om trosfrågor fast under terapiprocessen.

Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär.

– Själva gudstjänsten kan vara väldigt själavårdande när den är som bäst.

Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet.

– Vi har alla nycklarna för det, alla kyrkligt anställda är experter på att möta människor. Men jag tror att vi själva också behöver våga vara mer öppna som människor.

Att leva som kristen betyder ju inte att man går fri från svårigheter.

– Man behöver inte vara perfekt för att komma till kyrkan eller jobba för den. Jag vill våga mötas som en hel människa.

Här kan du få själavård

– I din hemförsamling, du får hjälp genom att kontakta kansliet eller direkt med en anställd.

– Kyrkans familjerådgivning, tidsbeställning 09 2340 2555, vardagar kl. 9–12.

– Walk-in terapi för 16-29-åringar, måndagar kl. 14–18 i Matteuskyrkan.

– Kyrkans samtalstjänst per telefon eller chatt.

– Mera info på helsingforsforsamlingar.fi

Text och foto: Nina Österholm