Det fina med resan är att barnen deltar som sig själva, de är lägerdeltagare precis som jag. Det är alltså i detta fall inte mina barn som bara hänger med på resan, utan de är lägerdeltagare med eget program och egna kompisar och delvis från mig separata tidtabeller. Vilket gör att jag har tid att regrediera till en ung person som inte vet när jag nästa gång ska vara någonstans utan måste kolla sådant med lägerledarna, även om det finns tydliga skriftliga instruktioner och instruktioner som även givits verbalt under gemensamma samlingar. Man kan inte minnas allting hela tiden.
En del av resan jag verkligen tycker om är bussfärderna från och till resmålet. För min del är det fina med bussresan att jag bokstavligen är en passagerare och inte har något jag behöver ordna eller fundera på. Min uppgift är att inte vara till besvär och försöka passa tiderna när vi har pauser.
Det för mig tillbaka till tider då man hade tid att resa oplanerat och utan tidspress eller något jobbrelaterat som väntar när man kommer fram. Inga samtal, ingen e-post, inga möten att förbereda. Man bara sitter.
Det är nuförtiden ganska sällan jag bara kan sitta och se på världen när den rullar förbi, så jag njuter stort av det. På något sätt är det stort att bara rulla på landsvägen och se att allt har sin lilla gång. Det för mig tillbaka till tider då man hade tid att resa oplanerat och utan tidspress eller något jobbrelaterat som väntar när man kommer fram. Inga samtal, ingen e-post, inga möten att förbereda. Man bara sitter.
Jag hade också fördelen att sitta mellan barnen. De växer och blir äldre hela tiden, så jag vet inte hur många fler gånger jag kan sitta och njuta medan de, lutandes mot mina axlar, sitter och sover. Sådana stunder får man ta till sig när de erbjuds.
Tyvärr blir man inte yngre, så det tar sedan en tid att repa sig från en (nästan) osoven bussnatt, men den är väl värd den. Jag kan varmt rekommendera detta åt envar.