Det känns som att jag ställt frågan otaliga gånger i de mest varierande sammanhang. I ett av världens största träskområden i Sydsudan, så avlägset att det är svårt att nå fram. I Uganda som av Afrikas länder tagit emot mest flyktingar. I Somalia där torkan och konflikter tvingat människor fly till tryggare områden. I ruinernas Syrien efter mer än tio år av krig.
Frågan får vanligtvis ungdomar att skina upp, antingen i allvarsam beslutsamhet eller med en ivrig glimt i ögat. Mycket ofta svarar de att de vill bli lärare eller läkare, yrken som alla har kontakt till i vardagen. De som sett återuppbyggnad vill kanske bli ingenjörer och på ställen med landningsbanor vill en del bli piloter. Det är uppenbart att de här barnen aldrig tagit skolgången för given – ett mått av trygghet möjliggör skolan och drömmarna.
I Ukraina hade eleverna däremot svårt att svara på frågan, och det säger mycket om hur det är för barn som bor på krigsdrabbade områden varsomhelst i världen. Som 14-åriga Sophia svarade när vi sågs för ett år sen: jag brukade ha många drömmar, men nu tänker jag att om vi bara hade fred. Det är svårt att fundera på andra målsättningar. Om vi ens hade närundervisning.
I Ukraina började ett nytt skolår i september. I bland annat Kharkiv är det fjärde året i rad med distansundervisning. Först pandemin, sedan kriget. Ett fungerande bombskydd som rymmer alla elever är kriteriet för att organisera närundervisning. Luftlarmen ljuder flera gånger i veckan också på områden som ligger betydligt längre från frontlinjerna än Kharkiv.
Kriget gör sig påmint, men för barnens framtid är det oumbärligt att skolgången fortsätter. Samma sak gäller förstås barn och unga på alla andra krisområden i världen.
Till vårt arbete med kommunikation hör att förmedla resultat. Kyrkans Utlandshjälp arbetar för rätt till högklassig utbildning, utkomst och fred. Det är lätt att relatera till siffror om hur många som börjat skolan, hur bra barn och unga lär sig med utbildade lärare och i trygga skolmiljöer och slutligen utexamineras. Också högre utbildning och yrkesutbildning, som konkret leder till sysselsättning och en chans att försörja sina familjer, kan vi rapportera om. Det är också lätt att bildsätta.
Men fred då? Vi kan nämna antalet utbildningar vi arrangerat för att förebygga konflikter och hatprat eller medla innan konflikter växer för stora. Det leder till minskat antal våldsamma incidenter. Freds- och försoningsprocesser innehåller möten, handskakningar och undertecknade avtal. Liv som besparas, människor som kan leva i sina hemtrakter.
Arbetet är ovärderligt men kan kännas abstrakt och för självklart för att väcka intresse för oss som lever i fred. Friheten att gå i skola, att utbilda sig till arbetslivet, skaffa sig ett jobb, röra sig fritt och idka handel. Att drömma.
Livet som det borde vara.
