Just nu tänker jag på den engelska poeten och prästen John Donne (1572–1631). För fyrahundra år sedan levde han i en tid som liknar det vi upplevt och upplever just nu: Flera ödesdigra sjukdomar drog över landet på Donnes tid, och på kontinenten härjade det trettioåriga kriget. Sent på hösten 1623 insjuknade John Donne själv i en livshotande feber. Under sjukdomstiden skrev han en samling andaktstexter, och hans ord talar om människans behov av sin nästa, om betydelsen av enhet och sammanhållning i världen.
”Ingen människa är en ö, fullkomlig i sig själv”, skriver John Donne i sitt ensamma sjukrum. ”Varje människa är en del av fastlandet, en del av helheten.” Vi kan höra hur Donne saknar sina närmaste omkring sig, en gemenskap, kanske sin församling. Liknelsen om kartan öppnar dessutom ett större sammanhang: ”Om en tuva land sköljs ner i havet, förminskas Europa, såsom om en udde skulle sköljas bort …” Visst talar Donne fortfarande om den enskilda människan, och säkert särskilt om sig själv, men jag kan inte låta bli att höra hur han också tänker på den splittring som kriget river i det Europa som han bara några år tidigare besökt på ett diplomatisk uppdrag. När Donne i sin text sedan återvänder till ord om döden kan man därför läsa en hänvisning såväl till den egna förgängligheten som till förlusten av soldater och civila i ett förödande krig: ”Varje människas död förminskar även mig eftersom jag är en del av mänskligheten. Fråga därför aldrig för vem dödsklockan klämtar: den klämtar för dig.”
John Donnes text har senare resonerat i olika historiska skeden. Slutorden här lånades av den amerikanska författaren Ernest Hemingway (1899–1961) då han skrev om meningslösheten i det spanska inbördeskriget på 1930-talet, ett annat krig på samma kontinent (romanen Klockan klämtar för dig). Och bilden om hur människan inte är en ö fick nyligen skildra mångas sorg och förtret då öriket England genom Brexit beslöt att lämna den europeiska gemenskapen.
Så vandrar litteraturen genom tider och generationer. Trots att John Donnes ord beskriver den verklighet som han levde i för fyrahundra år sedan, kan vi i hans text nu också återspegla vår egen rädsla och oro under pandemin och på grund av det krig som pågår i Europa idag, i vår egen verklighet.
Jag sätter mig gärna ner för mig själv med en bok när höstkvällen mörknar. Men litteraturens främsta funktion är inte att gynna vår ensamhet – efter åren av isolering behöver vi sätt att mötas, inte avskiljas. Böcker ger oss ord att uttrycka och dela våra känslor och upplevelser – så att vi kan nå och förstå varandra.