"Jag har byggt djupare relationer med människor än vad jag skulle ha gjort över en liten kaffekopp"

Kolumn.

Under en vanlig söndagsgudstjänst, i mitten av mars, börjar en bekant melodi spelas från synten. Min hjärna och mun förbereder sig för att inleda ”Härlig är jorden …”, tills jag några sekunder senare inser att texten är på engelska och med ett annat budskap. Jag befinner mig långt hemifrån, och deltar i en gudstjänst i den protestantiska kyrkan i Oman.

31.5.2023 kl. 08:00



Denna stund fick mig att fundera på samhörighet som en församling. Hur en bekant melodi med annan text kan få mig att känna samhörighet med andra kristna. En känsla som har varit stark under min tid i Oman är att jag aldrig upplevt en liknande samhörighet i en kyrka som här. Jag får en stark och konkret känsla av hur stor den kristna kyrkan är och hur jag bara har befunnit mig i ett litet hörn av den. Jag går i en kyrka där det finns människor från olika håll i världen, mestadels från olika håll i Asien, och den ser inte alls ut som den kyrka jag växte upp i.

Eftersom största delen av människorna i församlingen inte är härifrån, blir kyrkan och församlingen en knutpunkt som förenar människor som annars är ute på främmande mark, medan resten av släkten och vänner befinner sig på andra sidan världen. Då har kyrkan blivit ett hem och en knutpunkt för samhörighet i vardagen. Det som vi har gemensamt är vår tro, även om vi kommer från olika grenar av den. Denna samhörighet bygger också starkt på andra kulturella seder än vad jag är van med, eftersom gästvänlighet och samhörighet visas och praktiseras på ett helt annat sätt än inom den finska kontexten. Flera generationer bor under samma tak, nya församlingsmedlemmar tas emot med stor nyfikenhet. Särskilt måltider efter kyrkan är en viktig del av hur man umgås och bygger relationer. För en person som jag, som är van med att man inte pratar så mycket med folk man möter i gudstjänsten, har det varit både en social och andlig övning i att anpassa sig till detta sätt att bygga samhörighet.

En särskild sida med samhörigheten är också att prästen är en aktiv del av den, hen bjuds stup i kvarten på mat hemma hos medlemmar i kyrkan. Det är inte ett nytt, men ett ovant koncept för mig att se. Jag kan bara tänka mig hur annorlunda kontakt och insikt man får i sina församlingsmedlemmars liv då man gör sådana besök i friare form och att prästen så starkt är en del av samhörigheten i församlingen. Jag har umgåtts över många måltider här och det märks att jag har byggt djupare relationer med människor än vad jag skulle ha gjort över en liten kaffekopp. Kanske det är något vi borde satsa mer på hemma.

Så jag frågar dig, när har du senast bjudit in din präst, någon annan församlingsmedlem eller en bekant för en måltid?

Ina Laakso är teologie magister och befinner sig just nu som volontär för Finska Missionssällskapet i Oman.

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet