Helena Hollmérus jobbar som ledare för småbarnspedagogiken i Johannes församling.

Hösttankar

Helsingfors.

I skrivande stund kan jag inte se mig mätt på höstens vackra färger omkring mig: Träden, solen, den blå himlen och havet. Lingonen, de halvtorra blåbären med brinnande röda blad och svamparna jag sällan hittar, allting är som en vacker tavla. Ju äldre jag blir, desto bättre blir jag på att stanna upp och njuta av det som finns runtomkring mig i stunden.

13.10.2022 kl. 12:00
Eller, för att hålla mig till sanningen, är det så jag önskar att jag skulle göra. Verkligheten är ju ändå ofta den att då det är bråttom på arbetet eller på fritiden så rusar jag fram och försöker prestera maximalt. Jag får en lite osund kick av att prestera väl, och då glömmer jag allt njutbart som finns runtomkring. ”Förgänglighet och åter förgänglighet!” säger Predikaren. ”Allt är förgängligt. Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar.”
Hösten vackra färger ger mig också en känsla av vemod. Sommaren drog förbi, hösten kom och småningom blir det igen dags att stänga sommarstugan och avsluta arbetet där inför vintern. Hur många somrar kommer jag att få vara frisk? Hur många somrar kommer jag att orka arbeta med att förbättra det vi drömmer om? Arbete är Guds välsignelse sade någon, men hur blir det sedan om kroppen inte orkar arbeta längre? Var söker jag då mina kickar?
När naturen drar sig tillbaka, och alla helgons dag sakta närmar sig, funderar jag också på hur min egen inställning till sorgen, saknaden och döden har förändrats under åren. När jag var liten var jag ångestfylld inför tanken på att någon jag älskade skulle dö. Jag hann ändå bli väldigt vuxen innan någon i min närmaste krets gick bort. Nu reflekterar jag över att jag börjat acceptera att det är livets gång. Det är sorgligt och ledsamt, men inte längre ångestfyllt.
Jag tänker också på saknaden efter personer jag fått lära känna tidigare, men inte längre kan träffa så ofta, om alls. Jag tänker på alla i min hemby, där jag bodde i drygt 40 års tid, och jag tänker på alla de familjer jag lärde känna via arbetet i församlingarna i Pojo och i Ekenäsnejden.
Många av dem är vänner på sociala medier, och det ger mig glädje att följa dem trots att jag själv inte är aktiv. En flytt i vuxen ålder betyder att många av dem som verkligen känner mig inte längre finns nära. Jag vill säga till alla jag saknar att jag bär dem i mitt hjärta, och att de egentligen finns väldigt nära mig.
Helena Hollmérus
Foto: privat

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet