Frida Vikström är diplomingenjör.

Friheten i en tom kalender

Kalender.

Om det är något jag lärt mig de senaste två åren så är det att planera lite mindre och tillåta lite mer spontanitet i vardagen.

19.1.2022 kl. 11:37

Jag kan inte förneka att det känns som om det är något extra inspirerande med början av januari. Trots att skillnaden mellan 31.12 och 1.1 bara är en dag känns det ändå som om vi korsat något slags osynlig gräns. Jag såg någon skriva att det är viktigt att kunna hitta sådana skiljelinjer, oberoende av hur abstrakta de är, för det gör att vi lättare kan lämna obehagliga handlingar och upplevelser i det förflutna: det var förra året, det är förbi och vi kan blicka framåt med mer hopp.

Januari verkar också vara månaden då många försöker skapa nya vanor eller hitta en ny hobby. På andra sidan nyårets osynliga gräns känns det lättare att gesig själv chansen att prova på något nytt. Risken att misslyckas känns på något sätt inte lika skrämmande i januari.

Själv har jag inte ställt upp några långsiktiga mål alls för det nya året. Jag slutade med nyårslöften redan för många år sedan, men två år in i en global pandemi känns det extra motiverat att fundera mer kortsiktigt. Det är också något väldigt befriande i att se min kalender mestadels gapa tom. Så länge jag kan minnas har dagarna varit fyllda av skola eller jobb och kvällarna av hobbyer och evenemang, men nu har yttre omständigheter tvingat mig att ta en paus, sätta mig ner och andas.

Det är egentligen ganska skönt. Hur roliga alla fritidsevenemang än är så kräver de oundvikligen mycket mer energi än en hemmakväll, och jag hade inte insett hur trött jag konstant var innan pandemin trampade på bromsarna och kalendern tömdes. Ett sant lyxproblem att ha, men utmattningen bryr sig inte om vad du satt din energi på, bara att du använde den.

Jag var aldrig bra på carpe diem tidigare, men om det är något jag lärt mig de senaste två åren så är det att planera lite mindre och tillåta lite mer spontanitet i vardagen. Det var inte något jag trodde jag behövde lära mig, jag var väldigt nöjd med att planera alla mina dagar, men sinnesron jag nu känner kan inte förnekas. Det är något djupt ironiskt i hela situationen, men jag har alltid tänkt att Gud måste ha ett sinne för humor. Och det är väl ändå bättre att fokusera på det lilla goda jag fått ur en förfärlig situation än att sörja allt vi mist.

Frida Vikström är diplomingenjör.

Frida Vikström

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet