En ton börjar mjukt ljuda, svagt, men intensivt.
Snart kommer nästa.
Och nästa.
Det första, väldiga ackordet vecklas ut, körens klang sprider sig i kyrkans kubikmeter av luft, fyller varenda vrå.
Svagt blandar sig en välkänd julkoral in i klangmassan: Det är en ros utsprungen, av Jesse rot och stam. Mot den mjuka, böljande körklangen avtecknas den, fras för fras, mening för mening: av fädren ren besjungen den står i tiden fram.
Likt ett norrsken börjar musiken ändra färg, en nyans av purpur blandar sig i det blåa, den varma klangen får ett nytt djup. En skarp tritonus skär genom musiken men visar sig bara vara en föraning om den kommande melodin: en blomma skär och blid.
Plötsligt tystnad.
Sedan börjar de böljande ackorden igen ljuda, större, mer intensivt, högre, starkare: mitt i den kalla vinter.
Musiken exploderar, når en hjärtskärande klimax i de två ackorden C-dur och D-dur som är så rena, så klara. Mjukt fortsätter klangvärlden, söker sig vidare mot den avslutande frasen: i midnatts mörka tid. Sopranens höga G skiner svagt som den uppgående solens strålar över bergen mot den övriga körens F-durackord i svagt pianissimo.
Det är jul.
Den böljande, rogivande, nästan oändliga musiken där pulsen knappt går att förnimma ger en trygg känsla av att någonting större, obeskrivligt finns bortom vardagsbekymren, en varm försäkran om en kärlek bortom vårt mänskliga förstånd.
Den gamla koralen som omges av en ny klang ger en förnimmelse av hur vi delar ett sammanhang, med varandra, med dem som gått före oss, med dem som kommer efter oss.
Niels Burgmann jobbar som kantor i Matteus församling.