Jag vaknar bredvid min dotter som ännu andas tungt. Försiktigt tassar jag till köket där det doftar nybryggt kaffe. Det gäller att ta vara på de morgnar då jag får lite tid för mig själv innan dagen rullar igång. Med ett öra öppet mot sovrummet öppnar jag en andaktsbok och tar en klunk (varmt!) kaffe. I texten uppmanas jag att idag ge Gud mina tomma händer. Jag ser på mina händer, tänker på dagen framför mig och försöker be denna till synes enkla bön – men något säger stopp.
Nej Gud, jag kan inte ge dig mina tomma händer. Mina händer är fulla idag! De kommer vara sysselsatta med smekande, tröstande och kramande. De är upptagna med kittlande, busande och skojande. De ska skuffa en vagn, byta blöjor och lirka med skedar med morotspuré. De ser fram emot att borsta nya små tänder och mjukt bebishår.
De här händerna ska knappa in meddelanden till vänner och svara på obesvarade frågor. De ska koordinera kompisträffar med säkerhetsavstånd. De vill trycka på tangenter så att jag kommer vidare i mina studier. De ska bläddra i tidningen och scrolla igenom dagens nyheter så att jag är lite uppdaterad om världen utanför hemmets väggar. De ska plocka pusselbitar, laga mat och skrapa rester från en kastrull.
Mina händer längtar efter att vända blad i de böcker som jag lånat från biblioteket. De vill känna på krispiga höstlöv och den ljumma höstvinden. Och så ska de fyllas med tvål och vatten förstås. Och desinficeras. Om och om igen.
Men Gud, jag vill försöka ge dig det mina händer bär på och sysslar med idag. Styrk dem med din kärlek, glädje och tålamod. Hjälp mig att bära det jag ska bära och öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan. Låt mina fulla händer vila i dina trygga händer genom hela dagen. Amen.
Charlotte Steffansson-Myrskog är hemma med dottern Alice, 8 månader, i höst.
Hennes favoritplats i stan är Gammelstaden.