Daniela Strömsholm är musikledare i Matteus församling. Hennes favoritplats i stan: "I mina löpskor på Blåbärslandet, med utsikt över vattnet och Helsingfors. Där uppfylls jag av tacksamhet och frihet och känslan av att det här är min stad."

Jag kan inte beskydda henne hela hennes liv

föräldraskap.

"Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista."

2.9.2020 kl. 00:01

Hon klamrar sig fast vid mig med sina små armar och ben. Hon börjar gråta, först lite gnälligt men småningom mer desperat. Hon vet vad som kommer att hända. Jag ser förtvivlan och sorg i hennes ögon när jag slingrar mig ur hennes grepp och räcker över henne till den andra famnen. Hennes armar sträcker sig mot mig, men jag stryker henne bara lätt på kinden, ger henne en puss och säger hejdå.

Jag känner mig som världens sämsta mamma när jag långsamt vänder ryggen åt henne och går iväg, med tårar som bränner under ögonlocken. Det gör ont i mitt bröst. Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista. Jag kan inte vara där och beskydda henne hela hennes liv. Jag SKA inte vara det. Min uppgift är att finnas där för henne med min villkorslösa kärlek, men hon måste få leva sitt liv.

Det är ingen lätt balansgång att vara förälder. Sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson uttrycker det så vackert och träffande: ”Hur lever man ett liv när man lever för nån man vill bädda in i bomull men också rusta för storm? Jag är räddare än nånsin men också modigare nu. Jag ska slåss och jag ska kriga för att du ska få va’ du.”

Oron och rädslan som kommer när en blir förälder är skrämmande stor. Ofta tänker jag att det är en himla tur att jag har min tro, annars skulle jag inte fixa det. Att få lägga all oro och det som är utöver min makt i Jesu händer gör det hela ganska mycket lättare att hantera.

När jag hämtar mina barn på eftermiddagen är jag så tacksam över att jag har möjligheten att lämna dem på ett tryggt ställe och att det inte är mer än en dagisstart som är upphov till tårarna. Och min yngsta har trots allt haft en bra dag. Hon har lekt, ätit, sovit och skrattat.

Daniela Strömsholm är musikledare i Matteus församling.

Hennes favoritplats i stan: I mina löpskor på Blåbärslandet, med utsikt över vattnet och Helsingfors. Där uppfylls jag av tacksamhet och frihet och känslan av att det här är min stad.

Daniela Strömsholm

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

lekholmen. – På Lekholmen är alla välkomna, precis sådana de är, utan att behöva bära någon sorts mask, säger Walter Wallén som är lägergårdschef på församlingarnas lägerö i sommar. 29.5.2024 kl. 20:19

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

Kolumn. Jag erkänner. Ibland tar jag vissa saker för givet. För en tid sedan läste jag om människor som lever i svåra förhållanden och som blir förföljda på grund av sin tro. Nik Ripken berättar hur han reste i olika länder där de kristna möter svår förföljelse. 10.5.2024 kl. 20:19

HALLÅ DÄR. Han är en musicerande verksamhetsledare på Svartholmen i sommar. 10.5.2024 kl. 20:17

SJÄLAVÅRD. Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär. Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet. 10.5.2024 kl. 20:15

Helsingfors. Nu döps fler barn i Helsingfors, liksom tonåringar som döps i samband med skriftskolan. 24.4.2024 kl. 17:16

Kolumn. I februari öppnades Johannes vardagsrum i Tomaskyrkan i Mejlans. En plats för vardagsgemenskap och samvaro. Ett utrymme för olika aktiviteter också över generationsgränserna 22.4.2024 kl. 17:08

HALLÅ DÄR. Som utbildad klass- och slöjdlärare samt grafisk designer vet Edit Koskinen hur svårt men viktigt det är att vara tydlig i sin kommunikation. Hon vikarierar som informatör i Petrus församling. 22.4.2024 kl. 17:04

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet