Klockan är 09.40, jag loggar in i Meet och en efter en dyker eleverna också upp i bildrutan. Många grymtar ett ”godmorgon” men de flesta har inte på sina kameror. Jag inleder med några ord och börjar sedan undervisa om dagens ämne.
I skrivande stund är jag och mina elever inne på åttonde veckan av distansundervisning. Allt löper bra, de lär sig och vi har vant oss vid tekniken. Vi har hittat något slags ”normalt” mitt i allt detta. Men samtidigt är inget normalt. Jag sitter framför en datorskärm i mitt vardagsrum och många gånger känns det som om jag talar med en vägg. Ingen kan nicka, möta min blick eller le uppmuntrande. Jag saknar allt det och så mycket mer.
Tekniken i all ära, men inget kan någonsin ersätta ett IRL-möte. Aldrig. Läraryrket är socialt, och man väljer det inte om man är eremit. Jag vill ju se mina elever! Jag vill hälsa på dem i korridorerna, möta deras blick i klassrummet, svara på deras frågor och framför allt få möta dem ansikte mot ansikte och finnas där.
Men plötsligt händer det. Mitt i min närmaste K-market, av alla ställen. Så står han där, en av mina elever, bakom jordgubbsståndet. Vi lyser båda upp och det märks så tydligt hur svältfödda vi är på mänsklig kontakt och någon man har något gemensamt med. Han behövde det, jag behövde det. Det lilla mötet gjorde hela min dag så mycket bättre.
Under hela den här märkliga tiden har jag konstant bett Gud: fyll min vardag med liv. Låt inte dagarna flyta ihop i ett enda töcken utan låt varje dag innehålla åtminstone ett guldkorn. Eftersom jag bor ensam har jag varit mer rädd än vanligt för grå tristess. Men det vet Gud, så Hans guldkorn till mig idag var ett samtal bakom ett jordgubbsstånd.
Hanna Wiik jobbar som modersmålslärare vid ett gymnasium i huvudstadsregionen.
Hennes favoritplats i stan är Sveaborg.