Våren betyder för mig att fotbollssäsongen kör igång. Som domare ser jag fram emot att äntligen få döma seriematcher efter den långa övergångsperioden. Jag går iväg till idrottsplanen för att köra ett av veckans träningspass. Solen skiner, det gröna konstgräset ser lockande ut och bara väntar på att få bjuda upp till en spännande match.
Tänk om inte coronavirusepidemin brutit ut. Då skulle det redan ha spelats fyra omgångar av den Nationella ligan, det som ännu i fjol hette Damligan. Jag hejdar mig, precis som jag gjort flera gånger under den senaste månaden, för att låta bli den tanken. Den tjänar ju ingenting till, påminner jag mig själv, men det är inte så lätt att låta bli. Det är så många ”tänk om” som varit aktuella, så många planer som gått i kras, så mycket som bara inte har blivit av.
Tänk om Finland hade förlorat självständigheten. Tänk om jag hade valt en annan studieinriktning. Tänk om damlejonen hade vunnit guld i hockey-VM förra våren. Tänk om jag hade köpt den där snygga skjortan. Allt som har hänt, både det som verkar ganska betydelselöst och det riktigt stora och viktiga, har format vår historia och mig. Det är omöjligt att veta hur vårt samhälle eller mitt liv skulle ha sett ut ifall utgången eller besluten varit annorlunda.
I tiden efter påsk snurrar mina tankar kring påskens händelser. Tänk om Jesus inte hade korsfästs. Tänk om Jesus inte hade uppstått. Det går liksom inte att greppa. Men vänta lite, nu är jag igen i de onödiga ”tänk om”-ens värld. Jesus dog ju och Han har uppstått. Tack Gud för det!
Jag påminner mig om att oftare försöka gå tillbaka till påskens händelser, för de ger perspektiv på min tillvaro. Jag kan inte ändra det som har hänt och jag vet inte vad morgondagen för med sig. Det jag vet är att jag, av nåd, får leva en dag i sänder, hoppas på och be om det bästa och lita på att Gud har tänkt på allt.
Tonja Paavola jobbar som som ungdomsarbetsledare i Matteus församling.
Hennes favoritplats i stan är Lekholmen.