Jag har länge tyckt att det bästa i mitt jobb är att få ackompanjera och leda en stark psalmsång. För mig är den enstämmiga psalmsången nämligen otroligt fängslande.
Jag minns en jordfästning för några år sedan. Jag hade gjort mina sedvanliga förberedelser före jordfästningen, planerat hur jag ackompanjerar psalmerna på orgeln. När församlingen började sjunga förstod jag direkt att jag måste ändra mina planer och spela så starkt som möjligt. Församlingen sjöng nämligen så kraftigt. Sången blev starkare och starkare efter varje vers och kantorn fick gåshud.
Ett annat minne kommer från en gudstjänst i samband med en musikfestival. Gudstjänstens musik bestod av psalmer och en kantat som uppfördes av en liten orkester, kör och sångsolister. Visst var kantaten väldigt fin, men jag minns den kraftiga psalmsången ännu bättre. Alla sjöng med i psalmerna, även de tyska sångsolisterna. Det kändes som om även de som vanligtvis inte vågar sjunga med full röst fick mod att göra det.
För mig har psalmsången flera dimensioner, varav alla inte har med musik att göra. Som musiker är jag naturligtvis fascinerad av klanger. Det är en alldeles speciell klang i den unisona sången. Psalmsång är också något som vi skapar tillsammans, det är ingenting som jag kan uppnå ensam. I psalmsången upplever jag att vi är jämlika, ingen är viktigare än någon annan. För mig är allsången också en slags mindfulness-övning. Allt annat står stilla, alla fokuserar på att sjunga och också den som inte har vågat sjunga på åratal öppnar sin mun och kommer med.
Kom till kyrkan på första advent och stäm in i sången!
Anne Hätönen är kantor i Johannes församling.
Hennes favoritplats är den nygamla fåtöljen hemma.