"Det tog länge innan jag kom fram till att ljuset är lika verkligt som mörkret", säger Susanne Ringell.
"Det tog länge innan jag kom fram till att ljuset är lika verkligt som mörkret", säger Susanne Ringell.

"Det är lite som om någon tagit ens psyke och släppt det i golvet och det gått i tusen bitar"

Helsingfors .

Kan orden överbrygga vår ensamhet? Medan höstmörkret sänker sig över staden delar författarna Tua Forsström och Susanne Ringell tankar och texter om saknad, ensamhet och längtan.

1.10.2019 kl. 17:33

"I begynnelsen var Ordet …" moderatorn Maria Björnberg öppnar samtalet med att läsa början av Johannesevangeliet, om ordet som blev levande och som lyser i mörkret.

Tua Forsström konstaterar att skrivande inte är en soloprestation; det innehåller spår av århundraden. Det bibliska språket är en källa.

– Text och ord är en arkeologisk utgrävning, det finns lager på lager, säger författarkollegan Susanne Ringell.

Även hos människor som lever i en sekulariserad värld händer det att insmugna bibelcitat i texterna väcker en genklang. Ambivalensen är dem bekant: båda författarna har själva i tiden gått ur kyrkan – och skrivit in sig igen.

Språket i kyrkan tycker de är viktigt. Det enkla är bra, men det förenklade, det som underskattar lyssnaren, är det inte.

Susanne Ringell tycker det kan vara svårt att växa i kyrkan.

– Kyrkan är bra på vår svaghet, men inte nödvändigtvis på den styrka vi också kan besitta.

Som författarna använder det de upplever i sina liv – men ibland kan orden svika också dem.

Tua Forsström berättar att den svåraste bok som hon skrivit är den som kom till efter att hennes barnbarn dött, bara nio år gammal.

– I extrema katastrofsituationer händer någonting. Man kastas ut ur sitt språk, man blir tvungen att byta paradigm och man får vara glad över minsta lilla impuls och allting som lever inuti en – det är lite som om någon tagit ens psyke och släppt det i golvet och det gått i tusen bitar. Jag tror det finns olyckor som är för stora för oss att hantera språkligt, säger Forsström.

Kanske kan en text ändå fånga något av sorgens essens.

– Vi är ensamma, alla människor här på jorden, med vårt liv och våra öden. Vi upplever dem som individer. Men med dina ord överbrygger du någonting av den ensamheten, säger Maria Björnberg.

Susanne Ringell säger att skrivande för henne alltid varit lika med liv.

– Det tog länge innan jag kom fram till att ljuset är lika verkligt som mörkret. Text är mera av ljuset, oberoende av hur mörk texten i sig kan vara. Text är ett ackord som ersätter, kanske inte stumhet, men eko i ödsliga berg.

Hon säger att skriva är mindre en fråga om ensamhet och mer om viljan att nå kontakt. Också en sorgsen text kan vara trösterik.

Ensamhet är temat den här veckan i Johannes församling. "Var är du?" är rubriken för ett samarbetsprojekt mellan församlingen och yrkeshögskolan Novia som undersöker upplevelser av ensamhet – ett av vår samtids största sociala problem.

Emelie Wikblad