På utfärd i hemknutarna

dagsutflykt.

Jag hade aldrig hört talas om Svartholmen men plötsligt befann jag mig ombord på en färja och gjorde en spontan resa ut till havs.

27.6.2019 kl. 00:01

Efter femton minuters båttur glider vi sakta in mot bryggan. Det är lördagseftermiddag och jag och mina vänner är på väg till Svartholmen, som ingen av oss tidigare besökt. Innan en av mina kollegor tipsade om ön hade jag ingen aning om att den fanns. Så jag tog med mig mina lika ovetande vänner på en spontan resa till havs.
I gassande solsken kliver vi av båten och börjar vandra längs vägen som leder upp till huvudbyggnaden. Fem minuter senare sitter vi vid caféets uteservering och smuttar på varsin kaffe med havremjölk. En av oss har köpt en kall läsk och en annan mumsar på en nygräddad kanelbulle (den största jag sett).
Framför oss breder en stor och grön gräsmatta ut sig. Gräsmattan går över i en sandstrand som sträcker ut sig till havet. Några barn springer glatt i vattnet för att sedan fortsätta leken i sanden. Maria, mamma till ett av barnen, sitter på en bänk vid stranden.
– Vi har varit här några gånger tidigare. Det är ett bra ställe eftersom det är nära stan och det finns många aktiviteter för barnen, säger hon.
Maria har kommit till Svartholmen med sina väninnor och deras barn. I dag är de fyra mammor och tre barn. Två av mammorna har gått en bit bort för att testa fiskelyckan, medan Maria håller ett öga på barnen som leker på stranden.
– Vi är alla singelmammor som har stöd av varandra.


Höns, kaniner och fiske
Jag och mina vänner vandrar vidare för att titta på djuren som vi kunde skymta från uteserveringen. I en bur hittar vi några hönor och en tupp – i en annan en fullvuxen kanin och närmare ett dussin små kaninungar.
Genom att någorlunda smidigt passera Kanadagässen och deras ungar, utan att få de arg-
sinta mammorna efter oss, tar vi oss ut till en annan ö. Till den kommer man genom att korsa en smal bro från huvudön. På nämnda bro står Marias vänner och fiskar. I ett vitt ämbar med vatten simmar tre små fiskar omkring. Det verkar som om det nappar bra i dag.


En stunds vila
Efter att vi utforskat den mindre ön går vi vidare runt huvudön, via kapellet, bryggan där vi steg i land, grillplatsen och upp till caféet igen. Ur högtalarna hörs en röst som ber om gästernas uppmärksamhet:
– Den sista båten går klockan 18.00!
Vi har ännu 45 minuter kvar till avfärd så vi sätter oss ner för en eftermiddagsfika. Maria och barnen befinner sig fortfarande vid stranden.
– Livet är svårt men här är det enkelt att vara i lugn och ro, säger hon.
Vi kan inte annat än hålla med. Vi har alla saker vi kämpar med. Nytt jobb, skolarbete som hopar sig och bröllopsplanering för en dag som i hastig takt närmar sig. Men på Svartholmen får vi en liten stunds vila. Det är som om tiden står stilla. Först när högtalaren tutar ut information om båttidtabellerna blir vi påminda om världen utanför ön.

Louise Häggström är informatör i Johannes församling.

Svartholmen

  • Svartholmen är en ö som ägs av kyrkan i Helsingfors och vem som helst är välkommen dit.
  • Båten ut till ön går från Sandstrandsvägen 5 och kostar fyra euro tur och retur. Barn under 10 år åker gratis.
  • Ön är öppen från 4 juni till 11 augusti, från tisdag till söndag varje vecka.
  • Det finns ett kapell där det dagligen ordnas andakter eller mässor.
  • På ön finns även lunchservering och ett café där man kan köpa kaffe och tilltugg, ön är även hem för djur som kaniner, hönor och får. Badmöjligheter finns och en grillplats som är öppen för alla. Mera info på mustasaarentoimintakeskus.fi
Louise Häggström

Kolumn. Det var i maj 2002 jag med öppet sinne började som diakonissa i Norra svenska församlingen. 11.11.2024 kl. 14:30

HALLÅ DÄR. Aschan är ny församlingspastor i Johannes församling. 11.11.2024 kl. 14:06

Helsingfors. Verksamheten fortsätter i mindre utrymmen. Kvällsmässor ordnas flera söndagar i terminen. 11.11.2024 kl. 13:58

HALLÅ DÄR. Hon pratar med dig om döden på alla helgons dag. – Vad händer när man dör? Det är nog en svår fråga. Egentligen vet ju ingen av oss vad som händer eftersom vi alla lever, funderar Catarina Bärlund-Palm. 22.10.2024 kl. 19:25

Kolumn. På hösten får ljus en speciell betydelse i förhållande till det tilltagande mörkret. Ljuset lyser upp, det vägleder, det ger trygghet. Levande ljus kan få oss att stanna upp och stilla oss, att känna samhörighet och gemenskap, och att minnas. 22.10.2024 kl. 19:20

Kolumn. Forskning visar att par som hanterar oenighet och olikheter tidigt håller ihop längre. 10.10.2024 kl. 13:57

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet