Patricia Högnabba jobbar med konfirmand- och ungdomsarbete i Matteus församling.

Och vet du vad jag lärde mig?

Insikt. "Jag har hört till dem som helst klarar sig själva (även om det innebär att man sitter och googlar halva natten)." 10.1.2019 kl. 00:00

I slutet av förra året hade jag förmånen att inom mitt jobb få pröva på helt nya uppgifter – jag vikarierade kyrkoherden i två månader. När jag först blev tillfrågad att axla vikariatet tackade jag skrattande nej. Det kändes som alldeles för stora stövlar att stiga i. Kyrkoherdar vet och kan ju allt – inte skulle jag våga ta ett sådant ansvar. Någon kunde ju märka att jag inte har stenkoll på skillnaderna mellan kyrkolagen och kyrkoordnigen eller att jag glömmer ordningsföljden på Paulus missionsresor.

Av olika anledningar blev jag ändå kyrkoherdevikarie och jag hittade en väg att få det att fungera: hemligheten var att ta emot hjälp. Jag har hört till dem som helst klarar sig själva (även om det innebär att man sitter och googlar halva natten), men nu fanns det så mycket som skulle göras så snabbt att jag aldrig hade fixat det utan att ta emot hjälp. En kollega hjälpte mig med nya krångliga datorprogram, en annan med att leta upp modeller för hur julhälsningarna sett ut förr, en tredje visade hur dammsugaren fungerar och en fjärde spökskrev en adventsandakt. Jag skulle kunna fortsätta listan ett bra tag.

Så vad lärde jag mig under mina vikariemånader? Förutom att jag har fantastiska kolleger, förtroendevalda och församlingsmedlemmar? Jo, jag lärde mig att slutresultatet blir betydligt bättre när man gör tillsammans. Det är roligare och resultatet blir bättre.
Och vet du vad – man behöver inte vara kyrkoherdevikarie för att ta emot hjälp. Jag är övertygad om att det finns situationer också i din vardag där du kunde tacka ”ja” när någon erbjuder dig hjälp. För hur ska Gud kunna hjälpa dig med dina vardagsbekymmer om du inte vill ta emot hans redskap, människorna du har rutomkring dig?
Jag tycker 2019 kunde bli året då vi hjälper varandra mera och året då vi tackar ”ja” till varandras hjälperbjudanden.

Patricia Högnabba jobbar med konfirmand- och ungdomsarbete i Matteus församling.

I dag går hennes tacksamthetstankar till de människor hon har i sin vardag.

Tips: Hjälp varandra i smått och stort!

Hennes kalenderglimt: Jag ser fram emot ett nytt gäng konfirmander. Ta emot dem med värme i era församlingar!

Patricia Högnabba

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

lekholmen. – På Lekholmen är alla välkomna, precis sådana de är, utan att behöva bära någon sorts mask, säger Walter Wallén som är lägergårdschef på församlingarnas lägerö i sommar. 29.5.2024 kl. 20:19

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

Kolumn. Jag erkänner. Ibland tar jag vissa saker för givet. För en tid sedan läste jag om människor som lever i svåra förhållanden och som blir förföljda på grund av sin tro. Nik Ripken berättar hur han reste i olika länder där de kristna möter svår förföljelse. 10.5.2024 kl. 20:19

HALLÅ DÄR. Han är en musicerande verksamhetsledare på Svartholmen i sommar. 10.5.2024 kl. 20:17

SJÄLAVÅRD. Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär. Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet. 10.5.2024 kl. 20:15

Helsingfors. Nu döps fler barn i Helsingfors, liksom tonåringar som döps i samband med skriftskolan. 24.4.2024 kl. 17:16

Kolumn. I februari öppnades Johannes vardagsrum i Tomaskyrkan i Mejlans. En plats för vardagsgemenskap och samvaro. Ett utrymme för olika aktiviteter också över generationsgränserna 22.4.2024 kl. 17:08

HALLÅ DÄR. Som utbildad klass- och slöjdlärare samt grafisk designer vet Edit Koskinen hur svårt men viktigt det är att vara tydlig i sin kommunikation. Hon vikarierar som informatör i Petrus församling. 22.4.2024 kl. 17:04

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet