I mars 2014 skadade jag min rygg. Eller närmare sagt fick jag diagnosen stressfraktur och tre månaders förbud att träna. Inte precis något en landslagsgymnast vill höra. Vårt lag skulle för första gången tävla i de finska mästerskapen den våren – en tävling som jag fick njuta av från bänken. Det visade sig dessutom senare att ena av de två sprickorna var så stor att den inte skulle läka. Dagen efter att jag hade fått det trista beskedet kom min kompis med ett halsband till mig. På halsbandet stod det ”miracles happen” (ung. under kan ske).
Tre månader senare, i juni, var jag på Matteus församlings skriftskolläger som hjälpledare. Jag fick vara med och predika med Stefan Forsén, och han frågade mig vad jag skulle vilja hela. Jag berättade om min rygg, och då bad han för min rygg framför hela församlingen.
Lite mer än ett år senare, i oktober 2015, var jag på magnetundersökning igen, och då kom det fram att sprickan som jag skulle bära med mig för resten av mitt liv hade läkt. Min läkare hade aldrig under sin 27-åriga karriär varit med om något liknande.
Det här är ett händelseförlopp som jag kommer att minnas för alltid. Men det behöver inte alltid handla om konkreta bönesvar för att jag ska veta att Gud finns här för mig. För mig har Gud alltid varit den jag kan vända mig till då jag är orolig över något, bland annat inom idrotten. Då jag inte tror på mig själv, samlar jag mina tankar genom att be. Genom att be om självsäkerhet intalar jag mig själv att jag kan det här. Genom att vara tacksam för de tävlingar jag fått vara med om njuter jag ännu mera i stunden. När jag har Gud vid min sida går jag trygg.
Sonja Fredriksson studerar journalistik. Hon är gymnast och tränar yngre flickor.
I dag ser hon väldigt mycket framemot julen, då både hennes syster och hennes pojkvän (från Kanada) kommer till Finland.
Hennes tips: Häng upp dina myslampor, tänd ett ljus och unna dig själv en lugn stund mitt i vardagens vimmel.
Kalenderglimt: Första advent.