Det finns mycket i det Jesus kallar oss till som övergår vårt förstånd. Han utmanar oss i godhet, kallar oss att gå på vatten (bildligt) och till frihet från skuld och skam. Han säger också att vägen till honom är smal och att vi måste ge upp oss själva för att kunna följa honom.
Men en sak gör han inte. Han kallar oss aldrig att vara något annat än människor. Han kallar oss inte ut ur mänsklighet, in i kristenhet. Jesus sa inte ”gå ut och gör alla folk till kristna och lär dem att hålla alla era subkulturella normer”. Men så kan det kännas ibland, att vi packat in oss i en låda som inte bara är trång utan också står långt från resten av världen. ”Jag är kristen så jag gör så här.” ”Hur kan du tänka så där, du som är kristen?”
Jesus behöver få en högre status än religion. Han kom till oss för att ge oss en öppen väg tillbaka till Gud, tillbaka till vad mänsklighet en gång var tänkt att få vara. Att tro på Jesus kan verka väldigt snävt, vilket är en förväntning som alla förlorar på. När jag läser om Jesus och är i hans närvaro ser jag så lite av den snävheten. Han som kallar alla människor har också skapat alla människor, utan brist på utrymme.
Lådan har knappast någon specifikt skyldig bakom sig. Men den är begränsande för dem som sitter i den och oattraktiv för dem som står utanför den. Det är inte viktigt för Jesus att se hela världen köa för att få klämma ner sig i en låda. Men hans hjärta går sönder för alla de människor som går miste om honom i tron att han kallar oss till något omänskligt och otympligt. Han vill bara att vi ska vara människor. Människor som känner hans kärlek.
Rebecca Ahlbäck studerar nordiska språk och litteratur vid Helsingfors universitet.
I dag tänker hon på att vara Guds människa, bortom alla förväntningar och normer.
Hennes tips: Lyssna på Steffany Gretzingers album ”The Undoing”. Det har fokus på vad Gud har gjort för oss istället för våra prestationer.
Hennes kalenderglimt: Sussi Björkstrand spelar på Café Torpet 16 november.