För en tid sedan såg jag och min fru en film som vi redan en tid velat se. Filmen heter Lion och den hade premiär för ett par år sedan. Filmen är baserad på ett verkligt livsöde och utspelar sig i Indien och Australien.
Jag har alltid gillat verklighetsbaserade filmer och ”Lion” går in på top tre-listan för min del. Saroo, fem år gammal, vill hjälpa sin äldre bror Guddu en kväll då brodern far iväg för att snatta lite kol från de förbipasserande frakttågen, för att ha råd med lite mjölk till familjen. Lille Saroo envisas denna kväll med att få följa med och Guddu måste motvilligt ta med lillbrorsan. Saroo blir förstås jättetrött ganska snabbt och Guddu måste igen motvilligt lämna Saroo på en bänk där han får sova medan Guddu själv ger sig av för att skaffa mjölk. Saroo vaknar upp efter en stund och söker Guddu på ett tåg som står stilla. Men rätt som det är blir han trött igen och somnar, för att långt senare vakna upp i Calcutta, på över 1000 kilometers avstånd hemifrån. Det går inte att hålla tårarna tillbaka då den femårige Saroo på hindi försöker få hjälp i bengaliskspråkiga Calcutta. Situationen är helt hopplös.
Jag tror Gud önskar se att det är detta hjärta vi visar våra medmänniskor, detta hjärta man får för lille Saroo då han irrar runt i miljonstaden utan att ha en aning om var han är och utan att kunna göra sig förstådd. Vi behöver inte dra alltför långtgående paralleller till våra liv, men ändå finns det något att hämta i den här verklighetsbaserade berättelsen. Något om hur Gud ser på oss människor och vilket hjärta han har för oss. Han är vår far, vi är hans barn. Söker vi honom, finner vi honom. För han söker oss redan där vi gått vilse.
Jonatan Gauffin studerar småbarnspedagogik på Helsingfors universitet.
I dag tänker han på hur stor världen är för ett barn.
Hans tips: Jesus talar om sig som vägen – bästa tipset för den vilsne.
Hans kalenderglimt är Knattekyrka den 10 november kl.10 i Södra Haga kyrka.