Jonatan Gauffin är aktiv i Petrus församling och studerar småbarnspedagogik på Helsingfors universitet.

Vårt hjärta för en ensam femåring

Vilse. "Lille Saroo irrar runt i miljonstaden utan att ha en aning om var han är." 4.10.2018 kl. 00:00

För en tid sedan såg jag och min fru en film som vi redan en tid velat se. Filmen heter Lion och den hade premiär för ett par år sedan. Filmen är baserad på ett verkligt livsöde och utspelar sig i Indien och Australien.

Jag har alltid gillat verklighetsbaserade filmer och ”Lion” går in på top tre-listan för min del. Saroo, fem år gammal, vill hjälpa sin äldre bror Guddu en kväll då brodern far iväg för att snatta lite kol från de förbipasserande frakttågen, för att ha råd med lite mjölk till familjen. Lille Saroo envisas denna kväll med att få följa med och Guddu måste motvilligt ta med lillbrorsan. Saroo blir förstås jättetrött ganska snabbt och Guddu måste igen motvilligt lämna Saroo på en bänk där han får sova medan Guddu själv ger sig av för att skaffa mjölk. Saroo vaknar upp efter en stund och söker Guddu på ett tåg som står stilla. Men rätt som det är blir han trött igen och somnar, för att långt senare vakna upp i Calcutta, på över 1000 kilometers avstånd hemifrån. Det går inte att hålla tårarna tillbaka då den femårige Saroo på hindi försöker få hjälp i bengaliskspråkiga Calcutta. Situationen är helt hopplös.

Jag tror Gud önskar se att det är detta hjärta vi visar våra medmänniskor, detta hjärta man får för lille Saroo då han irrar runt i miljonstaden utan att ha en aning om var han är och utan att kunna göra sig förstådd. Vi behöver inte dra alltför långtgående paralleller till våra liv, men ändå finns det något att hämta i den här verklighetsbaserade berättelsen. Något om hur Gud ser på oss människor och vilket hjärta han har för oss. Han är vår far, vi är hans barn. Söker vi honom, finner vi honom. För han söker oss redan där vi gått vilse.

Jonatan Gauffin studerar småbarnspedagogik på Helsingfors universitet.

I dag tänker han på hur stor världen är för ett barn.

Hans tips: Jesus talar om sig som vägen – bästa tipset för den vilsne.

Hans kalenderglimt är Knattekyrka den 10 november kl.10 i Södra Haga kyrka.

Jonatan Gauffin

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

lekholmen. – På Lekholmen är alla välkomna, precis sådana de är, utan att behöva bära någon sorts mask, säger Walter Wallén som är lägergårdschef på församlingarnas lägerö i sommar. 29.5.2024 kl. 20:19

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

Kolumn. Jag erkänner. Ibland tar jag vissa saker för givet. För en tid sedan läste jag om människor som lever i svåra förhållanden och som blir förföljda på grund av sin tro. Nik Ripken berättar hur han reste i olika länder där de kristna möter svår förföljelse. 10.5.2024 kl. 20:19

HALLÅ DÄR. Han är en musicerande verksamhetsledare på Svartholmen i sommar. 10.5.2024 kl. 20:17

SJÄLAVÅRD. Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär. Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet. 10.5.2024 kl. 20:15

Helsingfors. Nu döps fler barn i Helsingfors, liksom tonåringar som döps i samband med skriftskolan. 24.4.2024 kl. 17:16

Kolumn. I februari öppnades Johannes vardagsrum i Tomaskyrkan i Mejlans. En plats för vardagsgemenskap och samvaro. Ett utrymme för olika aktiviteter också över generationsgränserna 22.4.2024 kl. 17:08

HALLÅ DÄR. Som utbildad klass- och slöjdlärare samt grafisk designer vet Edit Koskinen hur svårt men viktigt det är att vara tydlig i sin kommunikation. Hon vikarierar som informatör i Petrus församling. 22.4.2024 kl. 17:04

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet