Ibland blir jag påmind om att barn inte är små vuxna. Barn fungerar på sitt eget sätt. Det förklaras med att barnens hjärnor inte är fullt utvecklade, vilket till exempel innebär att de inte ser konsekvenserna av sitt handlande på samma sätt som en vuxen. För ett barn är stunden det som uppfyller tillvaron, medan en vuxen hela tiden ser en större helhet och kan fatta beslut med tanke på morgondagen eller något annat som för ögonblicket inte är uppenbart. Ett barn kan alltså helt förnöjd pyssla med något roligt, trots att hon stunden innan var så ursinnigt arg på något annat. Eller tvärtom bli urarg på någon detalj just då något roligt pågår.
Jesus säger: Om ni inte tar emot himmelriket som ett barn kommer ni aldrig dit in. När Jesus kallade sina lärjungar var det lite som med barnen. Inga konsekvensanalyser. Kallelsen kom: ”Följ mig!”, och de steg upp, lämnade allt de hade och följde Jesus. Det verkar vansinnigt. Hade de inte något ansvar att bära i sitt liv? Hade de inte familjer, hem, egendom, någon att försörja och mycket annat som upptar ett helt vanligt liv? De betedde sig som små barn som är beredda att följa med fast det inte är förståndigt alls. Antagligen var det så att Guds kallelse inte gick att ignorera. Det fanns inget alternativ. ”Följ mig!” De tog emot himmelriket som ett barn.
Vi som värdesätter förståndigt beteende kan må bra av att stanna upp inför detta. Guds rike tar vi inte emot enligt rationella planer. Guds rike hittar vi genom att låta vår längtan leda oss. Guds rike tar vi emot som ett barn.
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling.
I dag förbereder han bröllop i familjen.
Hans tips är att njuta av denna årstid då naturen bjuder på efterrätt.
Hans kalenderglimt: Någon av de fina orgelkonserterna i Johannes-kyrkan, exempelvis Five O’Clock