Det är genom sprickorna som ljuset tar sig in, ”It’s through the cracks that the light gets in”, sjöng Leonard Cohen. Ljuset som tar sig in genom skärningspunkterna i tillvaron. Livet som tar sig in i min lilla bubbla – vare sig jag vill det eller inte. Jesus försvinner, upp i himlen eller sakta över i Guds eviga nu, vad jag kallar det är inte så viktigt. Det som betyder något är att det har blivit en öppning i de begränsningar som utgör ramarna för mitt liv. Jag får se mig själv och dem som finns omkring mig i ett himmelskt ljus.
Jesus tar steget ut ur tidens begränsning och finns inte längre tryggt mellan sidorna i evangelierna, på en viss plats i en viss tid. Han finns här. Han är i den hemlöse, i tiggaren vid rulltrappan, i brödkön eller hos den ensamma åldringen. Han finns i brödet som bryts i gudstjänsten. Han möter mig i varje människa och bryts i varje kropp som misshandlas och förnedras. För dig utgiven, för dig utgjuten.
Efter det här är ingenting längre som förr. Jag kan ju inte fortsätta leva som om jag och min familj, min kyrka eller mitt land är världens centrum. Jag kan inte bara gå förbi tiggaren när vi båda ber till samma Abba, Pappa! När vi båda omfamnas av den välsignelse som Jesus ger vidare till oss.
I sprickorna i tillvaron rör välsignelsen vid oss. Vi får leva med ett ansikte vänt mot oss : ”Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid”. Och lika lite som Jesus kunde hålla välsignelsen för egen del och bara lämna oss, så kan vi det. Den är till för andra, utan begränsningar – ty nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig.
Monica Heikel-Nyberg jobbar som kaplan i Johannes församling.
I dag är hon fylld av förundran över allt nytt liv som föds just nu.
Hennes tips: Köp en bukett liljekonvaljer av en gatuförsäljare och ta med den till någon som inte själv kommer ut i våren!
Hennes kalenderglimt är Pilgrimsvandringen för småbarnsfamiljer 17.5 kl. 10 med start från St Jacobs kyrka!