I församlingens lekis på Drumsö lärde jag mig att göra stora lovar kring bråkiga pojkar (de kunde göra plötsliga rörelser) och att man kan sitta tre flickor på toalettstolen samtidigt, om man klämmer ihop sig (behändigt och ekologiskt, kräver bara en spolning).
Jag lärde mig teckna och klippa ut bilder ur tidningar. Jag sjöng och pysslade. Jag lärde mig att få en bästis, och jag blev kär för första gången.
Jag lärde mig att vara en del av en grupp. Jag lärde mig att sitta på främsta bänken när det var fotografering och le vackert (jag var kort och satt alltid på den bänken). Ibland var jag så nervös att jag rodnade, men jag log ändå.
Dessutom lärde jag mig att Gud älskar alla barn och att Jesus är barnens vän. Punkt. Vad barnen än gör är Jesus deras vän. Den här övertygelsen har aldrig svikit mig.
Jag tror att det gör bra saker med en människa att växa upp med en sådan tro. Jag tror att det är lite lättare att misslyckas då, lite lättare att krossas och stiga upp igen, lite lättare att möta sin egen blick i spegeln dagar då man varit extra otrevlig.
Jag älskar inte mig själv alla dagar men någon annan gör det.
Jag samlar videkvistar med den tanken. Om videknoppar tas in i värmen och får vatten ”kan de lätt drivas till blomning”, läser jag. Att Jesus är barnens vän är vatten och värme för knoppande själar.
Sofia Torvalds är redaktör på Kyrkpressen.
I dag är hon otroligt tacksam över att det är vår.
Hennes tips är att måla och pyssla och dekorera videkvistar trots att du inte för ditt liv skulle vilja lägga ut resultatet på instagram.
Hennes kalenderglimt: Långfredagens dramatiska, avskalade gudstjänster är mäktiga.