Vad händer med korset när åren går?

kors.

I Finland är det vanligt att få ett kors-halsband i gåva vid konfirmationen. Två helsingforsare berättar om vad som hände sen.

2.3.2018 kl. 11:57

Rufus Hedengren, TV-redaktör

Berätta om ditt kors-halsband!

– Jag fick det till konfirmationen. Det var ett litet guldkors med böljande form. Eftersom jag är tvilling och min bror också fick ett kors, vet jag att mamma lade mycket tid på att hitta två olika kors för våra olika personligheter.

– Jag bar korset i flera år. En gång glömde jag det på en lägergård i Sverige. När jag diskuterade det med en präst som var med på resan, sa han att han och hans fru skulle be för att korset hittades. Det här var första gången någon sa så åt mig. Det kändes väldigt fint. Till slut fick jag tillbaka korset på posten.

– Efter en lång tid försvann korset igen. Då funderade jag på att köpa ett nytt kors, men upplevde att Gud föreslog att jag i stället skulle satsa på att visa min tro med handlingar i stället för med symboler.

– Det kändes rätt för mig just då att låta bli att skaffa ett nytt kors, för jag tänkte att korset också kan bli en symbol man liksom gömmer sig bakom. När jag var utan kors fick jag en utmaning att visa min tro på andra sätt.

Vilka andra sätt har du hittat?

– Det viktigaste har varit att försöka skifta fokus från mig själv till andra. I praktiken innebär det att hugga i och hjälpa till där det behövs, också när jag inte känner för det. Jag strävar efter att medvetet ge lite mer av både pengar och tid till mina medmänniskor. Det här är inget som sker över en natt, eller något som jag kommit särskilt långt i, men att ge upp korset var för mig ett steg i den processen.

Du har levt femton år utan ett kors-halsband. Kan du sakna det ibland?

– Absolut. Det skulle vara trevligt att ha ett kors och jag har funderat på att köpa ett. Men det är svårt att köpa ett kors åt sig själv. Jag kan fundera länge på hurdant kors som kan definiera just mig, just i dag. Ska det v­­­ara av trä, metall eller något annat.

Finns församlingen i ditt liv just nu?

– Jag känner mig hemma i gemenskapen kring Puls-gudstjänsten i Petrus församling. Det känns som mer än en gudstjänst, det är en gemenskap. Jag träffar vänner därifrån också under veckan, och en del som går i Puls är också med i samma bönegrupp för pappor som jag är med i.

Foto: Elias Wikström

Ida Wikström, grafiker

Berätta om ditt kors-halsband!

– Jag fick det av mina föräldrar när jag blev konfirmerad. Korset är litet och diskret men har grova bjälkar. Jag tycker väldigt mycket om det.

– Korsets kedja gick av för tio till tolv år sedan, när jag precis börjat studera. Jag har länge tänkt reparera kedjan, men har inte kommit mig för att göra det. Jag tror inte att jag i dag skulle ha modet att bära ett kors varje dag.

Varför är det så svårt tror du, att öppet skylta med sin kristna tro?

– Jag upplever att det finns väldigt lite rum för kristendom och religiositet i universitetsvärlden. Även om jag rör mig i kristna kretsar, så är ingen av mina studiekompisar bekännande kristna.

– På en fest blev det en gång tal om den lutherska kyrkan, och särskilt om nattvarden i nedlåtande ordalag. Då sa jag att jag är kristen och medlem i lutherska kyrkan. Det blev jättedålig stämning. Mina kompisar blev illa till mods eftersom de upplevde att de hade förolämpat mig, om än omedvetet. Efter det tänkte jag att jag nog aldrig mera kan säga att jag är kristen, om det uppstår ett sådant vakuum. Jag vill inte göra någon illa till mods.

Ett kors kunde kanske vara ett ordlöst sätt att signalera sin tro?

– Det är definitivt en tydlig markör. Om jag bär kors vet ju folk att jag är kristen, och då får de chansen att tänka efter lite extra innan de förolämpar kristendomen ansikte mot ansikte med mig.

– Eftersom det inte är naturligt för mig att ta upp min trostillhörighet i en diskussion, skulle det ju vara väldigt behändigt att bära en sådan symbol. Efter den här intervjun tänker jag gräva fram det där korset igen och försöka komma mig för att fixa kedjan!

Finns församlingen i ditt liv just nu?

– Jag och min 2-åriga dotter har varit på musiklek och i knattekyrka i Matteus församling. Det är väldigt roligt. Ibland går vi i den vanliga söndagsgudstjänsten i Matteuskyrkan. Trots att vi inte går i kyrkan varje söndag känns det alltid som att komma hem. Där finns bekanta människor, och den kristna gemenskapen är speciell. Dessutom sjunger jag i gospelkören His Master’s Noise, som är min mest regelbundna kristna gemenskap.

Liisa Mendelin

Helsingfors. Det är fredag förmiddag och full fart i Drumsö kyrkas småbarnsutrymmen: stora och små leker, pratar, äter gröt, eller springer runt i gympasalen. Johannes församlings och Lauttasaaren seurakuntas nya tvåspråkiga familjecafé är i full gång. 11.3.2025 kl. 13:37

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Helsingfors. Hon tycker det aldrig är för sent för dop. Lördagen den 26.4 ordnar de svenska församlingarna i Helsingfors en öppen dopdag för den som vill döpa sig eller sitt eller sina barn. 11.3.2025 kl. 13:26

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

Helsingfors. Genom sina kläder vill Elin Riska peka på Gud. – Idén med Jesusmerch kom från mitt kompisgäng. Vi tänkte att det skulle vara roligt med en slags team-skjorta, ”partner looks” för oss. Då vi började idéa fram merchen tog jag pennan i handen och slutligen kom vi gemensamt fram till sloganen ”Created for His Glory”. 11.2.2025 kl. 19:38

HALLÅ DÄR. Både hon och hemkyrkan Matteus jubilerar 40 år i år. Som kyrkvaktmästare i Matteuskyrkan får Gerlin-Ontronen fira jubileum hela året eftersom också Matteuskyrkan själv firar 40 år i år. 11.2.2025 kl. 19:32

Kolumn. Hur härligt är det inte att få flytta in i nya och egna utrymmen! Det fick vi i Matteus församling uppleva när Matteuskyrkan invigdes 24.2.1985 på Mattiasdagen. 11.2.2025 kl. 19:28

Helsingfors. Jean Nubaha Banyanga kom till tro genom en upplevelse av det ovanligare slaget: när han var tolv år bad en evangelist för honom och genast fick han sin syn tillbaka. 29.1.2025 kl. 13:27

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

matteus. Hon är tf kantor i Matteus församling och vill gärna spela tillsammans med dig! 29.1.2025 kl. 13:18

Kolumn. Ett av mina tidigare barndomsminnen är när jag sitter i min farmors vardagsrum på Drumsö och tittar på hennes juldekorationer i fönstret. Det var tre papperslyktor i rött och grönt. Tro, hopp och kärlek. Vackrast tyckte jag tro-symbolen var, den hade två färger, både grönt och rött, medan de andra två var endast röda. 29.1.2025 kl. 13:14

HELSINGFORS . Vi tog pulsen på kanslisterna i Helsingfors svenska församlingar! 23.1.2025 kl. 11:08

Johannes. – Det är kiva att sitta och pyssla och diskutera allt möjligt med barnen på fritids. Barnen har varit jätteglada åt att ha mig här. Sandi Bengts är ny barnledare i Johannes församling. 23.1.2025 kl. 10:48