Teemu Laajasalo är ny biskop i Helsingfors. Han hoppas att kyrkan ska klara en åsiktsmångfald.

"En kyrka som inte vågar tala om Jesus är lite komisk"

Helsingfors. Biskop Teemu Laajasalo önskar helsingforsarna en jul utan vardagssorger. 15.12.2017 kl. 10:00

Teemu Laajasalo stegar in till intervjun på domkapitlet lätt försenad av rusningstrafiken. Bakom sig har han fem veckor som biskop. Utanför fönstret råder regnig december och helsingforsarna stretar vidare i gråvädret. Vardagen efter hundraårsfesten har tagit vid Också Teemu Laajasalo jobbar med att ta plats i sin uppgift.

– Vem jag är? Jag är en äkta make, trebarnsfar och Helsingfors stifts sjunde biskop.

Hur känns det att säga det sista?

– Det känns bra … tacksamt och nytt. Men det är kanske också något som det inte lönar sig att fastna alltför mycket på. Jag har varit i kyrkans tjänst i över tjugo år nu, och tänker att jag fortfarande har samma arbetsgivare fastän uppgiften är en annan.

Lyfter fram kallelsen

Den nya vardagen inleddes med att förra biskopen Irja Askola överraskande meddelade på ett domkapitelsmöte att hon kommer att gå i pension. Snart fanns också den populära Berghällskyrkoherden och direktören för Helsingfors kyrliga samfällighet Teemu Laajasalo med bland kandidaterna. Han valdes direkt i första omgången. Själv lyfter han fram kallelsen, det som kyrkan kallar vocatio – i både den inre och den yttre formen.

– Jag vill inte låta from, men känner ändå att det snarare är kyrkan som har valt mig än jag som valde den. Det handlar om den tro utan större åthävor som jag fick i mitt barndomshem, om en utomordentlig religionsundervisning och den kallelse som väcktes av det.

För Laajasalo, som också är pedagogie doktor, handlar kristen fostran i hemmet om enkla handlingar.

– Det här är något jag hoppas vi kunde förmedla till föräldrar. Redan aftonbönen bär långt.

Ber du själv med dina tre barn?

– Absolut! Varje förälder vet hur underbart men också svårt det är att fostra sina barn. Man känner sig aldrig så liten och misslyckad som i den uppgiften. Föräldrar behöver ge sig själva nåd. Att be aftonbön, läsa julevangeliet, gå i kyrkan någon helg – och naturligtvis först och främst låta döpa sina barn – får redan mycket att hända. Kyrkan är vår överlägset äldsta medfostrare. Ärkebiskopens ämbete är Michael Agricolas ämbete. Skolsystemet är genomsyrat av kyrkans historia. Fortfarande deltar 40 procent av barnen under fem år varje vecka i olika kyrkliga klubbar. Jag hoppas att föräldrar också skulle våga dra nytta av det här.

Väckt till tro på enhet

– Hittills är jag glad över möjligheterna att få tala om kyrkan och Jesus på många olika platser. Jag har överraskats av mångfalden och de utmanande olika miljöer där jag har fått tala.

I kyrkomötet satt Teemu Laajasalo med för första gången nu i höst. Också här hittade han något vackert:

– Kanske för att jag blivit så varnad innan. Men jag märkte att talarna, fastän de var av väldigt motsatta åsikter, ofta började i stil med ”det här är inte något som får splittra kyrkan” och ”det är vårt gemensamma ansvar att ta hand om kyrkan”. Jag tycker att det har en stor betydelse.

Du tror ganska hårt på enheten?

– Jo! Jag har fått en väckelse i det fallet. Jag ser det som vår enda möjlighet. Inbördeskrig är strategisk galenskap. Det är alltid rått och fult. När kristna slåss sinsemellan jublar satan. Och det vill jag inte. Jag tror på mångfalden, säger Laajasalo.

Han beklagar i samma veva att intervjun går på finska ”för jag är glad att kyrkan har många ansikten och språk”. Enligt honom kräver fyra miljoner medlemmar ett tilltal i många olika former.

Värnar om åsiktstolerans

– I sitt avskedstal ber Jesus om att ”de ska vara ett”. Ett nytt argument för mig är att en biskop har i uppdrag att värna om enheten. Det hör till jobbet.

Överlag tycker han att det är dåligt ställt med åsiktstoleransen. Laajasalo efterlyser den gamla diskussionsprincip som handlar om att först få motparten att lyfta fram sina bästa argument, försöka förstå dem – och först sedan gå i kritisk debatt.

– Nu råder snarast en slags missförståndskultur och första illvillighetsprincip, där man genast tar till överlägset moraliskt råskäll utan vilja att försöka förstå den som tänker annorlunda. Dessutom finns det också ont prat – antingen för att man mår så illa att man inte förmår annat eller för att det känns som enda sättet att nå ut. Jag tänker att det i allt det här finns ingredienser till något verkligt ont, därför att välsignelse, benedictio, betyder ”gott tal”. Välsignelse handlar om att försöka förstå den andra.

Laajasalo påpekar att Finland kort efter att ha firat 100 år måste uppmärksamma år 1918 och inbördeskriget.

– Det visar att vi måste vara observanta på de här sakerna. De historiska omständigheterna då var naturligvis andra. Men det fanns ändå en ingrediens av att världarna var åtskilda, att man inte förstod eller ville förstå varandra.

Någon har berättat att du väldigt snabbt nämner Jesus. Också i det här samtalet. Varför?

– Det är något komiskt över en präst eller kyrka som har svårt att tala om Jesus. För kyrkans äkthet och existens borde det vara självklart . Visst har man i historien talat om Jesus så att öron och hjärtan stängts. Men kyrkans uppgift är att tala om Jesus. Den kristnas uppgift är att följa honom och efterlikna honom.

Vad önskar du till jul?

– Det fångas bäst i sången Vardagssorgerna glöm dem alla. På finska sjunger vi om att ”kasta bekymren”. Det finns en god Gud, som föds till oss på julen. En Gud som ser att människan har vardagsbekymmer och erbjuder en himmelsk bekymmerslöshet. Det här hoppas jag att alla i stiftet, alla helsingforsare – också jag själv – ska få känna.

May Wikström
Foto: May Wikström

barnbarn. Lena Andersén tycker att det är en gåva att få följa med de sju barnbarnens uppväxt och finnas till för dem i vardagen. 29.9.2021 kl. 06:00

skrivande. "Är detta ordbruk i själva verket bara ett sätt att försöka fånga det ofattbara?" 29.9.2021 kl. 06:00

biskopsvisitation. I början av oktober kan man stöta på biskopen i skolor och församlingsverksamhet på Matteus område. 29.9.2021 kl. 06:00

ungdomsarbete. Nadine Mabinda vill ge ungdomarna det hon själv fick uppleva i Petrus församling: tillhörighet och trygga vuxna att samtala med. Ungdomarnas diskussioner om rasism ger henne hopp inför framtiden. 15.9.2021 kl. 06:00

UNGAS RÖST. "Yle ber unga läsare berätta om sina arbetserfarenheter i servicebranschen. Jag ryser åt mitt första jobb och tänker på alla höga höns som svettas." 15.9.2021 kl. 06:00

Studerande. Hon är ny i stan och inleder sina studier i kulturforskning och folkloristik i höst. 15.9.2021 kl. 06:00

studieliv. Sonja Jakobsson rör sig i högskolornas korridorer och får ägna sig åt något av det hon gillar mest – att höra människors berättelser. 2.9.2021 kl. 16:52

unga vuxna. Många i Johannes församling är unga vuxna och nu vill församlingen satsa extra på att nå dem. I höst testar man ny verksamhet och vill påminna om att diakonin också hjälper unga. 1.9.2021 kl. 06:00

BABYLIV. Han är tre månader gammal och förundras av musiklek på tisdagarna. 1.9.2021 kl. 06:00

MÄNNISKOVÄRDE. "För mig som var van vid att glädjas över vad jag åstadkommit krävdes det misslyckanden för att jag skulle inse vad som egentligen avgör mitt värde." 1.9.2021 kl. 06:00

KRISTEN YOGA. Stillhetens yoga i Johanneskyrkan erbjuder en möjlighet att varva ner, ta med kroppen i bönen och öppna sig för Guds närvaro. 18.8.2021 kl. 06:00

ansvar. "Ibland är jag rädd för att inte klara av arbetet, men oftare är jag tacksam och glad över att få vara en del av släktkedjan som funnits på platsen i över 450 års tid." 18.8.2021 kl. 06:00

Grannar. För två och ett halvt år sedan flyttade Jonatan Gauffin och hans fru till ett radhusområde. Det blev början på en ny tid i deras liv – en tid när de bygger gemenskap med grannarna. 4.8.2021 kl. 06:00

ensamhet. "Jag tror att just god gemenskap är en bristvara på många håll, och det har knappast blivit bättre under pandemin." 4.8.2021 kl. 07:00

VÄNSKAP. De ska delta i Kymppisynttärit på Borgbacken. De har känt varanda sedan de gick i dagis och alltid gått i samma klass. 4.8.2021 kl. 06:00

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet