En halvbekant kvinna frågade mig nyss om jag vet vem jag är. Frågan blev både lätt och svår att svara på. Livet är ju i ständig förändring och beroende på livssituationen träder olika sidor ur min karaktär fram, vissa vackrare än andra. På arbetet, där jag får vara omringad av människor, är det lätt för mig att vara glad. I privatlivet då jag går hem från bussen och småpojkar kastar snöbollar på min gravidmage, är tålamodet sämre. För mig är det egentligen viktigare att veta vems jag är än vem jag är. Att meditera över Skaparens karaktärsdrag – barmhärtigheten och kärleken till nästan – det är mycket intressantare än det egna jaget.
Genom att agera utgående från mina primära instinkter kommer jag inte långt. Då söker jag bara efter bekräftelse, eller hämnd, och jämför mig själv med andra. I mitt ego finns det inte rum för all inclusive-tänkande. Men om jag försöker efterapa lite av det Jesus försökte lära oss om kärlek till nästan, då blir allting mycket värdefullare.
Det är så lätt att störa sig på andra personers bristfälliga karaktärsdrag. I psykologin talas det om spegeljag-fenomenet, som hänvisar till att det vi stör oss på i andra personer egentligen är projektioner på sidor vi inte accepterat i oss själva. Jag tror detta i många fall är sant. Vilka sidor en annan person tar fram i mig är ändå i slutändan mitt ansvar. Jag kan välja att vända andra kinden till. Även om snöbollar kastas efter mig, kan jag fortsätta gå, utan hämnd.
Att acceptera sin nästa med brister och allt, oberoende om vi själva blir bekräftade på kuppen, däri ligger utmaningen. Då är himmelriket mitt ibland oss och Gud nära. Då blir vi de människor vi är ämnade att vara, de mästerverk som Gud har kallat oss till att bli.
Henrika jobbar som diakoniarbetare i Matteus församling.
I dag tänker hon på hur mycket hon kommer att sakna sitt jobb och sina kolleger under moderskapsledigheten.
Hennes tips: Att använda bussresorna till att lyssna på det egna tankeflödet
Hennes kalenderglimt är självständighetsbasaren 6.12 kl 11-13 i Matteuskyrkan.