Förra veckan var det riktigt kallt. Syrenknopparna kröp ihop i kylan och såg ut som om de försökte krypa tillbaka in i grenarna. Men utan hänsyn till utetemperaturen steg växtsaften, knopparna sprack försiktigt upp och klasarnas knytnävar öppnade sig sakta.
Under våren har jag ofta tänkt på några rader av TS Elliott: ”April är den grymmaste månaden, den driver syrener ur den döda marken, blandar minne och åtrå, kittlar stela rötter med vårregn.”
På samma sätt kittlar Guds nåd mina trötta grenar och utmanar mig att öppna mig mot livet. Obönhörligt flödar kärleken genom mitt förvedade hjärta, värmer det bottenfrusna lagret i mig och tvingar mig att låsa upp mina sinnen för det oväntade. Vare sig jag vill det eller inte. När ljuset strömmar genom mig blir det omöjligt att vända ryggen mot förändringen. Runt om mig brusar samma liv i oräkneliga andra kroppar. I andra hjärtan bultar samma längtan efter närvaro, andra händer öppnar sig sakta för att ta emot välsignelsen. Och som ett försommarregn omsluter Guds barmhärtighet hela hans skapelse.
Monica jobbar som kaplan i Johannes församling och älskar sitt jobb.
I dag hörde hon ett ögonblick lindarna susa på Tennispalatsets spårvagnshållplats.
Hennes tips: Sätt dig ned under ett blommande träd och låt doften fylla dig med liv i varje andetag, som om du tog emot livet på nytt.
Hennes kalenderglimt är veckomässan på Lekholmen. Varje onsdag, avfärd 17:45 från Rävsundsvägen 2 på Degerö, tillbaka 21:35.
