Det är aldrig lika lätt att tro på Gud som i början av juni. När det är grådaskig november, evighetslång januari och regnslaskig mars kan jag förstå att världen kan kännas som en slump som kom till av en stor smäll. Men när björkarna är ljusgröna, fåglarna sjunger och sommarlovet kommer närmare för varje dag – då känns det onekligen som om någon stor och god måste ha velat allt det fantastiska som vi har omkring oss.
Ofta funderar jag på om vi finländare inte bor i helt fel land. För det mesta är det ju alldeles för kallt och alldeles för mörkt. Skulle inte Gud kännas närmare om vi hade lite mer värme och ljus? Om vi kunde gå utan jacka redan i april?
Kanske.
Eller så är det just för att vi bor i ”fel” land som Han känns så väldigt nära när världen kommer till liv igen. Den finländare som tittar ut genom sitt fönster nu får liksom ett gratis gudsbevis. I de delar av världen där paradiset är vardag kanske man blir härdad och tappar känslan för vilket mirakel det ändå är att våren kommer varje år. Att de där kala, döda träden får nytt liv. Att blommor ingen ens kan drömma om i februari dyker upp igen varje år.
För mig är hela den här årstiden en berättelse om en god Gud som ville en god värld. Om en Gud som ger nya chanser och nytt liv om vi bara låter honom. Om en Gud som har barnasinnet i behåll och som säkert möter årets första tussilago med samma entusiasm som min fyraåring.
Jag ser Guds fingeravtryck så tydligt när den blomstertid nu kommer. Må du också få smaka på Hans godhets rikedom.
Amanda jobbar som modersmålslärare i Gymnasiet Lärkan i Helsingfors och har världens bästa jobb.
I dag är hon oerhört tacksam, lite orolig, väldigt trött och försiktigt förväntansfull. Allt på samma gång.
Hennes tips är att du äter lite för mycket glass i sommar.
Hennes kalenderglimt är Kyrkans Ungdoms sommarläger i Pieksämäki i slutet av juli. Du hinner med!