Klockan är sex på morgonen. Två frivilliga nattvakter stiger ut genom dörrarna till ett församlingshem i Östra Böle.
– Det har varit en lugn natt, säger Johan Myrskog som vakat och nu är inställd på att få sova.
I köket där inne står några frivilliga som har morgonpasset. De brer smörgåsar och kokar kaffe till tretton bostadslösa som sovit där i natt. Det är tyst i sovsalarna, där tillfällliga liggunderlag med papperslakan placerats på stengolvet. Någon har vaknat tidigt, säger ett ”God morgon!” på väg till toaletten.
– Jag tycker det är fint att kyrkan är proaktiv och att man får vara med och göra något konkret. Det här är ju egentligen en av kyrkans och kristendomens grunduppgifter, säger Jakob Ventin.
Han jobbar nära församlingshemmet, där inkvarteringen ordnas för tillfället, och tyckte att det passar fint att sticka sig in och hjälpa före arbetsdagens början.
Ica Holmberg som studerar på Arcada håller med.
– När församlingarna gör något konkret kändes det helt naturligt att ställa upp.
Församlingar i Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnar nödinkvartering för människor som inte har någonstans att ta vägen under kalla nätter. Satsningen görs för första gången i år och pågår fram till jul. En församling ansvarar för en vecka åt gången, sedan går stafettpinnen vidare. Av de svenska församlingarna är Petrus församling först ut, sedan är det Matteus församlings tur.
Trötthet
– Det var en lugn kväll igår, bara ett par som grälade sinsemellan, säger Thomas Perret som tagit på sig ett kvälls- och ett morgonpass som frivillig.
Betydligt livligare var det för ett par kvällar sedan.
– Det var så pass många kraftigt berusade som dök upp samtidigt, så det kändes lite osäkert hur vi skulle klara av det säger diakoniarbetare Bodil Sandell.
– Vi är alla människor, tillägger hon när hon lutar sig mot väggen en stund och frågar de frivilliga om maten räckt till.
Församlingen har ändå gått in för att ta emot alla, något som inte alla härbärgen gör.
– Visst känns det här som ett försök. Blir det fler gånger måste vi ha väldigt klara spelregler, säger Sandell.
Även om någon enstaka kväll varit livlig så verkar det vara mer undantag än regel att det blir oroligheter.
– Jag har inte gjort mitt kvällspass än, men mitt intryck är att de som kommer är väldigt trötta och mest intresserade av att få sova, inte ställa till bråk, säger frivilligarbetaren Laura Karppinen.
Nattgästerna som sitter och äter sin frukost intygar att tröttheten är en av de värsta fienderna.
– Man somnar var som helst, i spårvagnen, på bussen. Och inte på grund av att man är påverkad av något, vilket de flesta tror, utan för att man helt enkelt är så trött, säger en man i 40-årsåldern.
Under morgonen är det effektiva rutiner som gäller.
– De flesta äter frukost snabbt, några tar kaffe med sig när de går. Nästan som om de hade bråttom, berättar Karppinen.
Har sovit i bilen
En man i 65-årsåldern sitter och äter sin frukost vid ett av borden. ”Huomenta! Mitä kuuluu?” säger han när jag slår mig ner. Han har sovit dåligt; somnat sent, legat vaken, somnat igen vid femtiden, en timme före väckning.
– Men det var mycket lugnare att sova här än i något av stadens härbärgen. Där sover de svåraste typerna, narkomaner och tjuvar. Där har jag blivit av med flera telefoner och min medicin, berättar han.
Han är nyopererad och har ont. Han tar sin värkmedicin och drar några tag ur en inhalator. En kronisk lungsjukdom gör hans tillvaro ännu svårare.
– Får jag influensa kan jag dö av det, säger han.
Han vittnar om tröttsam byråkrati i sin jakt på bostad och i kontakten med olika myndigheter. I ett par veckor har han övernattat i en bil han fått låna av en bekant.
– Det är besvärligt. När det blir riktigt kallt försöker jag sätta på varmluftsfläkten en stund. Och krångligt är det ju om man behöver gå på toaletten mitt i natten.
Småpratet under frukosten fortsätter.
– I kväll ordnas det bastu, julmat och övernattning i Kvarnbäckens kyrka, säger mannen i 40-årsåldern. Jag tror att många är på väg dit.
Människan bakom
Femtio frivilliga från Petrus församling har anmält sig till inkvarteringsveckan.
– En frivillig under självständighetsdagen var glad över att få en konkret uppgift. ”Vad skulle jag göra? Sitta hemma och se på presidentbalen?” sa hon, berättar Sandell.
Bodil Sandell började arbeta inom diakonin på 1980-talet. En ung drogberoende kvinna blev en av hennes första klienter.
– Jag minns att jag en natt hade en dröm där jag såg en vacker kvinna, och när jag gick närmare såg jag att det ju var min klient. Det blev en viktig läxa för mig, att alltid försöka se människan bakom allt det förfärliga. I verkligheten dog den här kvinnan när hon var lite över 40 år.
När frukosten är avklarad hörs många ”Kiitos! Hei hei!” innan de bostadslösa drar vidare ut på stan eller till olika dagcenter.
Bäddarna städas snabbt undan, papperslakanen stuvas ner i soppåsar. Och mannen i 65-årsåldern tar sin rullator och backar ut genom glasdörrarna.
Helsingforsförsamlingar ordnar inkvartering fram till jul. Vecka 50 är Matteus församling värd.