Johan Lassus hade sitt sämsta vitsord i hälsokunskap, men blev hjärtläkare.
Johan Lassus hade sitt sämsta vitsord i hälsokunskap, men blev hjärtläkare.

Hjärtläkaren Johan Lassus: Jag tror på helande men jag måste använda de verktyg jag har fått

profilen. Livet går inte att kontrollera, ändå frågor ofta människor som blivit sjuka vad de hade kunnat göra annorlunda. – Min uppgift som kristen läkare är att försöka hjälpa människor att lära sig leva med det som hänt. 6.10.2016 kl. 08:36

Ber man i jobbet om man är en troende hjärtläkare, Johan Lassus?

– Jag har inte aktivt frågat om jag får be för en patient. Men visst händer det att jag ber när jag desinficerar händerna före ett kritiskt ingrepp. Det hjälper mig att med förtröstan kunna gå in i ett svårt moment. Jag upplever att tron är något jag får falla tillbaka på och att det finns ett stöd att få därifrån.

Samtidigt känner han sig lite kluven när han ber för någon i jobbet.

– Jag tror på helande, men jag kan inte gå omkring och vänta på helande utan jag måste använda de verktyg jag har fått.

Han har funderat mycket på sjukdomens grundvalar och hur dagens människor hanterar sjukdom. Han tycker att den centrala frågan som patienter ofta ställer är ”Varför?” och det som är typiskt för yngre generationer i dag är behovet av att kunna kontrollera sin tillvaro. Därför frågar de ofta ”Vad hade jag kunnat göra annorlunda?”, när de insjuknar.

– Min uppgift som kristen läkare är helt enkelt att försöka hjälpa medmänniskor genom sjukdomen, hjälpa dem att lära sig leva med det som har hänt.


Hälsopolitiskt dryftas alltid frågor om hur mycket insatser som ska läggas på en människa i slutskedet av livet. Lassus känner inte själv en stor ångest inför det faktum att livet en gång ska ta slut.

– Vår tid är utmätt och ibland måste man låta döden få inträffa, och då handlar det inte om att låta bli att vårda utan om att inte återuppliva en människa som inte har några möjligheter till liv. Men det kan förstås vara väldigt svårt för anhöriga att acceptera.

Läs hela profilintervjun i papperstidningen nummer 40/2016.

Ulrika Hansson