Bloggarkiv

Laura Hellsten
Laura Hellsten
Laura Hellsten är född och uppvuxen i Mariehamn. Hon bor i Åbo där hon nyligen ansökt om att få börja doktorera i teologi. Laura är 33 år och gift med Markus. De bor i kollektivet Ödmjukhetens palats, tillsammans med några nära vänner.
– Jag kommer att blogga om vårt nya hem och hoppas kunna inspirera och uppmuntra människor att våga ta steg för att uppfylla sina drömmar.

Berättelsen om Palatset

28.04.2013 15:04

I fredags kväll fick vi oväntat besök - en riktig ängel dök upp i Palatset.

Efter två långa dagar med forskarkollegerna visste jag att på kvällen anländer vårt första retreat par hit för att njuta av god mat, gott sällskap och möjligheten att hitta inspiration och få nya insikter till sin vardag - vad jag inga visste, var att den som skulle dela med sig av visdom och insikter var inga jag, utan en underbar överraskningsgäst som tittade in! :)

Före hon anlände till Palatset tog jag tillfället i akt och delade berättelsen om det nya Palatset med min nya favorit teolog i vårt västra grannland. När jag gjort det, kom jag på att det kanske kunde vara ett uppskattat inslag även här på bloggen :)

Så som många av er redan vet, var Palatsets första boningsplats på Sirkkalagatan, i en lyxig, fin, gammal stenhuslägenhet med högt till tak och stora fönster. Ett år efter det, blev vi tvunga att lämna stället med ganska kort varsel. Därpå följde ett halvår av diaspora, då vi sov på vänners soffor och jag var ute på stugan på Kakskerta. Under den här perioden funderade vi både på att köpa och investera i något större, men fann att dörr efter annan stängdes framför oss... Slutligen fann vi ett egnahemshus som skulle stå tomt under ett halvår och kunde flytta in precis när snödrivorna blivit så stora att jag annars kanske skulle ha snöat in ute på sommarstugan.

Under den våren, hade vi två insikter, för det första, att det är ganska härligt att ha egen gård och för det andra att vi nog ändå vill bo någonstans som känns som ett hem, mera än en lägenhet. Därmed uppfattade vi det som att lyckan var funnen, när vi fick reda på att Friffe (Missionskyrkan i Åbo) hade en trähus-radhus lägenhet till uthyrning, som kunde bli vår! Vi nappade på idén utan att ens ha sett stället!

Och visst var det en fin och härlig lägenhet vi fick på Tegelslagaregatan (som för övrigt finns till uthyrning nu, om någon letar efter ett ställe att bo på i Åbo!?), men väldigt snabbt insåg vi att det var både lyhört och trångt för våra behov. Snabbt började vi drömma om att bygga ut källaren och till och med om att köpa upp lägenheterna bredvid, men levde ändå i tron att ett mirakel skulle behövas för att vi skulle finna en bättre lösning. Mitt i allt detta, bad jag bland annat en sådan här fri formulering:

"Snälla Pappa, kan du inga se till att HESE Heikki Salmela, eller någon annan rik, finsk, kristen affärsman, fick upp ögonen för Palatset och ville stöda vårt behov att fungerande bostadsförhållanden!"

Men sen tänkte jag inga så mycket på det längre. Vi levde kvar och var slutna i tron att om vi inga vinner på lotto, så har vi inga chanser att få något nytt Palats, utan får "nöja oss" med det här. Och tro mig, vi bad nog Gud om dom rätta Lotto-raderna oxå, men ingenting verkade öppna upp sig.

Förrän så, en dag i slutet på januari, när Sofia (som hört om våra diskussioner om flytt, i samband med sommarens kommande bröllop etc.) kom hem till oss en söndag kväll och kläckte ur sig: - Jaha, så ni tänker hyra ett hus? Jag vet inga vart hon fått det ifrån och själv minns hon inga ens att hon sagt något sådant, men jag skred direkt till verket och gick in på Oikotie för att kolla in läget!

Efter en stunds surfande hittade jag sedan ett egnahemshus på 400kvadrat, 5km från centrum som hade mycket lockande fotogalleri....

Jag skrev brev till förmedlaren och förklarade vem vi var och vad vi var intresserade av. Även om jag i mitt innersta kände mig mycket exalterad över denna nyfunna möjlighet, så var jag i mitt sinne ganska skeptiskt - jag visste ju hur många gånger vi redan sett härliga ställen, dit de inga ens släppts oss på visning, bara för att vi inga är en barnfamilj, utan ett kristet kollektiv! Men så, till min förvåning, hörde förmedlaren av sig och frågade när vi ville och kunde komma och kolla! Snabbt samordnade vi oss och samma veckas torsdag hade vi en "date" med det nyfunna huset.

Jag åkte buss hit ut, för att kolla hur länge det tog och hur lång gångsträckan till hållplatsen skulle kännas, medan dom andra åkte bil med Anna. Så redan när jag kom gående och såg kvarteren, omgivningen och huset framför mig, ökade fjärilarnas dans i magen. När förmedlar killen dök upp närmade vi oss ingången och jag läste på postlådan - Salmela...

Sade åt honom: - Spännande! Min småkusin hette Salminen, så det känns på nått sätt så bekant...

Vi steg in genom dörren och det första jag lade märke till var att just ovanför dörren till köket, hängde ett litet trä-krusifix med Jesu på. Vem har nu Jesus på ingången till sitt kök, tänkte jag...

Vi gick längre in och i vardagsrummet fann jag en delikat oljemålning med Maria och Jesus-barnet, som trots sin extrema etno-centriskhet, vann mitt hjärta omedelbart!

När så dom andra kommit, sade jag åt förmedlar-killen att vi är så oerhört tacksamma att vi överhuvudtaget fått komma och titta på det här stället - ofta har vi nämligen mötts med skepsis, i och med att vi är ett kristet kollektiv.

Då svarade han, jaha, nej här var det nog tvärt om, ägarna är själva troende människor och blev bara glada över att höra att dom som flyttar in är uttalat kristna.

Vad kul, tänkte jag och den positiva spänningen över detta hus ökade ännu någon grad. Så gick vi vidare runt och beundrade varje vrå av detta fantastiska bygge - arkitekturen påminner om ett tempel snarare än ett palats sade kollegan i fredags och det ligger nog något i det! Husets potential för de behov vår gemenskap har överträffas med RÅGADE mått och frågade oss själva tysta, att kan det faktiskt vara så att Gud sku vara så oändligt god, att det här är vårt nya palats?

Efter en stunds ytterligare dialog, kommer det fram att hyresvärdarna nog troligen inga har några behov av att sälja huset ifall någon bara betalar hyra, vilket betyder att huset kunde äntligen vara den mera långvarig satsning vi önskat oss och till sista sade mäklaren det rakt ut - det är Heikki och Kirsti Salmela som äger detta ställe! När vi i pannrummet strax därpå stötte på en Take Away Hesburger kaffekopp, var glädjen och känslan av surrealistisk lycka och ofattbar storhet konkretiserad. TÄNK! Gud hade hört min bön! Han tog mina ord på allvar!

Eller som jag senare insåg, kanske jag och vi, nu äntligen, efter en lång och strävsam kamp under den tunga hösten, växt till oss så mycket - formats till den sortens människor - att vi nu var mogna att verkligen ta emot denna storleks gåva. Vi var färdiga att förvalta något så här stort! och nu syftar jag inga enbart på 400 kvadrat och ett tvåvåningshus i ett finare bostadskvarter, utan skeendet i sin totalitet!

Det visade sig nämligen senare att huset hade bara stått här, det senaste året och VÄNTAT på oss! Väntat på att vi var redo att lyfta blicken från det som är omedelbart framför våra ögon, till att inte enbart drömma om nått större och bättre, utan att vara trygga nog att säga - Jag/vi e redo att ta emot det här nu! Jag/vi tror, att tillsammans med Gud, kommer vi att klara huset, tomten, lösöret, depositionen, flytten, dom nya relationerna, lyssnandet till vem som ännu skall flytta in, osäkerheten och Glädjen över att stiga in i nått totalt nytt och någonting helt ofattbart STORT. Vi var redo att öka mängden tillit och då kunde vi även emotta en förvaltarpost med större ansvar.

Sannerligen blev uttrycket - Du skall se upp med vad du ber om, för för det mesta får du EXAKT det! infirat än en gång :)

och det roligaste av allt, tycker jag, är Guds "sense of humor" eller sinne för humor som man väl kan säga på svenska?

Ungefär dagen efter att vi fått se huset och veta att det är Kirsti och Heikki Salmela som äger det, dök vårens kristna storsatsning upp i stadsbilden. Vart vi än vände oss - i bussarna, på banderoller över gågatan, längs broräcken, på radion och även på en stor utomhusreklam pelare strax vid avtaget där man svänger in för att komma till det nya palatset, finns bilder på Hesburger paret och andra kristna i vår stad. Kampanjen pågick under exakt hela vår inflyttnings tid och orden bredvid bilderna ljöd högt och ofelbart tydligt: MAHDOLLISUUS MUUTOKSEEN! (fritt översatt - möjlighet till förändring eller i ordets paralella betydelse: Möjlighet till FLYTT!)

Våra underbara hyresvärdar med bilden och orden som spred sig runt hela vår stad!
Våra underbara hyresvärdar med bilden och orden som spred sig runt hela vår stad!

Antje Jackelén är Svenska kyrkans sjuttionde ärkebiskop, och den första kvinnan.

Svenska kyrkan. Klimatförändringarna kommer att påverka oss alla globalt och de kommer att väcka existentiella frågor. Ska vi då skicka in våra unga i en sådan tid utan att ge dem redskap? Det tycker jag är ett svek, säger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. 2.3.2022 kl. 15:43
Tammerfors svenska församling brukar ordna högmässa i Gamla kyrkan i Tammerfors.

domkapitlet. Pastor Dennis Svenfelt avstängs fortsättningsvis från prästämbetet fram till den sista april, beslöt domkapitlet idag. Kyrkoherdetjänsten i Tammerfors ledigförklaras på nytt. 1.3.2022 kl. 16:15
Den som visar sitt motstånd mot kriget i Ukraina i Ryssland anses förråda fosterlandet. Den här bilden är från en demonstration i Jakobstad senaste lördag.

ryssland. – Jag är rädd för min kyrkas säkerhet och ärligt talat är jag trött på att vara rädd för min egen säkerhet. Jag kan inte säga att jag inte är rädd för Putin – han skrämmer ju hela världen. 1.3.2022 kl. 12:06
Kim Rantala har under sin prästkarriär lyssnat på många soldater och krigsveteraner.

krig. – I svåra situationer, när man inte kan se någon framtid, knäpper man sina händer och suckar uppåt även om man inte skulle vara så troende, säger kyrkoherde Kim Rantala, som varit präst inom de fredsbevarande styrkorna i Libanon och Bosnien. 1.3.2022 kl. 08:51
I två veckor hålls ljusen brinnande varje kväll framför ryska ambassaden.

Ukraina. Rabbe Tiainen och Anders Hedman är initiativtagare till en två veckor lång ljusdemonstration framför den ryska ambassaden i Helsingfors. – Ett väsentligt motiv är att vi vill uttrycka sorg över det som sker. 28.2.2022 kl. 19:36
Markus Weckström är militärpastor vid Nylands brigad.

Ukraina. Vid Nylands brigad talar man om Ukrainakriget som alla andra i samhället. När det krisar har militärpastor Markus Weckström en klar grundinställning inför sina "församlingsbor" vid brigaden: ta en sak och en dag i sänder. 25.2.2022 kl. 19:00
Vi ska inte servera lätta lösningar, ändå framhålla tro och hopp, säger Mats Fontell.

ungdomar. Oro och frågor ska bemötas öppet och ärligt, säger ungdomsarbetsledare Mats Fontell. Ungdomar uttryckte stor medkänsla med de krigsdrabbade, under en ungdomssamling i Borgå. 25.2.2022 kl. 11:39
– Vår uppgift som kristna och kyrka är att be för fred och försoning, säger biskop Bo-Göran Åstrand.

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40
Maria Skog med sin dotter  Mila, mamma Olga och pappa Yevhen i Charkiv sommaren 2021.

Ukraina. De första bilderna från Ukrainas näststörsta stad Charkiv som Getty Images och AFP kablat ut visar en stad under attack. I sitt hem i Vasa sitter Maria Skog och oroar sig för sina föräldrars säkerhet. Det är fyrtio kilometer till den ryska gränsen från hennes hemstad. 24.2.2022 kl. 16:35
– Min hjärna var blockerad i natt. Jag kunde inte ta in att kriget har börjat, säger radiovärden Tanja Pintjuk i Kiev.

Ukraina. Tanja Pintjuk är radiopratare på den fristående radiokanalen Radio M i Kiev. På torsdag morgon började en annorlunda tid i Ukraina. Hennes hemland är i krig. 24.2.2022 kl. 13:39
Biskop Bo-Göran Åstrand hoppas att så många som möjligt ska nås av budet att kyrkorna är öppna för bön ikväll.

BÖN. Den lutherska kyrkans biskopar kom i morse överens om att uppmana alla kyrkoherdar att ikväll öppna sina kyrkor för bön för fred med anledning av kriget i Ukraina. 24.2.2022 kl. 09:41
Vänskapen i föreningen går inte att ta miste på.

JÄMSTÄLLDHET. – Våra föreningsmedlemmar har lika stor rätt att vistas överallt som andra människor, säger Muluken Cederborg som jobbar som koordinator för DUV Mellersta Nyland. Föreningen fyller 50 år i år. 1.3.2022 kl. 11:00
Dennis Svenfelt

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, är under våren frivilligarbetare inom Slef och undervisar på en bibelskola i Asella, Etiopien. 15.2.2022 kl. 15:18
Tabita Nordberg har gjort en resa från barndomens trygga tro till en brottningsmatch med Gud.

vrede. Som 27-åring vågade Tabita Nordberg äntligen möta sin sorg. Hon har brottats med Gud – och vreden förde dem närmare än någonsin förr. 16.2.2022 kl. 08:00
Trots att han bytt orgelpallen mot bussratten upplever 
Niclas Nylund att han har en kallelse inom musiken.

KARRIÄRBYTE. Efter åtta år som kantor bytte Niclas Nylund ut att körövningarna mot körningarna. Nu har han kört buss i snart femton år. 17.2.2022 kl. 12:00

HÖSTDAGARNA. Årets Höstdagar arrangeras det här veckoslutet i Toijala. Årets tema är "Kamp". Dagarna bjuder på traditionellt upplägg med verkstäder, café, musik, show, mässor, andakter, glada människomöten, bön, gemenskap och skratt. 4.11.2023 kl. 15:52

Kolumn. Jag slogs en morgon av hur mycket det finns att förundras över när sommar går över till höst och höst till vinter. Färgerna, dofterna, tystnaden. Det är något speciellt när naturen skiftar och går in i en annan säsong. Det påminner mig om att världen och livet har en rytm att följa. 6.11.2023 kl. 08:00

Stiftsdagar. Firandet av Borgå stifts 100-årsjubileum kulminerade i en festmässa i Borgå domkyrka. Kyrkpressen frågade några festdeltagare vad de tyckte mest om under stiftsdagarna i Borgå – och vad de tror om de följande 100 åren. 29.10.2023 kl. 15:22

Kolumn. På vägen till kyrkan möter jag tiggare och brödköer. Nyheterna har påmint mig om krig, människor på flykt, ensamhet, våld i hemmen och om hur dåligt vår underbart vackra planet mår. Det gör ont och jag känner mig maktlös. Helst skulle jag stänga ut alltsammans, leva i min egen bubbla, sluta bry mig. 28.10.2023 kl. 21:38
I panelen som diskuterade jubileumsboken satt Ida-Maria Sola, Robert Lemberg, Susanna Landor, Alaric Mård. och Maja-Stina Andersson-Tapola.

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Att Borgå stift finns är ingen självklarhet, det hängde på ett hår. När stiftet inledde firandet av sitt 100-årsjubileum i Borgå idag, fredag, diskuterades bland annat behovet av en plats där vi kan träna på att se på saker från olika håll. 27.10.2023 kl. 18:29