TACKsamhet

Det har varit så GOTT att få dela vår varadag med alla som läst regebundet och tittat in med jämna mellanrum!
Jag ville avsluta med en liten bild och inbjudan men var sen ganska förtvivlad när jag insåg att månaden tog slut före jag skred till verket. Som tur var hade en av er läsare, hört av sig idag och så förstod jag att det inga är för sent, trots allt! Går att logga in fortfarande :D

Så jag vill önska alla en underbart skön fortsättning på våren
och
VARMT VÄLKOMNA att titta in hos oss i Palatset när ni har vägarna förbi Åbo eller annars bara känner för att komma på reteat/få en andningspaus från "vanliga" världen!

Solsken
&
Välsignelser i överflöd,

Laura & co.

Dansens Dag

Idag, måndag, har det varit den internationella dagen för dans.

Jag och mina Nia dans kolleger ville fira detta och Nias 10 års jubileum i Finland genom något lite extra. Så exakt kl. 17:00 träffades vi i Åbo centrums shoppinghjärta: Hansa kvarteret för en Dance Flash Mob. Ni kanske sett sådana där videosnuttar cirkulera på nätet där det mitt i allt stäms upp i en symfoni av hundratals röster mitt i julrushen eller en tågstation invaderas av tiotal performans uppträdare som får med sig andra som deltar i spexet. Nu kände vi att det var vår tur att locka människor till att delta i spontan dans, mitt på en helt vanlig måndag!

Några av våra lärare och elever träffades redan i lördags för att öva på koreografin till Don't Stop Dancing Girl. De flesta som dök upp idag, var dock folk som aldrig dansat tidigare till dessa rytmer och vissa av dem som deltog har inga ens dansat Nia tidigare i sitt liv!

Vi var kanske ett tjugotal personer som deltog och för den intresserade kommer det säkert ett klipp eller två inom den närmaste veckan :) Vi hade nämligen filmteam på plats, bestående bland annat av min kära man Markus, Ville och Minnas man Micha.

Tills vidare får ni dock hålla till godo med dessa små glimtar:

Berättelsen om Palatset

I fredags kväll fick vi oväntat besök - en riktig ängel dök upp i Palatset.

Efter två långa dagar med forskarkollegerna visste jag att på kvällen anländer vårt första retreat par hit för att njuta av god mat, gott sällskap och möjligheten att hitta inspiration och få nya insikter till sin vardag - vad jag inga visste, var att den som skulle dela med sig av visdom och insikter var inga jag, utan en underbar överraskningsgäst som tittade in! :)

Före hon anlände till Palatset tog jag tillfället i akt och delade berättelsen om det nya Palatset med min nya favorit teolog i vårt västra grannland. När jag gjort det, kom jag på att det kanske kunde vara ett uppskattat inslag även här på bloggen :)

Så som många av er redan vet, var Palatsets första boningsplats på Sirkkalagatan, i en lyxig, fin, gammal stenhuslägenhet med högt till tak och stora fönster. Ett år efter det, blev vi tvunga att lämna stället med ganska kort varsel. Därpå följde ett halvår av diaspora, då vi sov på vänners soffor och jag var ute på stugan på Kakskerta. Under den här perioden funderade vi både på att köpa och investera i något större, men fann att dörr efter annan stängdes framför oss... Slutligen fann vi ett egnahemshus som skulle stå tomt under ett halvår och kunde flytta in precis när snödrivorna blivit så stora att jag annars kanske skulle ha snöat in ute på sommarstugan.

Under den våren, hade vi två insikter, för det första, att det är ganska härligt att ha egen gård och för det andra att vi nog ändå vill bo någonstans som känns som ett hem, mera än en lägenhet. Därmed uppfattade vi det som att lyckan var funnen, när vi fick reda på att Friffe (Missionskyrkan i Åbo) hade en trähus-radhus lägenhet till uthyrning, som kunde bli vår! Vi nappade på idén utan att ens ha sett stället!

Och visst var det en fin och härlig lägenhet vi fick på Tegelslagaregatan (som för övrigt finns till uthyrning nu, om någon letar efter ett ställe att bo på i Åbo!?), men väldigt snabbt insåg vi att det var både lyhört och trångt för våra behov. Snabbt började vi drömma om att bygga ut källaren och till och med om att köpa upp lägenheterna bredvid, men levde ändå i tron att ett mirakel skulle behövas för att vi skulle finna en bättre lösning. Mitt i allt detta, bad jag bland annat en sådan här fri formulering:

"Snälla Pappa, kan du inga se till att HESE Heikki Salmela, eller någon annan rik, finsk, kristen affärsman, fick upp ögonen för Palatset och ville stöda vårt behov att fungerande bostadsförhållanden!"

Men sen tänkte jag inga så mycket på det längre. Vi levde kvar och var slutna i tron att om vi inga vinner på lotto, så har vi inga chanser att få något nytt Palats, utan får "nöja oss" med det här. Och tro mig, vi bad nog Gud om dom rätta Lotto-raderna oxå, men ingenting verkade öppna upp sig.

Förrän så, en dag i slutet på januari, när Sofia (som hört om våra diskussioner om flytt, i samband med sommarens kommande bröllop etc.) kom hem till oss en söndag kväll och kläckte ur sig: - Jaha, så ni tänker hyra ett hus? Jag vet inga vart hon fått det ifrån och själv minns hon inga ens att hon sagt något sådant, men jag skred direkt till verket och gick in på Oikotie för att kolla in läget!

Efter en stunds surfande hittade jag sedan ett egnahemshus på 400kvadrat, 5km från centrum som hade mycket lockande fotogalleri....

Jag skrev brev till förmedlaren och förklarade vem vi var och vad vi var intresserade av. Även om jag i mitt innersta kände mig mycket exalterad över denna nyfunna möjlighet, så var jag i mitt sinne ganska skeptiskt - jag visste ju hur många gånger vi redan sett härliga ställen, dit de inga ens släppts oss på visning, bara för att vi inga är en barnfamilj, utan ett kristet kollektiv! Men så, till min förvåning, hörde förmedlaren av sig och frågade när vi ville och kunde komma och kolla! Snabbt samordnade vi oss och samma veckas torsdag hade vi en "date" med det nyfunna huset.

Jag åkte buss hit ut, för att kolla hur länge det tog och hur lång gångsträckan till hållplatsen skulle kännas, medan dom andra åkte bil med Anna. Så redan när jag kom gående och såg kvarteren, omgivningen och huset framför mig, ökade fjärilarnas dans i magen. När förmedlar killen dök upp närmade vi oss ingången och jag läste på postlådan - Salmela...

Sade åt honom: - Spännande! Min småkusin hette Salminen, så det känns på nått sätt så bekant...

Vi steg in genom dörren och det första jag lade märke till var att just ovanför dörren till köket, hängde ett litet trä-krusifix med Jesu på. Vem har nu Jesus på ingången till sitt kök, tänkte jag...

Vi gick längre in och i vardagsrummet fann jag en delikat oljemålning med Maria och Jesus-barnet, som trots sin extrema etno-centriskhet, vann mitt hjärta omedelbart!

När så dom andra kommit, sade jag åt förmedlar-killen att vi är så oerhört tacksamma att vi överhuvudtaget fått komma och titta på det här stället - ofta har vi nämligen mötts med skepsis, i och med att vi är ett kristet kollektiv.

Då svarade han, jaha, nej här var det nog tvärt om, ägarna är själva troende människor och blev bara glada över att höra att dom som flyttar in är uttalat kristna.

Vad kul, tänkte jag och den positiva spänningen över detta hus ökade ännu någon grad. Så gick vi vidare runt och beundrade varje vrå av detta fantastiska bygge - arkitekturen påminner om ett tempel snarare än ett palats sade kollegan i fredags och det ligger nog något i det! Husets potential för de behov vår gemenskap har överträffas med RÅGADE mått och frågade oss själva tysta, att kan det faktiskt vara så att Gud sku vara så oändligt god, att det här är vårt nya palats?

Efter en stunds ytterligare dialog, kommer det fram att hyresvärdarna nog troligen inga har några behov av att sälja huset ifall någon bara betalar hyra, vilket betyder att huset kunde äntligen vara den mera långvarig satsning vi önskat oss och till sista sade mäklaren det rakt ut - det är Heikki och Kirsti Salmela som äger detta ställe! När vi i pannrummet strax därpå stötte på en Take Away Hesburger kaffekopp, var glädjen och känslan av surrealistisk lycka och ofattbar storhet konkretiserad. TÄNK! Gud hade hört min bön! Han tog mina ord på allvar!

Eller som jag senare insåg, kanske jag och vi, nu äntligen, efter en lång och strävsam kamp under den tunga hösten, växt till oss så mycket - formats till den sortens människor - att vi nu var mogna att verkligen ta emot denna storleks gåva. Vi var färdiga att förvalta något så här stort! och nu syftar jag inga enbart på 400 kvadrat och ett tvåvåningshus i ett finare bostadskvarter, utan skeendet i sin totalitet!

Det visade sig nämligen senare att huset hade bara stått här, det senaste året och VÄNTAT på oss! Väntat på att vi var redo att lyfta blicken från det som är omedelbart framför våra ögon, till att inte enbart drömma om nått större och bättre, utan att vara trygga nog att säga - Jag/vi e redo att ta emot det här nu! Jag/vi tror, att tillsammans med Gud, kommer vi att klara huset, tomten, lösöret, depositionen, flytten, dom nya relationerna, lyssnandet till vem som ännu skall flytta in, osäkerheten och Glädjen över att stiga in i nått totalt nytt och någonting helt ofattbart STORT. Vi var redo att öka mängden tillit och då kunde vi även emotta en förvaltarpost med större ansvar.

Sannerligen blev uttrycket - Du skall se upp med vad du ber om, för för det mesta får du EXAKT det! infirat än en gång :)

och det roligaste av allt, tycker jag, är Guds "sense of humor" eller sinne för humor som man väl kan säga på svenska?

Ungefär dagen efter att vi fått se huset och veta att det är Kirsti och Heikki Salmela som äger det, dök vårens kristna storsatsning upp i stadsbilden. Vart vi än vände oss - i bussarna, på banderoller över gågatan, längs broräcken, på radion och även på en stor utomhusreklam pelare strax vid avtaget där man svänger in för att komma till det nya palatset, finns bilder på Hesburger paret och andra kristna i vår stad. Kampanjen pågick under exakt hela vår inflyttnings tid och orden bredvid bilderna ljöd högt och ofelbart tydligt: MAHDOLLISUUS MUUTOKSEEN! (fritt översatt - möjlighet till förändring eller i ordets paralella betydelse: Möjlighet till FLYTT!)

Välsignelser

Det finns så mycket saker jag är TACKsam över just nu!

Det finns inga så många ord - åtminstone inga ännu, men vill dela några bilder.

Ofta sägs det ju att dom talar mer än orden...

Så jag hoppas dessa kan förmedla, öppna upp och exponentiellt mångdubbla den Glädje som finns också i ditt liv!

Blogginlägg från en pågående resa av en Palatsbo :)

Jag sitter i min lilla klostercell när jag skriver detta. Utanför mitt fönster höjer sig skyhöga, snötäckta alptoppar. Klockan är halv nio på morgonen och jag har redan hunnit delta i vigil och laudes (två av dagens fem bönestunder), frukosten samt en nattvardsmässa. Alla som bor här, såväl munkar som tillfälliga gäster, stiger upp mycket tidigt för att be. 

Under april månad, av diverse anledningar, befinner jag mig på en interrail genom Europa. Just nu har jag tagit en knapp veckas paus från metropolernas hekt och bor i ett benediktinerkloster i schweiziska alperna i det lilla samhället Disentis. Idag är min sista dag i de svartklädda brödernas gemenskap. I morgon bitti sätter jag mig på tåget via Zürich till Paris.

Det är något med kloster som ter sig otroligt fängslande. Dels är jag nyfiken på all form av kommunitetsliv i och med mitt boende i Palatset i Åbo. Att få vara med här och se hur tjugotalet munkar ber, arbetar och tar hand om varandra är stort. Jag kommer sent att glömma minnesbilden av hur en yngre munk leder en mycket gammal och skröplig broder vid handen och hjälper honom att sätta sig ner vid matbordet eller på sin plats i klosterkyrkan. Brödrakärleken är så distinkt innanför dessa väggar att den nästan går att ta på. Vi har kommit en bit i Palatset, men vi har också otroligt långt kvar. När alla alltid och i allting underordnar sig själv och sina behov blir alla samtidigt upphöjda, sedda och respekterade.

Den äldre munken jag nämnde lider uppenbarligen av någon långt hunnen demenssjukdom och han visar ibland upp ett beteende i refektoriet (matsalen) och i kyrkan som inte helt passar sig. De övriga ler gott åt hans upptåg, hyssjar ner honom vid behov eller talar lugnande när han är ledsen över att inte veta var han befinner sig. Mänsklig svaghet, sjukdom och ålderdom är välkomna i vardagslivet och det är aldrig tal om att gömma undan det mänskligt svaga bakom en låst dörr vid en institution och visa upp en polerad perfektionistisk fasad. Man får vara svag och behövande utan att vara en börda.

Det som lockar mig mest är tidebönerna. Fem gånger om dagen reciterar vi psaltarpsalmer. I tystnaden och stillheten kommer många tankar och minnen upp. Allting får inramas av psaltaren. Jag minns gamla tråkigheter jag helst inte skulle vilja tänka på, och får ta med alltsammans i klagopsalmerna. Jag blir tacksam över allt det goda i livet och får ta med alltsammans i lovpsalmerna. Särskilt här uppe i bergen blir det helt rätt att på klingande schweizisk tyska recitera: jag lyfter mina ögon mot bergen, varifrån skall min hjälp komma? Vår tid beskrivs av vissa som rotlös. I osäkerheten över att vara en historielös generation är det gott att min egen lilla livshistoria, som jag får sitta här i avskildheten och kontemplera över, kan inramas av bibeltexter som lästs och reciterats i tusentals år. I gemenskapen föds ett sammanhang. 

Min tyska är i bedrövligt skick och jag kämpar med att göra mig förstådd, och som finländare och protestant är jag i högsta grad en främmande fågel i ett katolskt munkkloster. Samtidigt är jag helt och hållet hemma och hos de mina. Jag påminns ständigt, fem gånger om dagen under bönestunderna, om att jag är en del av gudsfolket och kyrkan. En kvist av vild oliv, men inympad i den ädla savgivande stammen i olivträdet som är Kristus. Jag är inte längre rotlös. Det är gott att finnas till och jag är en rik man.

Frank Berger

Kallingar med vingar

Jag har hört någonstans att medel amerikanen känner igen över 100 olika prylar eller varumärken enbart utgående från deras logo, medan de knappt kan namnet på mera än 10 vanliga växter i naturen.

Här i Finland är situationen kanske, eller hoppeligen, annorlunda, åtminstone när det kommer till att känna igen vanliga djur- och växt-arter i närmiljön. Maskros, blåsippa, vitsippa, tussilago, röd eller vitklöver, tistlar, nässlor, björk, tall, gran, en, rönn, ek, smörblomma, hare, räv, älg, råddjur, björn, varg, kråka, röd hackspett, skata, domherre, blåmes, trast, svan och mås. Dom kan väll dom flesta barn ännu idag?

Vad jag tror är sant dock, är att var och en av oss känner tydligt igen en massa företag och deras produkter enbart på logon och vissa av dessa har till och med blivit "heliga" för oss. Vilket märks bäst när människor blir så nostalgiska över gamla TRIP paket (vilket man t.ex. i Sverige inga ens vet vad är eftersom det kallas FESTIS) eller JAFFAs ny-gamla logo som dykt upp igen och hur Laku paketen som varit vår barndoms tröst, mitt i allt förvandlades till heta diskussionsämnen kring rasism.

Det hetaste och coolaste i LOGO väg just nu, i vårt Palats är de nya kalsongerna och trosorna från Pants to Poverty, som anlände i en ny leverans igår :)

Efter att jag övergått till att sy mina egna kläder och senare även börja skapa mina kläder från återvunna material, så var ändå underkläder nått jag alltid köpte från butiken. I början på 2000-talet gick det inga ens att få tag på ekologiska och Fair Trade sockor, trosor eller BH'ar. Detta sörjde jag innerligt men kände ändå att köpa dessa från loppis, inga var ett tilltalande alternativ. Min sorg bestod i att speciellt underkläder är sådant som det nästan alltid står: Made in Bangladesh eller liknande länder, på och där kvinnor och barn sitter inlåsta i smutsiga och trånga fabriker för att sy ihop dessa för en billig penning. Våra kära hyresvärdar, som är insatta i dessa saker, berättade just för en tid sedan att vad de sett på sina resor bland dessa ställen av världen, är att även de fabriker som följer ländernas regler och etiska koder, ändå släppa alla de giftiga färgämnena och slaggprodukterna rakt ut på arbetarnas ris(MAT)fält! Enbart för att just detta ÄR tillåtet enligt ländernas lagar och miljökrav. Det finns helt enkelt en orsak (eller egentligen flera) till varför & hur det kan vara lönsamt att skeppa/flyga/frakta våra varor en och två gånger runt jorden före de hamnar i butikshyllorna.

Som TUR är, finns det idag olika alternativ! Vi behöver inga ens sy dem själva eller leta länge.

TACKvare bl.a Franks efterforskningar har även jag hittat bra alternativa företag.

Numera går det nämligen att köpa trosor, kalsonger, toppar och pyjamas delar, som är både välgjorda, hållbara, snygga, coola, gjorda av 100% ekologiskt bomull och i enlighet med Rejäl Handels etiska koderna. Dessutom, märkte jag för någon vecka sedan att dom till och med har REA på dessa produkter, så vi hade råd att köpa in flera stycken på samma gång :D

Beskåda, NJUT och INspireras att hitta dina egna!

I skogen bland tomtar, troll och älvor

Som SöndagsGudstjänst for vi ut för att upptäcka och "markera" vårt nya territorium ;)

Tänk att 200m från vår ytterdörr öppnar sig en hel Sagovärld som denna!

Söndags brunch & annat Gott

Det är så härligt med att palatset förökar sig! :)

Och nu menar jag inga att Markus & jag sku få barn eller nått sådant!!! Utan jag menar att varje gång vi får nya Palatsmedlemmar, så får vi oxå nya syskon, nya föräldrar och nya svärföräldrar!

Det är på riktigt jätte ljuvligt - speciellt som nu i helgen, när Sofias mamma beslöt sig att komma ner från Malax och inbjuda våren i södra Finland. En helt ny & dunder-skön extra mamma har vi fått (varken hon vet/vill/väljer det eller ej!) Det är nämligen så att redan för många år sedan, så beslöt vi, bland ett gäng vänner att våra föräldrar oxå skall lära känna varandra :D Lite som när man var liten och ens föräldrar hade vänner med barn i samma ålder eller barn överhuvudtaget och så "tvingades" man att bli vänner med och leka med vissa barn, enkom för att deras föräldrar känner ens egna föräldrar. & jag menar inga att det är nått ont i det här, ibland var det till och med ganska lyckat, men vänner eller folk man leker med brukar ju ändå vanligen vara den sortens människor som man fritt får välja - till skillnad från sina föräldrar, syskon och släktingar!

Undantagsvis då, ens föräldrars vänners barn, som blev någon sort av halv-släktingar men aldrig uttalat så, utan man bara förväntades att tycka om dom.

Så för några år sedan beslöt vi med några vänner att nu är det dags för "revansch" - nu skall vi ha våra föräldrar att lära känna & leka med varandra, bara för att vi är vänner! Och så bjöd vi dem alla på middag, konsert & helkväll i Hesa. Det blev faktiskt en väldigt så lyckas kväll tillsammans med Andrea Bocelli :)

Som någon slags följd av detta experiment har vi på nått sätt inkorporerat den här tanken även i palatsgemenskapen, eftersom vi nu ser varandra som systrar och bröder, så blir ju oxå våra föräldrar någon sorts svärföräldrar till oss. Och i synnerhet idag, känns det som en mycket skön & god tanke att ha fått utöka familje-gemenskapen mot det Eklundska hållet! & hon lämnade till och med härliga gåvor på bordet + visade sig vara en mäster pancake stekerska - så vi är mer än lyckligt tacksamma för denna tillökning i familjen!

Dagens Lösen...

En av de dagliga texter jag prenumererar på till min inbox och läser nästan varje gång, är John Eldredge från Ransomed Heart ministries. Han är lite av en okonventionell figur, speciellt i de amerikanska kristna kretsarna. Även här i Finland tycker jag mig märka ganska många antingen "hata" eller "älska" reaktioner på han och hans fru Stacy's böcker. Speciellt deras serie till kvinnor/män: Captivating och Wild at Heart, som även översatts till svenska och finska, tycks polarisera folk ganska tydligt i läger där läsningen antingen varit otroligt enerverande eller som äntligen balsam för min själ. I min erfarenhet är det just sådana böcker som brukar vara dom bästa!

Jag var nog "ganska såld" efter att ha stiftat min första bekantskap vid paret Eldredges skrivande men min egentliga vändpunkt kom när jag deltog i en Captivating retreat i USA, under mitt utbytesår i den delen av världen. Efter att ha mött dem personligen, sett och hört dem "in action", så att säga, vann de och deras verksamhet, helt klart mitt förtroende - dessa är gudssökande, genuina och äkta människor som vågar vara öppna både med sina misslyckanden och sin glädje. Det är ganska få, i min erfarenhet av den amerikanska kristenhetens rika flora, som verkligen känns så oförskönade, både i sin bild av sig själva och sin vandring med Gud, som dessutom vågar ta upp flera sådana ämnen och röra vid sådana diskussioner som de flesta inga vill ge sig in på.

Så idag skulle jag vilja dela dagens text, i fri översättning av mig, med er:

Utdrag ur deras senaste bok: The Utter Relief of Holiness

"Det verkar som om det flesta kristna i dagens värld tror att det deras liv handlar om, är att dom är kallade eller inbjudna till att delta i en myrian av olika aktiviteter: gudstjänstbesök, bibelgrupper, bön, skänka pengar, bry sig om orättvisor och att närvara vid den årliga kvinno- eller mans- rereaten/konferensen.

Nu är min fråga till dig - VARFÖR har vi alla dessa aktiviteter? Vad är syftet med att göra dessa saker? Vad skall dessa saker åstadkomma i/med oss? 

Om syftet inte är att upprätta dig som en HEL människa, så är chanserna stora att dessa aktiviteter inte är i linje med vad Gud håller på med. För att frigöra dig till din fulla potential som människa, det är klart och tydligt det Gud har i kikaren med ditt liv och sitt liv med dig!

Lyssna på Jesu argumentering med fariséerna. Han säger:

Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem.

Hör du erbjudandet? Ser du vad Han är så upprörd över? Dom har helt och fullt missat poängen med vad det är som Gud "håller på med" /har i sikte, vad han vill med en människas liv: att hela honom som mänsklig varelse. Denna syn är central för hur du läser Bibeln och hur du förhåller dig till ett kristet liv. På sant! Ifall du börjar tänka om, i hänseende kring vad Gud håller på med i ditt liv, vad hans syften är för dig och mig, då kommer det att förvandla ALLT annat!"

Så sådant tänker jag på en vårig lördag i april... Vad är Guds tankar för mig?

Akademi liv

Idag är första hela dagen för mig på nya "jobbet" - forskare på Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi.

Jag har nu jobbat effektivt hela gårdagen på att göra om mitt rum mera till en Lekstuga än ett arbetsrum. Sade också åt en kollega igår att jag inga kan lämna upp forskningsplanen inför nästa veckas presentation på forskardagarna ännu, eftersom jag inga ritat nån bild! :D

Så jag tror nog det inga enbart blir jag som får lära mig att från nu och 4 år framöver kommer saker att vara lite annorlunda ;)

Det viktigaste är nu installerat - vänners postkort, konstverk & min stora Visionskarta över forskningsiden. Har även i morse hämtat det ultimata tecknet på att jag landat en STOR tekopp och flera sorters ekologiskt och Fair Trade te i vackra paket!

Har lärt mig att det viktigaste är att jag närvarar på kaffe-träffarna kl.10 & 15. Jag skrattade för mig själv i morse när jag åkte in till centrum på Herr. Ahlqvist för att jag hör nog helt klart till dom människorna för vilka kl.10 är det absolut tidigaste jag kan vara på jobb. I den här saken brås jag nog helt & hållet på min mamma & har så småningom börjat förstå hurudan lyx det är att få välja sina arbetstider, samtidigt som det känns rätt omöjligt att tänka mig ett annat sorts liv. Däremot sitter jag gärna och ugglar på nätterna och märker att jag kommer igång med skrivande eller läsande ungefär så här dags, efter lunch eller eftermiddagsKaffit. S

att alltså och gjorde mitt bästa med att sitta stilla & läsa på förmiddagen, dock med varierande resultat! Vet som tur av med mig själv att bara jag får in rutinen och hittar en bra rytm  så kommer jag att komma igång.

Beslöt sen att bekanta mig vid den nya omgivningen. Hittade en bokahandel som försedde mig med ritblock och färgpennor. Strövade även runt på akademiområdet tills jag kom till ett nytt matställe: Fabbes Café.

Innom loppet av 15 minuter kommer 8 brittiska litteraturforskare in som På RIKTIGT, samtalar om finsk arkitekturhistoria under lunchen! Vid salladsbordet återfinns den legendariske konstvetenskapsptofessorn som mest liknar julgubben :) Vid två av borden konverserar man på franska och vid bordet under den minimalistiska tavlan sitter en man med asiatiskt påbrå :D

Betjäningen är på flytande svenska och efter den SUPER mumsiga rotsaksgrytan med getost får jag en Espresso exakt så som jag vill ha dem! - tror nog jag kommer att trivas med det här nya livet :)