Vi har en katt, som jag tycker är mycket besvärlig. Om den kunde uttala sig skulle den antagligen hävda att det är jag som är besvärlig.

Denna katt har två favoritsysselsättningar. När den är inne sitter den vid ett fönster och tittar längtansfullt ut. För där ute finns andra katter, sorkar och mycket annat intressant. – Nåja, så släpper jag ut den till allt detta intressanta. Vad gör den då? Jo, den ägnar sig åt sin andra favoritsysselsättning. Den hoppar upp på fönsterbrädet och tittar längtansfullt in. Inne finns nämligen så mycket intressant. Där finns stolen den brukar ligga i, där finns värmen – och inte minst matkoppen.
Denna förmåga att ständigt vara missnöjd - och längta efter det som den just för ögonblicket inte har – har vår katt övat upp till världsmästarnivå.

Tyvärr är det inte bara katter som är missnöjda. Vi människor ligger inte långt efter. Jag minns hur det var på våren i min barndom. Då längtade vi alla ut till sommarstället på holmen i Borgå skärgård. Så fort vi hade flyttat ut var det roligaste som fanns att få följa med pappa i båten upp till stan!

Ungdomar längtar efter att få bli vuxna. Tänk att få ta körkort och se barnförbjudna filmer! Åldringar längtar tillbaka till barndomen. När är man nöjd? När man är trettio? Nej, då är man så upptagen med att ”förverkliga sig själv” att man inte hinner vara varken nöjd eller tacksam.

Ibland flyr vi till att minnas det förflutna, ibland till att drömma om framtiden. Men sällan ägnar vi oss åt den enda tidpunkt vi kan göra något åt, nuet. För att kunna leva i nuet måste man vara ett barn, eller vara som ett barn fastän man är vuxen. I nuet skrattar man, gråter, älskar – ja kort och gott lever.

Jag tror att vi alla längtar efter att möta människor som är närvarande. Med det ordet tror jag att vi menar just människor som lever i nuet. Motsatsen är en människa som medan hon låtsas lyssna till dig redan planerar följande sak hon skall göra.
När jag har många saker att göra i mitt jobb så är min bön att jag skulle kunna ta en i sänder och hela tiden vara närvarande och finnas till till 100 procent för den människa som jag just då möter. Jag är mycket medveten om att jag inte lyckas med denna föresats. Men jag försöker...

Ibland möter jag en människa som inte strävar till att byta jobb, flytta eller höja sin levnadsstandard, en människa som lever stilla och nöjd just i de omständigheter som hon nu har, en människa som använder det Gud har gett henne och är tacksam för det. Tänk om jag och vår katt kunde bli sådana nöjda varelser.