Bloggarkiv
Johan Eklöf
Johan Eklöf är i kaplan i Lappfjärd-Kristinestads församling. Han har också tidigare jobbat som matematiklärare, socialarbetare och journalist. Hans hobbyer är bl.a. digitalfotografering och HiFi.
Kristi ansikte
30.04.2012 00:40
April månad går mot sitt slut. Därmed håller också min tid som Kyrkpressens bloggare på att ta slut. Dethär blir mitt sextonde skriveri på denhär bloggen. Jag har publicerat 22 bilder. För mig har det varit trevligt att pröva på att blogga. Men om jag skall vara ärlig skulle det nog bli ganska krävande att fortsätta en månad till att skriva ett blogginlägg varannan dag. Det tar inte så lång tid att skriva dem – bara man vet vad man vill säga. Men att hela tiden hitta på något nytt är inte så lätt. Att låta bloggen bli ett slags dagbok är inte heller möjligt i mitt fall. Tystnadsplikten hindrar mig. Jag skulle ibland kunna ha hur intressanta saker som helst att berätta om andra människors trassliga förhållanden. Men tystnadsplikten (och mitt omdöme) förbjuder mig.
Den sista tanke jag denna gång vill dela med er handlar om ansikten. Jag skall börja med den fotografiska sidan av saken. Som amatörfotograf är jag ”allätare”. Men det finns ändå ett område av fotograferingen som för mig framstår som det klart intressantaste – och svåraste. Jag tänker på porträttfotograferingen.
Ett ansikte är som en spegel för själen. Ögon kan lysa av glädje eller vara fördunklade av självömkan och bitterhet. Rynkorna i ett ansikte kan berätta om genomgångna lidanden men också om ålder och vishet. Att kunna fota en människas ansikte så att man som fotograf inte grumlar till bilden utan fångar det väsentliga hos den människan liksom i förbifarten, utan att hon själv hinner förställa sig och ta på fotominen – det är svårt! Små barn har inte så lätt att förställa sig och är därför tacksamma objekt. Men en åldrings ansikte är ofta intressantare och mera utmanande att fota.
Jag känner människor vars ansikten strålar ut en sådan glädje att det är själavårdande att bara få se på dem en stund.
Jag roade mig med att slå in orden ”Guds ansikte” i ett bibelprogram. Jag fick 32 träffar. En stor del av bibelverserna handlade om att man gläder sig inför Guds ansikte. Och det är ju helt i linje med vad jag just skrev. Man kan bli glad av att se en glad människas ansikte. Hur mycket gladare skulle man då inte bli av att få se Kristi ansikte? (Det verkar som om vi inte i detta skede skulle kunna se Faderns ansikte.) – Eller är ”glad” fel ord? Tänk att få se ansiktet på en person som vet allt om mig men ändå älskar! Tänk att få berätta om mina smärtor åt honom som är ”smärtornas man!” Tänk att få komma till honom med min kärlekslöshet, glädjelöshet och ofrid och få se in i det ansikte som är så fullt av kärlek, glädje och frid att det räcker till också åt mig!
Jag roade mig med att slå in orden ”Guds ansikte” i ett bibelprogram. Jag fick 32 träffar. En stor del av bibelverserna handlade om att man gläder sig inför Guds ansikte. Och det är ju helt i linje med vad jag just skrev. Man kan bli glad av att se en glad människas ansikte. Hur mycket gladare skulle man då inte bli av att få se Kristi ansikte? (Det verkar som om vi inte i detta skede skulle kunna se Faderns ansikte.) – Eller är ”glad” fel ord? Tänk att få se ansiktet på en person som vet allt om mig men ändå älskar! Tänk att få berätta om mina smärtor åt honom som är ”smärtornas man!” Tänk att få komma till honom med min kärlekslöshet, glädjelöshet och ofrid och få se in i det ansikte som är så fullt av kärlek, glädje och frid att det räcker till också åt mig!
Paulus skriver:
Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. (2Kor. 4:6)
Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. (2Kor. 4:6)
Tack till Kyrkpressen och tack till er som läst och kommenterat vad jag skrivit. Och om någon undrar hur det är med mitt opererade knä så kan jag berätta att det är mycket bättre men ännu inte bra.
Stort och smått
27.04.2012 23:12
Jag är intresserad av både stort och smått. Mitt intresse för det stora har fått mig att läsa en del (mera lättsmälta!) böcker i astronomi. Och intresset för det som är smått har fått mig att försöka förstå (utan att lyckas så väldigt bra) en del om kärnfysik och mikrobiologi.
En galax, som t.ex. vår vintergata, är ett exempel på något stort. En atomkärna är liten. En cell i min kropp är ganska liten. Den fråga som då inställer sig är: Var befinner sig en människa? Är hon mera stor eller liten på denna skala? Jag har läst någonstans (tyvärr minns jag inte var) att människan befinner sig precis i mitten mellan det största och det minsta. Och det är först under de drygt senaste 100 åren vi ens har kunnat räkna ut detta. På 1800-talet var varken rymdens enorma mått eller elementarpartiklarnas storlek kända.
Själv har jag lekt med tanken att det universom vi befinner oss i är den nödvändiga förutsättningen för att liv och därmed människor skall kunna existera. Vi bor i ett finjusterat universum på en planet som befinner sig på exakt rätt avstånd från en stjärna av rätt storlek. Jordaxelns lutning och jordens rotationshastighet är just precis sådan att förutsättningarna för liv finns. Likaså är förekomsten av grundämnen som syre och kol precis den rätta. När ateisten skall förklara varför allt är så osannolikt fint justerat så hamnar han i svårigheter. Jag har sett flera debatter där ateister griper till parallella universum som förklaring till detta. Man förutsätter alltså att det skulle finnas miljarder miljarder universum som vi inte kan se. – Tänk att man hellre griper till en sådan helt obevisad och osannolik hypotes än att tänka sig att det möjligen kunde finnas en Gud!
Mitt intresse för det lilla har gjort mig intresserad av makrofotografering. Man brukar definiera makrofoto som fotografering med objektiv som förstorar till åtminstone skala 1:1. Det betyder att ett föremål som är lika stort som kamerans sensor (eller filmruta) fyller upp hela bilden. Med ett bra makro-objektiv kan man få en myra att fylla upp hela bilden.
Om jag skall ta en promenad i skogen med kameran runt halsen sätter jag gärna på ett makro-objektiv. Då finns det alltid intressanta saker att fota, t.ex. fjärilar, skalbaggar och andra småkryp. Sätter jag istället ett teleobjektiv på kameran kan det bra hända att jag kommer hem utan bilder. Det är inte sagt att jag råkar se en örn eller någon annan intressant fågel på min promenad.
Missnöjd som vår katt
25.04.2012 22:40
Vi har en katt, som jag tycker är mycket besvärlig. Om den kunde uttala sig skulle den antagligen hävda att det är jag som är besvärlig.
Denna katt har två favoritsysselsättningar. När den är inne sitter den vid ett fönster och tittar längtansfullt ut. För där ute finns andra katter, sorkar och mycket annat intressant. – Nåja, så släpper jag ut den till allt detta intressanta. Vad gör den då? Jo, den ägnar sig åt sin andra favoritsysselsättning. Den hoppar upp på fönsterbrädet och tittar längtansfullt in. Inne finns nämligen så mycket intressant. Där finns stolen den brukar ligga i, där finns värmen – och inte minst matkoppen.
Denna förmåga att ständigt vara missnöjd - och längta efter det som den just för ögonblicket inte har – har vår katt övat upp till världsmästarnivå.
Denna förmåga att ständigt vara missnöjd - och längta efter det som den just för ögonblicket inte har – har vår katt övat upp till världsmästarnivå.
Tyvärr är det inte bara katter som är missnöjda. Vi människor ligger inte långt efter. Jag minns hur det var på våren i min barndom. Då längtade vi alla ut till sommarstället på holmen i Borgå skärgård. Så fort vi hade flyttat ut var det roligaste som fanns att få följa med pappa i båten upp till stan!
Ungdomar längtar efter att få bli vuxna. Tänk att få ta körkort och se barnförbjudna filmer! Åldringar längtar tillbaka till barndomen. När är man nöjd? När man är trettio? Nej, då är man så upptagen med att ”förverkliga sig själv” att man inte hinner vara varken nöjd eller tacksam.
Ibland flyr vi till att minnas det förflutna, ibland till att drömma om framtiden. Men sällan ägnar vi oss åt den enda tidpunkt vi kan göra något åt, nuet. För att kunna leva i nuet måste man vara ett barn, eller vara som ett barn fastän man är vuxen. I nuet skrattar man, gråter, älskar – ja kort och gott lever.
Jag tror att vi alla längtar efter att möta människor som är närvarande. Med det ordet tror jag att vi menar just människor som lever i nuet. Motsatsen är en människa som medan hon låtsas lyssna till dig redan planerar följande sak hon skall göra.
När jag har många saker att göra i mitt jobb så är min bön att jag skulle kunna ta en i sänder och hela tiden vara närvarande och finnas till till 100 procent för den människa som jag just då möter. Jag är mycket medveten om att jag inte lyckas med denna föresats. Men jag försöker...
När jag har många saker att göra i mitt jobb så är min bön att jag skulle kunna ta en i sänder och hela tiden vara närvarande och finnas till till 100 procent för den människa som jag just då möter. Jag är mycket medveten om att jag inte lyckas med denna föresats. Men jag försöker...
Ibland möter jag en människa som inte strävar till att byta jobb, flytta eller höja sin levnadsstandard, en människa som lever stilla och nöjd just i de omständigheter som hon nu har, en människa som använder det Gud har gett henne och är tacksam för det. Tänk om jag och vår katt kunde bli sådana nöjda varelser.
Tro och trivsel i församlingsarbetet
23.04.2012 21:03
Jag råkade häromdagen få syn på en undersökning som Kyrkans forskningscentral har gjort bland präster och kantorer, som hör till fackförbundet Akava. I Kati Niemeläs forskningsrapport finns en intressant tabell över vad prästerna och kantorerna tycker att är riktigt viktigt i församlingsarbetet. Vad skulle du tro att de flesta placerar främst? Jo, de kyrkliga förrättningarna! 88 % av prästerna och 85 % av kantorerna tycker alltså att jordfästningarna, vigslarna och dopen är mycket viktiga.
Näst lägst på listan kommer förvaltningsarbetet med procenterna 14% för prästerna och 9% för kantorerna. Jag kan bra förstå att förvaltningen inte upplevs som det viktigaste – och ändå är många kyrkoherdar tvungna att ge större delen av sin tid åt just förvaltningen.
Dessa uppfattningar har jag inget problem att förena mig med. Litet svårare är det att förstå följande siffror: Bara 26 procent av prästerna och 34 procent av kantorerna tycker att evangelisationsarbete är riktigt viktigt. Ändå är det ju ett av de få uppdrag som vår Herre själv uttryckligen har anbefallt åt sina lärjungar.
Undersökningen visar att det tycks finnas ett alldeles klart samband mellan ett personligt trosliv och trivsel i församlingsarbetet. Av de präster som uppgav att de trivdes mycket bra med sitt arbete ansåg 83 % att tron är mycket viktig för dem.
Hur är det då med prästernas och kantorernas personliga andaktsliv? Tre präster av fyra och två kantorer av tre ansåg tron viktig och bad regelbundet. 23 procent av prästerna läste Bibeln dagligen. För kantorerna var siffran 11 procent.
Hur är det då med prästernas och kantorernas personliga andaktsliv? Tre präster av fyra och två kantorer av tre ansåg tron viktig och bad regelbundet. 23 procent av prästerna läste Bibeln dagligen. För kantorerna var siffran 11 procent.
Min egen erfarenhet är att den personliga relationen till Gud är A och O för att församlingsarbete skall kännas meningsfullt. Jag har upplevt andliga torrtider och då har det varit väldigt tungt att arbeta. När jag har varit glad och tacksam i min gudsrelation har arbetet löpt mycket bättre. När man får gå i förberedda gärningar blir arbetet effektivare. Man behöver inte famla i blindo.
Den aktuella forskningsrapporten hittas på adressen: www.akiliitot.fi/liitteet/24/0/akinjasenkyselynraportti.pdf
Utan Guds ledning och välsignelse blir församlingsarbetet ett tungt klättrande på prestationernas trappa.
Livets efterrätt
21.04.2012 10:39
Förra söndagen föddes vårt nionde barnbarn. Hon skall heta Leila. Hennes mamma är vår äldsta dotter, som bor i Australien. Maria är gift med Fabio som är italienare. Deras två äldre barn är trespråkiga. De talar italienska, svenska och engelska, som de lärt sig i lekskolan. En smula aboriginspråk har de också snappat upp. Deras pappa är missionsflygare och familjen har bott några år i en 800 personers aboriginby i Arnhemland i norra Australien. Nu har familjen på grund av tillökningen flyttat till en liten stad där det finns sjukhus.
Men jag tänkte filosofera litet kring dethär med att få barnbarn. För några dagar sedan såg jag för första gången lilla Leila på Skype. (Igen har jag anledning att glädja mig över internet!) Jag kunde konstatera att hon såg precis ut som sin mamma som jag fotade på kvinnokliniken i Helsingfors för mer än tre decennier sedan.
Jag minns när Marias äldsta dotter blev några år gammal och Maria beklagade sig över hur viljestark den lilla flickan var. Med glimten i ögat kunde jag då säga åt Maria att hon själv var precis likadan och nu får hon känna hur det kändes för oss när hon var liten.
Detta att barnen kan likna sina föräldrar så mycket leder till att jag som farfar/morfar kan uppleva att jag får mitt barn en gång till. Jag har en möjlighet att försöka korrigera de misstag som jag gjorde med mitt eget barn. Och jag kan konstatera att barnbarnet tycker precis lika mycket om de saker som mitt barn gillade, t.ex. att jag hittar på en saga som jag ritar med kritor på ett A3 papper. Dessa sagor och berättelser har jag dragit så många gånger med sex egna barn att de nu sitter i ryggmärgen när de skall reproduceras åt barnbarnen.
Barnbarnen har ibland brukat kallas ”Livets efterrätt.” Det ligger en hel del i de orden.
Leila föddes 15.4 i Australien. Här fotograferad av sin pappa Fabio.
Skaparens bomärke?
19.04.2012 14:13
När man surfar på internet kan man hitta mycket intressant. Jag vill nu dela ett par fynd med er. Jag lägger inte fram dem som bevis för något utan bara som något att förundra sig och kanske också glädja sig över.
Ca 23 miljoner ljusår från oss finns spiralgalaxen M51a. Det är alltså fråga om en väldig stjärnhop som under gynnsamma omständigheter kan observeras t.o.m. med en vanlig kraftig kikare. I centrum av spiralgalaxen finns ett väldigt svart hål. Det har formen av ett kors. Med litet god fantasi kan man tycka att det ser ut som om en kropp hängde på korset. (Se bilden nedan!)
Vad är nu detta? - En naturens nyck, säger någon. Någon annan säger att Han, genom vilken allt har blivit skapat har satt sitt bomärke på sitt verk. Var och en får naturligtvis tänka som han vill.
Själv kommer jag att tänka på en psaltarpsalm:
”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” (Ps 19:2)
Så går vi till det andra fyndet. I alla celler hos djur och människor finns ett glycoprotein som heter Laminin 21. Det fungerar som ett bindmedel mellan cellerna och bidrar till att cellerna kan samverka. Detta protein är väldigt litet men kan studeras med elektronmikroskop. Det har formen av ett kors. (Se bilden nedan!) Slumpen i farten igen? Eller Skaparens bomärke – denna gång i mikrokosmos?
Många har kopplat ihop denna upptäckt med Paulus ord om Kristus i Kolosserbrevet:
”Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. (Kol. 1:16b-17)
I centrum av spiralgalaxen M51a finns ett svart hål med formen av ett kors.
Proteinet Laminin 21 är här fotograferat med elektronmikroskop. Det har formen av ett kors.
Inspirerande apologetikkonferens
16.04.2012 14:47
Senaste veckoslut tillbringade jag i Ryttylä (i närheten av Riihimäki) på det finskspråkiga Apologiaforum, som arrangerades gemensamt av Folkmissionen och Studentmissionen. Apologiaforum är en årligen återkommande konferens kring ämnet apologetik, som betyder ungefär kristendomsförsvar. Aposteln Petrus ger i sitt första brev följande uppmaning: "Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger." (1Petr 3:15b).
Ca 400 personer, många av dem studerande, hade mött upp till konferensen. Dagarnas utländske gäst var den välkände amerikanske apologeten William Lane Craig, med europeiska doktorstitlar i både filosofi och teologi. Han talade om hur tomt livet är utan Gud och hur mycket som talar för att Kristus faktiskt har uppstått. Dessutom svarade han på deltagarnas frågor. Kanske jag i ett senare blogginlägg återkommer till detta. Craig har gjort sig känd som en god och skärpt debattör – så skarp att den kände ateisten Richard Dawkins inte ville ställa upp för att debattera med honom för ett år sedan när Craig besökte Storbritannien.
Den talare som gav mig personligen mest var dock den finländske professorn Tapio Puolimatka. Han har doktorerat både i pedagogik och filosofi samt skrivit en rad böcker som berör apologetiken. Denne man är ödmjuk och stillsam, ja nästan blyg. Men hans intellekt är skarpt som en rakkniv och han är oerhört beläst. Han har blivit mycket smutskastad för att han säger sådant som man inte får säga idag. Exempelvis påstår han att den kristna tron ingalunda är något hinder för vetenskaplig forskning, utan tvärtom dess förutsättning. "Vetenskapen har uppkommit i ljuset av Kristus", säger han bland annat. Tanken bakom är ju den att den som tror på en skapare väntar sig att finna lagbundenhet och ordning vilket motiverar mera till forskning än om man tror att allting bara är ett resultat av slumpen.
Puolimatka citerade bland andra den franske filosofen Jacques Ellul, som menar att dagens sekulariserade människa bygger sitt liv på fyra (obevisade) antaganden:
1. Människolivets mening är att finna lycka.
2. Människan är av naturen god.
3. Historien innebär ständigt framåtskridande.
4. Allt är materia.
2. Människan är av naturen god.
3. Historien innebär ständigt framåtskridande.
4. Allt är materia.
Bibeln omkullkastar mer eller mindre alla dessa antaganden. Istället får vi någonting betydligt mera hållbart och värdefullt, en personlig relation till Kristus, som kan förlåta oss som inte är goda och som skänker en mening åt livet också då det känns tungt och svårt.
Den som vill bekanta sig litet mera med William Lane Craig kan gå till hans hemsida: http://www.reasonablefaith.org/ . En inspelning från hans debatt idag (måndag) med den finländske professorn Kari Enqvist kan snart ses på denna hemsida: http://www.veritasforum.fi/sv/ .
William Lane Craig (Foto: Göran Stenlund)
Varifrån kommer musiken?
14.04.2012 22:25
Det är inte ofta jag tar mig tid att lyssna på musik riktigt koncentrerat. Men för ett par veckor sedan gjorde jag det. Jag var då sjukskriven efter min knäoperation och det värkte ordentligt i knäet. Jag kunde alltså unna mig att sätta någon timme på musiklyssnande. Redan före operationen flyttade jag cd-spelaren bredvid sängen. Nu kunde jag koppla in mina 20 år gamla, men högklassiga hörlurar och sätta på en cd med klassisk musik. Jag fylldes av musiken och av lycka. Jag frågade mig vad det egentligen är som sker i mig när jag lyssnar på sådan härlig musik. Varifrån kommer dessa harmonier? Vad förmedlar de?
Filosofen Platon hade en teori om att det fanns en idévärld. Därifrån kom allt det vackra och goda ned till jorden. Människorna här bara liksom återupptäckte idéerna som redan fanns. Jag tror att Platon inte var så väldigt långt från sanningen på den här punkten. Jag kan tänka mig att det finns himmelska harmonier som kan förirra sig hit ned till jorden ibland. Är det så att när Bach skriver sin vackraste musik så återupptäcker han harmonier som redan ljuder i himlen? Eller har Gud gett oss människor en så stor skaparförmåga att vi kan åstadkomma något helt nytt – ja, kanske något som är så bra att det kan användas också i himlen? Jag vet inte!
Jag minns att jag blev ganska gripen när jag för många år sedan läste Anna Maria Bachs lilla bok om hennes man Johann Sebastian. Där beskriver hon bl.a. mannens dödsstund. Han ligger döende på sin säng. Plötsligt säger han åt hustrun: ”Ge mig notpapper och penna fort, jag hör musik.” Sedan dör han. Han hinner aldrig skriva ned den himmelska musiken. Eller var det det han hade gjort hela tiden?
Jag vet inte vilket instrument jag tycker bäst om. Kanske violinen eller cellon. Nej förresten, den mänskliga stämman är nog bäst! Människan små stämband överträffar allt annat. Jag såg för en tid sedan i tv hur den kända fotografen Lennart Nilsson på 90-talet med specialoptik filmade operasångerskan Birgit Nilssons stämband medan hon sjöng. Hennes stämband såg så små och obetydliga ut. Ändå kunde de fylla en hel konsertsal med välljud (utan förstärkningsanläggningar!). Kvinnorösten är vacker, men om jag får välja lyssnar jag helst till en hög manlig tenorstämma.
Ja, inte kommer jag till något svar på frågan om varifrån musiken kommer. Men jag kan ju lyssna till den och njuta av den i vilket fall som helst. Och jag fylls av tacksamhet till Skaparen som har gett oss sådan musik och som dessutom har gett mig öron och en bra cd-spelare.
Internet - dagens kunskapens träd
12.04.2012 22:01
Syndafallet bestod ju i att de första människorna åt den förbjudna frukten från kunskapens träd. Om detta träd hade Gud sagt: ”...av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.”(1Mos 2:17)
Min personliga åsikt är att Gud inte i princip är emot kunskap. Jag tror att han gradvis skulle ha gett människan kunskap i den takt hon hade kunnat ta emot den och använda den rätt. Men nu valde människan istället att slita åt sig kunskapen och använda den som hon själv ville. Detta ledde till omätbart mycket lidande och elände. Hiroshimabomben är bara ett uttryck för människans odisciplinerade kunskapsanvändning. I ärlighetens namn måste vi väl också erkänna att kunskapsjakten har lett till goda saker, t.ex. mediciner och mycket annat gott – trädet var på gott och ont!
Internet är ett av de senaste uttrycken för människans kunskapsjakt. Jag är den första att erkänna att internet kan vara en verklig välsignelse. Genom t.ex. Wikipedia ligger oceaner av färsk, uppdaterad kunskap redo att tas emot. Genom gratisprogrammet e-Sword har jag alla de bibelöversättningar jag behöver på min dator. Bibelkommentarer går också att ladda ned. Jag kan delta i diskussionsforum för fotografer och lära mig massor om digitalfotografering av sådana som vet mer än jag.
Men samma internet kan också vara en verklig förbannelse. Där ligger barnpornografin och väntar på att få förföra nya offer. Där finns detaljerade anvisningar om hur man tillverkar en splitterbomb. – Ja, jag vet inte ens vilka alla förskräckligheter detta nät innehåller för den som är olycklig nog att söka efter dem.
Skulle det vara bättre om det inte fanns något internet? Frågan är hypotetisk. Ringarna efter det första syndafallet går inte att stoppa, endast att i någon mån fördröja.
Samma resonemang kunde föras kring tv:n, eller varför inte den tryckta boken. Som kristna är vi kallade att leva i världen men inte av världen. Vi får använda böcker, tv och internet – inte minst för att sprida evangeliet. Men när vi gör det kan vi hålla Kolmodins psalm (Psb 410) i minnet: ”Gå varsamt min kristen ge akt på din gång...”
Ett par exempel på vad internet erbjuder: Råd för bombbyggare samt erbjudande om förbönshjälp.
| Föregående | Nästa |
