31. Året

Det är nyårsafton och postlådan är sprängd i bitar. Inte första gången och knappast sista. Det är väl fjärde eller femte postlådan som behöver bytas ut hos oss. Plastpostlådorna höll inte så bra, så de två senaste har varit av metall. Men vad hjälper det. Förra gången försvann postlådan  helt. Stulen. Borta. Ingenstans. Däremellan har nån sparkat loss den från ställningen jag byggt. Den senaste var utsatt för ännu starkare sprängkraft än tidigare så det låt plåtbitar på andra sidan vägen. Men nu ska det bli ändring på det.

Vi råkade se postiljonen genom fönstret när han kom med posten och vi kom överens om att flytta postlådan närmare huset från början av året för att kanske undvika att den sprängs i
luften eller annars utsätts för omild behandling under nästa år. Tidigare har vi varit tvungna att flytta avfallskärlet, roskisen, närmare huset. Den förra fylldes med andras byggavfall ibland och till slut försvann den spårlöst. Bud nr 7 enligt Luthers indelning av de tio buden ”Du ska inte stjäla” känns på något sätt relevant. Ett nyårslöfte kan jag i alla fall avge: jag tänker inte spränga eller stjäla någons postlåda.  

Året som gått då, hur var det? Att skriva verksamhetsberättelse är både arbetsdrygt och inspirerande. Arbetsdrygt om man verkligen vill ha med alla händelser i detalj, annars händer det lätt att bara de senaste upplevelserna eller den eventuella semesterresan kommer med.
Inspirerande att märka hur mycket som egentligen hänt, hur många härliga människor man fått träffa och lära känna och hur mycket skön musik man hunnit lyssna till. Borde för säkerhets skull kolla igenom kalendern för att riktigt minnas vad som hände under året.

I korthet litet om jobb och fritid alla fall: Mycket vardag och rutiner, men någon sorts förnöjsamhet i allt. Nytt liv i församlingen med yngre och äldre. Ansvarsveckans kampanj om religionsfrihet lyckades väl. Frikyrklig Samverkan höjde profilen. Religionssamarbetet fick  styrfart. Grani Big Band konserterade med Jan Allan på Baltic Jazz och hann spela in skivan Jump for Joy under hösten. 14-årsresan med yngsta sonen gick till London. Min kära hustru
lärde sig gå på nytt efter att akillessenan brustit. Nyåret firade vi med goda vänner.

KP-bloggen i december har hjälpt mig att samla och skriva ner tankar och intryck. Det har varit nyttigt och lärorikt. Alltid lika uppmuntrande när människor tittat in på bloggen, vissa till och med regelbundet. Så, tack till KP som gav mig chans att månadsblogga och till alla er som läst eller tänkt läsa mina texter.

Själv vill jag fortsätta se varje dag som en förmån. Livet är en gåva och att lära känna givaren är väl använd tid.

30. Huset

Huset jag bor i har stått här sen 1946. Paret Bengtström som byggde huset hade också två växthus där de odlade blommor. Folk i byn kom och köpte blommor av dem och de sålde också till återförsäljare. De fick också en son, men hans hälsa vacklade och han gick bort i unga år. Paret Bengtström hörde till församlingen. På den tiden hölls husmöten, det som idag kallas cellgrupper. Den gamla gästboken vittnar om många och välbesökta husmöten då man läste Bibeln, sjöng andliga sånger och bad tillsammans.  

Redan på 1960-talet inleddes planerna på en ringväg som skulle utplåna huset och växthusen. Farbror Bengtström lär ha tagit nyheten hårt och kunde bli deprimerad av tanken på att kanske tvingas överge hus och hem på grund av den så kallade utvecklingen. Efter att han dött bodde hustrun kvar fram 1980-talet då hon gick bort. En ung man, tog hand om det praktiska och skötte om att fru Bengtström skulle ha allt hon behövde. Samma unga man, idag både farfar och morfar, men lika ung till sinnes som då, gjorde nyligen små renoveringar på huset.

Huset har förbättrats då och då. Nya fönster, plåttak istället för det tunga tegeltaket, sågspånsisoleringen har ställvis ersatts av modernare material, köket har renoverats, nya elledningar satts in, kallvinden har fått två rum, golven befriats från korkplattor och träet slipats fram, nya tapeter, köket förstorats när ett skåp avlägsnades, södra fasaden brädslagits när rappningen fallit bort.

Vi har ”bott in oss i huset” som min bror skulle säga. Den som bor i ett gammalt hus får vänja sig vid huset. Enkelt har det inte varit, men kanske lärorikt. Inget grovkök, klädvårdsrum, förvaringsrum, hobbykällare, garage eller andra praktiska utrymmen. Däremot ett  par väl tilltagna rum och högt i tag nere och tre sovrum uppe. Inga grannar som störs av jazztrumpeter och rockgitarrer. Några gamla äppelträd pryder gården där vi sett harar, ekorrar, rävar, rådjur, vitsvanshjortar, grävlingar, mårdhundar, älgar och möss.

Idag ligger huset kvar, invid en ljudvall som skiljer det från trafikleden Ring II, och en cykelväg går alldeles invid husknuten. Det som tidigare var byn har splittrats upp av vägar och den närbelägna skolan är kanske det enda som fortfarande ger en viss sammanhållning åt människorna som bor här.

En ny trafikled är ett långt sorgearbete för dem som drabbas. Skog skövlas, hus rivs, familjer tvingas flytta bort, maskiner jobbar dygnet runt, berg sprängs, jord flyttas, ett nytt landskap uppstår. När aktiviteten var som värst vädjade skoldirektionen, där jag var ordförande, till entreprenören att hålla upp med vissa arbeten som äventyrade skolbarnens säkerhet tills skolterminen var slut. Då blev det lugnare.

Redan från början var det klart att staden kan lösa in huset och området omkring. Det har känts osäkert. Fortfarande vet jag inte hur länge vi får bo kvar, men man vänjer sig. Osäkerheten kan så  småningom ersättas av tacksamhet över ett hem. Ett hus som sett familjeliv i olika former, människor åldras och gå bort, barn växa upp, gäster komma och gå.

Huset har inhyst osäkerhet, ångest, sorg och förtvivlan, men också hopp och förväntan, glädje och framtidstro. Här har firats födelsedagar med mexikansk meny. Här har bakats star wars-inspirerade pepparkakshus. Här har stålmän och spindelmän samsats med bätmän och robinar. Här har profetikoner och simpsons bidragit till insikter om andlighet och livet. Här har ljudet av cellospel, gitarrplink, tvättmaskiner och barnröster skapat en livets symfoni som fortfarande sitter i väggarna. Det är och har varit ett välsignat hus, ett tryggt hem, Villa Björkdal.

29. Alone Together

Det finns många sätt att vara ensam på. En del har av olika orsaker själva valt ensamheten. De vill kanske förfoga över sin egen tid, inte behöva ta hänsyn till andras önskemål och trivs bäst i sitt eget sällskap. Andra har ett yrke som förutsätter mycket tid i ensamhet. Författare, forskare, kompositörer, mycket skapande arbete görs i ensamhet. Men när resultatet av arbetet blir offentligt då är kontrasten stor till det ensamma skapandet.

Andra har inte valt ensamheten. Den rätta dök aldrig upp. Kanske vågade man inte älska
ännu en gång efter att relationen havererat. Depressionen ledde till sjukpensionering och det sociala livet blev ett minne blott. Ensamheten tornar upp sig varje morgon. De dagliga rutinerna, enstaka besök, telefonsamtal eller facebook är livlinor som hindrar en att gå under.

Den påtvingade extrema ensamheten bryter ned en människa och kan betraktas som en
form av tortyr. Många sitter inspärrade utan rättegång i månader och år under olidliga förhållanden. Andra har kidnappats av extrema grupper som begär lösen. Ingen vet på förhand hur man reagerar i en sådan situation. Moderna överlevnadsskildringar av människor som upplevt dylikt fascinerar, skrämmer och inger samtidigt hopp. Det finns oanade krafter inom varje människa i svåra situationer. Många har också vittnat om mod och kraft som kommit från en källa utanför dem själva.

Bloggrubriken Alone Together är namnet på en jazzstandard. Den spelas ofta när jazzmusiker träffas på ”jamsessions” och hör till de mest inspelade jazzlåtarna. Ibland spelas den alltför snabbt och man får känslan att solisten improviserar ensam utan att riktigt lyssna till resten av bandet, alone but not together. En av de klassiska versionerna av låten är inspelad av trumpetaren Kenny Dorham.

Dorham är för många en doldis i jazzhistorien. Det beror säkert på att han råkade vara samtida med Dizzy Gillespie och Clifford Brown, två av jazzhistoriens giganter. Dorham var kanske inte heller den som lyfte fram sig själv. Men han jobbade hårt och var en mycket anlitad trumpetare. Dorham ersatte Clifford Brown i hans kvintett, efter att Brown tragiskt gått bort i en bilolycka alldeles för ung, vilket säger en del om Dorhams storhet. Enligt jazztrumpetaren John McNeil har Dorham influerat många moderna trumpetare. 

Kenny Dorhams version av Alone Together har ett långsamt tempo och en intensitet som går rakt in i själen. Hans ton är stor, varm, mjuk och välartikulerad, en ton som varje trumpetare borde lyssna till en gång om dagen. Egentligen spelar Dorham endast melodin genom hela låten. Men genom små tillägg, kommentarer, utsmyckningar, tonböjningar gör Dorham låten till sin egen. Men Dorham spelar inte ensam, han har ett komp som lyssnar och kommunicerar. Som den stora jazzmusiker och människa han var, visste Dorham vad det är att spela Alone and Together. Inspelningen finns på skivan Quiet Kenny, en skiva att ta med till den öde ön.

28. Mina svärmödrar

”Ni kan inte tro hur mycket världen har förändrats under min tid”, brukar Doris säga när vi träffas. ”Världen kommer nog inte att förändras lika mycket under er tid som under min tid.” Möjligen är det så. Och antagligen kommer många av oss att tycka likadant när vi kommit upp i hennes ålder.

Doris är min svärmor sedan drygt fyra år. Hon kan berätta om hur det var att växa upp i ett enkelt hem med många syskon. Ingen lyx, bara det nödvändigaste, om ens det. Hennes drömmar förblev i många fall just drömmar. ”Jag önskar jag hade fått studera, för jag hade lätt att lära mig”, säger hon ofta, ”men istället blev det att sköta mina yngre syskon och börja jobba för uppehället. Därför ville jag att mina barn skulle få gå i skola och utbilda sig.”  Och visst har livet för hennes barn tagit sig andra vägar, mycket tack vare henne. Nu bor Doris på ett åldringshem ett stenkast från vårt sommarhus mitt i staden. Det betyder att vi kan träffas så gott som dagligen under semestern. Ännu vet hon vägen, ännu känner hon igen mig och fortfarande blir hon lika glad att träffa mig.

”Momi” är mina barns mormor och min första svärmor. Vi har känt varandra i snart trettio år och hunnit dela vardag och fest, glädje och sorg, köksbordssamtal och matlagning. Momi har varit med om en hel del. Hon bortadopterades som tvååring och återupprättade kontakten till sin biologiska mor först när hon själv redan hade barnbarn. Kanske delvis just därför. Momi
och ”Kalle-moffa” gifte sig med presidentens lov eftersom de ännu inte var myndiga. Idag är Momi pensionär efter att ha jobbat som egenföretagare och burit ansvar för hem, matlagning, barn, barnbarn och några generationer jakthundar. Kalle-moffa är sjukpensionär sedan några år tillbaka och minns inte saker lika tydligt längre.

Efter skilsmässan har Momi någon gång mött frågan varför hon fortfarande har kontakt med mig, hennes f.d. svärson. Hon var antagligen lika förvånad och konfunderad över frågan som jag skulle ha blivit. För Momi, ”galnaste mormor på jorden” enligt henne själv, finns det plats för alla, också för en svärdotter och en svärson till.

En skilsmässa behöver alltså inte betyda att relationerna till den man varit gift med eller till ens svärföräldrar upphör. För det andra är relationerna till svärmor av ett speciellt slag,  särskilt om det finns barnbarn. För det tredje har Momis och min relation vuxit fram under många händelserika och intensiva år. Den relationen har det inte funnits någon anledning att ge upp, tvärtom.

Så den här tiden på året har jag förmånen att önska Gott Nytt År till mina bägge svärmödrar som jag vet att uppskattar mig och som jag respekterar och tycker mycket om.

27. Innesittande

En gång i månaden besöker jag fängelset. Det har blivit en del av mitt jobb och mitt liv sedan några år tillbaka. Eller det är ju inte fängelset jag besöker egentligen, utan en fånge. Redan ordet fånge reducerar en människa till någon annan än den han egentligen är. Han är en medmänniska, en man i övre medelåldern, han är far, farfar, morfar, vän, anhörig, kollega. Dessutom är han en intelligent person som det är berikande att samtala med.

Idag besökte jag honom igen. Vi träffades i fängelsekyrkan som var prydd med julgran och en julkrubba som en fånge tillverkat. I fängelset är rutinerna viktiga. Hit hör utevistelsen på en timme, mattiderna, väckningen och sovtiderna. Också årstiderna är viktiga, de inger ändå nån sorts förväntan hos dem som sitter inne och bjuder på förändringar. Kyrkoåret har också betydelse, särskilt julen. Då bjuds det på julmat. Vid jul kan saknaden bli övermäktig för många. Ett julkort eller ett besök kan skapa ljus i ensamhetens mörker.

Fängelserna i vårt land är ofta rätt olika sinsemellan. I  rannsakningsfängelset sitter man vanligen en kortare tid, har egen cell, ofta tillgång till radio, tv, musik och hinner inte alltid etablera fasta rutiner och relationer. Fängelset där straffet avtjänas innebär för många ett hårdare liv. Inte alltid för att den dömde skulle ha begått grövre brott, ibland är det för fångens egen säkerhet som han eller hon placeras i en tuffare avdelning. Fångar med mörk hudfärg riskerar råka ut för handgriplig rasism av andra fångar, liksom de som begått brott mot barn ofta får utstå ett extra straff, andra fångars uttryckliga förakt.

Varje fånge har rätt till andligt stöd enligt sin egen tro. Fängelseprästen koordinerar det andliga arbetet i fängelset. Hit hör bland annat söndagsgudstjänster i fängelsekyrkan, lectio divina (bibelläsning) varannan vecka och enskilda samtal med fångarna. Numera finns det allt fler muslimer i våra fängelser. Muslimska fångar får snabbt kontakt med varandra. Religionen är deras varumärke, och känslan att inte passa in i vårt samhälle är något de ofta har gemensamt.

En av mina goda vänner har jobbat inom andliga arbetet i fängelser i många år och träffat hundratals fångar genom åren. Han har lyssnat på dem, samtalat med dem, bett för dem, hjälpt dem med praktiska saker inför frigivningen, sett en del personer återvända till samma fängelse och andra till ett fungerande liv i det så kallade civila. Jag har den största respekt för honom. Tyvärr finns det alltför få som han. Och vem vet när den dagen kommer då  fängelseledningen besluter att spara kostnader genom att lägga ut det andliga arbetet åt dem som ger den billigaste offerten. Själavårdssamtal på skype?

26. Det goda samtalet

Julannandag brukade firas i Jannes föräldrars sommarstuga. Senast åttatiden på morgonen kom vi oss iväg medan det ännu var mörkt. Alla hade med sig något från julbordet att duka fram när vi kommit dit, kaffe, bröd, småbröd, skinka, ost och annat gott. Ofta var snön så djup att vi fick gå den sista biten. Extra roligt blev om bilen fastnade i en snödriva och behövde grävas fram.

Vi började alltid med att göra upp eld inne i stugan. Medan brasan värmde upp luften inomhus gav vi oss ut på isen en stund. Oftast kom vi torrskodda in igen men inte alltid. Isen kunde vara förrädisk. Julmatsresterna var en perfekt förevändning för att prata oss igenom livet som det såg ut då för stunden. Det kunde ta halva dagen för det fanns alltid en massa ämnen att behandla. Men senast mot eftermiddagen var det dags att åka hemåt igen. Det var smått terapeutiskt.

De första åren var vi alla med. Sen började folk gifta sig, bilda familj och flytta till andra orter och det var inte alltid självklart att alla kunde vara med. Om nån var borta hände det att vi bandade in en c-kassett med litet prat som vi sedan skickade till den som var borta. Ibland deltog den som var borta per telefon en stund. Vi brukade ta en runda där var och en fick berätta det viktigaste som hänt under året, ocensurerat om livet, kärleken, musiken och döden. De första åren hade nån  avslutat sina studier, fått nytt jobb, byggt hus. Senare bildade vi familj och ännu senare var det flera av oss som gick igenom skilsmässor. Men trots att att livet har gått vidare hör julannandags- träffarna till det som har hållit ihop oss genom åren, Anders, Beni, Janne, Peter, Torvald och jag.

I år var det samtal hemma vid frukostbordet i en annan konstellation. Det blev en oplanerad förlängd frukost som varade över lunch ända till eftermiddagskaffet. Det var ett viktigt samtal. Vi hann prata om relationer och hur viktigt det är med klara och raka budskap. Då kan vi lära oss respektera varandra och skapa förutsättningar att förstå varann på djupet. Vi talade om hur viktigt det är att glädjen finns med i lärandet, om att se alla barn som viktiga. Vi talade om hur män ser på kvinnor och hur kvinnor ser på män, om hur man kommunicerar på olika sätt i olika familjer och kulturer, ibland inte alls.

Så talade vi om hur viktigt det är att våga  resonera sig och leva sig fram till en livshållning, en tro. Vi konstaterade att Gud alltid är större än våra planer och våra tankar och att det inte känns skrämmande, tvärtom ligger det en trygghet i det.

Men allt började givetvis med en mycket ingående diskussion om musikutbudet i radion och att man beroende på vilken generation man tillhör kan säga: Det var (inte) bättre förr.

25. Ta tillbaka julen!

Eftersom adventskalendern brukar ha tjugofyra luckor tänkte jag låta nöja mig med att skriva lika många inlägg här på KP-bloggen. Å andra sidan fortsätter december månad några dagar ännu och eftersom jag blev ombedd att vara decemberbloggare här på Kyrkpressen känns det litet dumt att sluta nu, speciellt som jag förstått att det finns sådana som brytt sig om att läsa det jag skriver (tack för det!), även om det varken är särskilt "personligt" eller "kort".

Igår var det julafton, en dag när förväntningarna antingen slår in eller krossas. Om de slår in är allt frid och fröjd och facebooken fylls av roliga bilder av barn i tomteluvor, pyntade granar, dignande bord, snöprydda hus och glada människor. Sällan rapporteras det om de ouppfyllda
förväntningarna.  Jag har ännu inte sett några uppdateringar om att julgranen är sned, att tv-programmen varit usla, att julmaten var dålig, att barn och barnbarn inte hälsade på i år heller. Vem vill nu vara den som förstör stämningen? Men i ärlighetens namn skulle det lätta för många att läsa också om det. Sen finns det de av oss som lärt sig att inte ha förväntningar överhuvudtaget. Låt julen gå över snabbt så vi kan återgå till det normala, liksom.

Nu är det juldagskväll och jag tänker redan tillbaks på julen som om den redan vore över. En hel del har hänt. Julafton förlöpte i lugnt tempo med snöskottning och litet praktiska förberedelser. Sedan blev det julbön i den närbelägna stämningsfulla kyrkan som var fylld till bristningsgränsen. Hem och fixa litet och sen dags för middagen, en nedbantad version från tidigare år, men gott och stämningsfullt. Det var bara det att det kändes så fel.

Att sätta fingret på det var svårt, men det lättade att prata om det. Vadå känslor, inget att bry sig om kanske, men eftersom det traditionella julfirandet i vår kultur uttryckligen handlar om känslor, stämningar och upplevelser är det något att bry sig om. Så vad var det då som kändes det så fel? Det vet jag inte, känslor följer ju sällan rationella mönster som kan förklaras logiskt. Kanske var det så enkelt som att jag inte gillar julstädning speciellt mycket. Kanske tyckte jag det fanns onödigt många sorters mat på bordet för två personer. Kanske var det vetskapen att de flesta människor på jorden inte har en chans att fira ”en traditionell jul” när många inte ens äter två mål mat per dag. Kanske var det känslan av att den kristna julen blivit hi-jackad av kommersiella intressen och att Fredsfursten reducerats till en mysfaktor.

Att samtala om allt det här med henne som jag fick dela julmiddagen med gjorde mig mera beslutsam, att aldrig låta någon stjäla julen ifrån mig. Att inte låta ramen bli viktigare än innehållet.  Istället blir det allt viktigare att varje år återta den kristna julen. Ett sätt att börja är att, som många gör, gå i kyrkan på jul. Det var i kyrkan mina känslor fick ett fäste igen. Ett par hundra människor som samlas kring budskapet om Frälsaren, som kommer med fred, som hela livet talar fred och lever fred, och som ger upp sitt liv som en konsekvens av detta.

Guds rike är inte av den här världen. Det är inte den kristna julen heller, den är en försmak av himmelriket. Och som alltid när det är något viktigt som måste budskapet ackompanjeras av musik för att nå in i mig, allt från änglasång och bachoratorier till finstämda psalmer, jazz och visor. Och ibland av en orolig känsla som jag har svårt att frigöra mig ifrån.

Lucka 24. Julens tro och tvivel - del 2

Jag minns inte riktigt när min tro på julen började svikta. Kanske när jag upptäckte att tomtemasken var fejk. Kanske jag förstod att samarbetet mellan julbocken och mina föräldrar var något ensidigt. Kanske det året då julstämningen inte ville infinna sig.

Det som sist och slutligen tog knäcken på min tro på julgubben var hans flygande renar. En matematisk uträkning ledde snabbt till konstaterandet att ingen hinner besöka miljontals hushåll över hela jorden på en kväll, inte ens fast besöket rationaliseras med hjälp av tusentals look-alikes och julgåvorna slängs in genom skorstenen. Så jag tror inte längre på julbocken (min fasters halmbockar undantagna), julgubben eller Mr Santa.

Denna jul väljer jag än en gång att sätta min tilltro till den kristna julens urberättelse mot vars bakgrund myten om jultomten ter sig som en blek, om än rätt sympatisk, avbild. Julens Gud, som varken är en skäggprydd leksaksautomat eller rödklädd reklampelare, utan Totalt Annorlunda och ändå igenkännbar.

Endast en nyfött barn kan förmedla hoppet så det känns på djupet. Ett barn som kommer med befrielse och glädje, som skapar förväntan och tro. En Gud som kommer med fred och försoning, som tar emot mina tvivel och skapar i mig den tro jag har.

En speciell gåva är upptäckten att Gud inte behöver förklaras eller försvaras. Spåren efter Gud behöver inte sökas i skapelsen, varken på makro eller mikroplan. Guds gör sig påmind varje gång jag upprymt förundras över hur otroligt det är att finnas till. Varje gång någon får för sig att dela med sig, uttrycka sin uppskattning, hjälpa till, välja förlåtelsens och försoningens väg. När någon kan börja älska igen, dela bekymmer och oro, trösta och hjälpa och fortsätta att envist tro på en framtid och ett hopp. Då är Gud med oss. Då har himlen landat. Då är Befriaren här.

Lucka 23. Julens tro och tvivel - del 1

När jag var liten trodde jag på julen. "Julbocken" var klädd i tjock gråbrun päls, läderstövlar och ”skråbock” för ansiktet. Han var barsk, men pålitlig, ful, men rättvis. Rätt gåva till rätt mottagare. Förutom en jul när mamma fick coronaspelet och jag och min bror fick dammsugaren. Men det redde upp sig till slut. Mamma blev aldrig särskilt bra på corona, men vi lärde oss dammsuga med mycket möda och stort besvär.

Det fanns andra julbockar också. De gjordes av faster Elin. Hon tillverkade de vackraste och bästa halmbockarna i nejden. Folk kom långväga ifrån för att köpa dem. Inte tog hon särskilt mycket betalt för dem heller tyckte jag. Faster Elin dog för några år sen och lämnade halmbockarna efter sig, men färdigheten att göra julhalmbockar tog hon med sig upp till himlen. Där behövs fasters gudagivna gåva eftersom det antagligen tar en evighet att lära sig göra fina halmbockar.

Efter julbocken kom "julgubben", en litet snällare version av julbocken. En gång var det faktiskt en ”hon” fick jag veta långt senare. Det vita skägget var av bomull och jag fick intrycket att klädseln ofta var improviserad med nokiagummistövlar istället för läderstövlar, en inåtvänd pälskappa istället för riktig päls.

Tv introducerade "jultomten" eller "Santa", en frodig, skrattande rödklädd farbror i stort vitt skägg som lät nissarna slava på för allt vad de var värda. Hade det inte varit fråga om tomtenissar och någon sorts global välgörenhetskampanj till alla folk och stammar skulle Amnesty och andra människorättsorganisationer ha lyft upp fallet som en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. (to be continued...)

Lucka 22. Oavslutat

Jag drömde om döden inatt. Jag gör det ganska ofta nuförtiden. Eller inte om döden direkt,
men att nån har dött. Den här gången var det min pappa och jag skulle välja sånger till begravningen. Att välja sånger har jag alltid svårt för. Inte minns jag heller vilka sånger det blev. Tur att pappa redan valt sångerna som ska sjungas då, på riktigt. Det är litet coolt tycker jag. 

Döden håller ingen julpaus. När jag var barn kom dödsbuden ofta till jul. Eftersom min pappa var församlingspastor besökte han dem som sörjde och saknade. En gång inför jul hade vi besök av en halv familj, en mor och två barn. Pappan, maken hade inte orkat leva och hade satt sig i bilen i garaget med motorn igång. Den halva familjen stannade en stund. Min pappa samtalade med modern, min mamma bjöd på te.

Barnen satt tysta. Själv kände jag något av dödens närhet och iakttog utan ord. När de gick var hopplösheten inte längre lika påtaglig. Någon hade lyssnat och varit närvarande. 

Livet blir för det mesta oavslutat. ”Hon hade fullbordat sitt lopp” är sällan sant. Det finns
oftast, eller skulle ha funnits, så mycket mer att säga och göra. Jazzpianisten Dave Brubeck som nyligen dog vid 91 års ålder uppträdde ännu dagen innan han flyttade till jazzhimlen. Många konserter blev ospelade. Men musiken finns kvar, Take Five, Blue Rondo och många andra klassiker.

En av mina vänner ordnar en jazzfest när han fyller år. Det är dags att knyta ihop och göra
en överblick och därför har han inbjudit några jazzpersonligheter att medverka i festen. En av dem är svenska jazzlegenden Bengt Hallberg. Av familjeskäl har Hallberg inte spelat offentligt på många år. Däremot lär han ha övat på pianot varje dag, en bit, en låt i taget, i olika stilarter och tempon. Halvbra är inget för en musikalisk perfektionist.

Men halvbra är ofta det vi för lov att nöja oss med. Eller ”good enough”, att veta att det
kan göras bättre, men att tiden inte räcker till för att göra det perfekt. Livet är ett ”styckverk”, det blir oftast oavslutat, på hälft, oberoende när det tar slut.

Ändå är det något fascinerande med den ofullbordade symfonin, det oavslutade verket, det
som lämnas öppet, det som förblir outsagt. Men det är ingen ursäkt att låta bli att säga och göra det som behöver sägas och göras medan vi har varandra.