Jag har på nära håll fått följa med hur oron för ett barn kan överskugga allt.

Känslorna är starka. Det är tungt att pendla mellan hopp och förtvivlan och cocktailen av oförenliga och snabbt växlande känslor ger en bottenlös trötthet.

Tankarna snurrar. Svåra beslut skall fattas trots många okända variabler och eventuella livslånga konsekvenser.

Vardagslivet är kaotiskt, eller monotont, eller tålamodskrävande eller begränsat. Förhållandet mellan resurser och behov är i obalans.

Kontakten till barnet liknar inte någon annan relation. Oron binder samman som en starkt och evig navelsträng.

Krafter, tålamod, frid och hopp önskar jag alla som bär på oro för ett barn!