I taoismen finns det en princip som kallas wu wei. I Benjamin Hoffs bok Tao enligt Puh arbetar man enligt wu wei när man "passar in den runda tappen i det runda hålet och den fyrkantiga i det fyrkantiga". Det är befriande att inse att man inte behöver försöka passa in överallt, det räcker att fylla sin egen plats.

I kristendomen har vi en liknande tanke i den insiktsfulla bilden om kroppen och dess olika delar. Också den som utåt sett verkar ha lite att ge är viktig för att helheten skall fungera.

Livet borde inte handla om anpassning till döds eller strävan att bli lika bra som andra på samma sätt som andra. Jag hoppas att de avgörande frågorna får vara: Var är min plats? Vilken är min kallelse? Vilka är mina utvecklingsknoppar?