När det gäller tonårsproblematik har mannen och jag kommit relativt lätt undan. Vi är stolta och glada över våra ungdomar och för det mesta fungerar kommunikationen. Fast. Vi har ju lärt oss att inte vänta oss så mycket. En morgon kom dottern hem från övernattning med kompisar. Jag frågade om mannen fått veta något om hur hon haft det. Jodå, han frågat om det varit kiva och dottern hade svarat "jo". Min spontana reaktion var "Det var ju massor!" Vi föll in i ett hysteriskt gapskratt. Till saken hör att det handlar om samma dotter vars ordflöde i barndomen var gränslöst.

En annan sak som man blir så illa tvungen att vänja sig vid är att "gemensam tid med barnen" får lite annan innebörd då barnen blir tonåringar. Ett veckoslut väckte jag sonen då farmor skulle komma på eftermiddagskaffe. Till saken hör att det handlar om samma son som endast undantagsvis sov till sju på morgnarna då han var barn.

Under veckosluten har vi alltså ungefär hälften mindre gemensam vaken tid nu än när barnen var små. Till saken hör nämligen också att jag själv börjat vakna tidigt. Oftast är morgonnattens timmar tysta och sköna tankestunder då jag hinner fundera över var jag är och vart jag är på väg. Problemet är bara det att när jag sedan efter tians nyheter inte mera är så kommunikativ kommer ungdomarna, både vakna och villiga att berätta och diskutera.

Det verkar alltså finnas ett omvänt samband både i barndomen och ungdomen: då barnet är piggt är mamman trött. Och tvärtom.