De senaste åren har varit omtumlande för mig. Det känns som om mattan dragits under fötterna på mig. Jag sitter vilsen på det bara golvet. Är förvirrad. Vad är det fråga om? Vad är meningen med allt det här...?

I kinesiskan lär tecknet för "kris" innebära både "fara" och "möjlighet". Också utan att gå så långt som till Kina inser jag att man kan förhålla sig till eländet på olika sätt. Fast, det är nog inte så lätt. Den senaste prövningen vi drabbats av i familjen var vägglössliknande kräk som dottern saligt ovetande importerat från ett träningsläger. Över en månad slogs vi mot en okänd fiende. Vi hittade inte orsaken fast vi såg följderna, de enorma exemen. Det blev lättare, men inte roligare, när vi slutligen träffade på våra fiender.

Det är, som sagt, inte alldeles lätt att se möjligheter då man är mitt uppe i kamp. Eller då man är chockad, sjuk, orolig, genomtrött eller sörjer. När mattan dras under fötterna på en blir man ordentligt omtumlad och det kan vara verkligt svårt att hitta fotfäste igen. Och det krävs mod att våga stiga upp igen.

Möten med andra människor har hjälpt mig. Det finns kraft och hopp i ärliga möten mellan sårbara och förvirrade själar. När någon sätter sig bredvid mig på det bara golvet och delar min förvirring är Gud själv med. Och, mitt i allt, känner jag en innerlig tacksamhet över att vara vid liv och en nyfikenhet inför kommande möjligheter.