Nu när min bloggmånad i KP är slut är jag mycket tacksam över att jag fick den här möjligheten. Det har varit uppfriskande och livgivande!

Mina tankar går till det osannolika och opassande mötet mellan den samariska kvinnan och Jesus. Jesus är trött och törstig. Kvinnan föraktad och ensam. Jesus erbjuder henne levande vatten, vatten med ett flöde som ger liv. Han ser henne och möter henne där hon är och som hon är. Samtalet är uppfriskande och livgivande! Det levande vattnet renar, ger hopp, hittar nya vägar, bär genom svårigheter... och ärliga möten mellan människor har en förunderlig kraft!

Allt gott till er alla!

Jag har på nära håll fått följa med hur oron för ett barn kan överskugga allt.

Känslorna är starka. Det är tungt att pendla mellan hopp och förtvivlan och cocktailen av oförenliga och snabbt växlande känslor ger en bottenlös trötthet.

Tankarna snurrar. Svåra beslut skall fattas trots många okända variabler och eventuella livslånga konsekvenser.

Vardagslivet är kaotiskt, eller monotont, eller tålamodskrävande eller begränsat. Förhållandet mellan resurser och behov är i obalans.

Kontakten till barnet liknar inte någon annan relation. Oron binder samman som en starkt och evig navelsträng.

Krafter, tålamod, frid och hopp önskar jag alla som bär på oro för ett barn!

Säg den pensionär som frivilligt ställer sig framför en gymnasieklass och personligt berättar om sitt livs glädjeämnen och utmaningar. Lägg till att den här pensionären dessutom har afasi som medför svårigheter att uttrycka sig verbalt. Peter von Koskull vågar. Och han berör. Några av de studerande skrev såhär i sin besöksrapport:

"Det här är en av de få gånger då jag, utan att ljuga, kan uttrycka min uppskattning och djupa respekt för en föreläsare i skolan".

"Timmen var en av de roligaste och viktigaste under hela min gymnasietid hittills".

"Man fick känslan av att allt är möjligt efter att ha lyssnat på honom".

Jag är oändligt tacksam över att mina elever och jag fått lära känna Peter! Han är en av de modigaste människor jag vet, han vågar visa sin sårbarhet och sin styrka. Han är en äkta människa.

Som handbolls- och korgbollsmamma har det varit intressant att se hur vissa tränare fokuserar på att utveckla de duktigaste spelarna medan andra tänker att laget mår bäst av att ha bredd och därför satsar på att stärka de svaga länkarna. När jag tänker på min egen yrkesroll märker jag att jag står inför liknande frågor därför att min yrkesroll innefattar många delroller.

En lärare är givetvis kunskapsförmedlare, handledare och arbetsledare, men också motiverare, tröstare, gränsdragare... Vissa delroller kan vara överutvecklade. Man kan ta sin roll som kunskapsförmedlare på sånt allvar att de studerande känner sig som stoppade korvar utan att någon egentlig inlärning sker. Andra delroller kan vara underutvecklade, till exempel om man inte klarar av att dra gränser. Så finns det utvecklingknoppar i form av delroller som gärna skulle slå ut, men som kanske tverkar för att det gör ont "när knoppar brister" (Boye).

Det är bekvämare, mera belönande och naturligt att jobba med de sidor man är bra på. Men, för egen del har jag kommit till att jag borde ta itu med mina svagt utvecklade delroller för att kunna utvecklas professionellt.

Jag (och många många andra) får exakt samma lön oberoende av om jag gör ett bra eller dåligt arbete. I själva verket skulle jag genom att ta övertimmar - vilket i mitt fall sänker arbetets kvalitet - kunna få bättre lön. Rationellt sett har jag i över 20 år varit en fullständig jubelidiot som satt egen tid och egna pengar på att utvecklas som pedagog. Hur kan man vara så dum?

Svaret stavas: ARBETSGLÄDJE

Att se intresse tändas i en studerandes blick och att få följa med utvecklingen kan inte mätas i pengar. Att få arbeta med kolleger med specialkunnande i olika ämnen är oersättligt.

Men, som alla som har en liknande situation vet har slanten en baksida. Den dagen man av någon orsak förlorar arbetsglädjen är man mera sårbar än de som kan motivera sig med bonusar, möjligheter att avancera... Ja, jag vet inte vad. Insåg bara att min och mina couch- vänners arbetsverklighet är helt olika. På gott och på ont.

Elever är ofta roliga. Ibland med avsikt, ibland av ren naturbegåvning. Med stor respekt för dem alla vill jag dela med mig av några oförglömliga uttalanden som förgyllt lektioner och stunder av provkorrigering i bibelkunskap.

Jag hann just säga "nu slår vi upp Psaltaren" innan en spjuver frågade om vi inte kan läsa Sockraren idag i stället. När vi kommit till Höga Visan frågade jag vad det kan betyda att vara "sjuk av kärlek" varpå jag fick svaret "man har aids". I samband med att vi talade om att GT är skrivet på hebreiska frågade någon om jag kan säga "jag älskar dig" på hebreiska. Jag svarade nekande och förklarade att det enda jag lyckats med på hebreiska är att köpa apelsiner. Blixtsnabbt kom det "Jaffa, Jaffa".

När det blir dags för prov får jag veta att man till "Bibeln valde sådana skrifter som hade apostoliskt ursprung, lästes högt i församlingen och inte innehöll illusioner". Då Bibeln slutligen kanoniserats blev det en imponerande samling böcker, vilket en elev beskrev så här: "Då man ser Bibeln tappar många tungan av häpnad över en tjock bok om religion och Gud".

Vad lär vi oss av detta? Jo, att elevernas kommentarer är en härlig krydda. Och att också svar som inte ger poäng har en viktig funktion. I det här fallet att pigga upp en lärare som i sin ensamma kammare plöjer igenom provbunt efter provbunt.

Människans medvetande skiljer sig från djurens genom dess förmåga att röra sig i tid och rum. Djur och små barn behöver inte meditera eller gå på kurser i mindfulness för att lära sig vara mera närvarande. Jag vet inte riktigt när balansen mellan att leva här och nu och i "andra världar" blir ett problem. Kanske när man inte är närvarande i det man gör utan hittar sig själv i det förgångna eller i framtiden. Eller kanske när man börjar tro att livet är någon annanstans än här och nu. Alla dessa fantastiska manicker som öppnar dörrar till helt nya världar och till och med kan ge oss ett "second life" ger oss samtidigt utmaningen att hålla fast vid vår egen verklighet. Här och nu. Själv återvänder jag igen en gång till Lina Sandells "Blott en dag, ett ögonblick i sänder..."

Idag skall jag bjuda på middagsdiskussion á la familjen Salenius. För dem som inte har tonåringar i huset kan jag avslöja att det är föräldrarna som ställer frågor och ungdomarna som svarar.

Hur har dagen varit? - Ok

Vad har ni gjort? - Allt möjligt

Som? - Chilla med kompisar

På riktigt eller på facebook? - IRL

Vi tänkte ha myskväll på fredag, är ni hemma? LOL

Och, förresten så går vi på teater i morgon - EVVK

Vi vuxna använde i verkligheten lite fler ord än det här i vår smått desperata strävan att skapa kontakt. De tre ungdomarna använde i medeltal 13,3 ord per man under middagen.

När vi sedan nästa gång alla åt tillsammans och vi föräldrar förstått att inte förvänta oss så mycket har vi plötsligt tre ungdomar som på god svenska diskuterar och reflekterar över livet. Ungdomar upphör inte att utmana.

(Chilla = slappa, IRL = in real life, LOL = laugh out loud, EVVK = ei vois vähempää kiinnostaa)

I sin bok Unelma rohkeasta elämästä använder Martti Lindqvist cirkusarenan som en metafor för livet. Han gör djupa, kloka analyser. Jag däremot låter fantasin flöda fritt...

Jag funderar på clownen som ler åt alla håll, men samtidigt ser så hjärtskärande ledsen ut. Är han ledsen för att han gång på gång stöter på hinder i sitt planlösa vimsande? Är han kanske trots allt känslig för skrattsalvorna som hans drumlighet ger upphov till? Eller är han kanske sorgsen över att inte ha mod nog att visa den skörhet som finns bakom det stora, påmålade leendet?

Lindansaren är på många sätt clownens motsats. Inte bara för att hon bokstavligt talat är på en högre nivå, utan främst för den extrema fokuseringen. Hon flyttar sig från punkt a till punkt b och därmed punkt och slut. Fokuseringen på linan är livsviktig.

Liksom lindansaren litar akrobaterna på sina färdigheter och på skyddsnätet. Men också på varandra, det sociala skyddsnätet. Modigt kastar de sig ut i luften och litar på att de andra tar emot, ger ny kraft för nästa sväng och sedan igen tar emot uppe på avsatsen när uppgiften är avklarad.

Lejontämjarens utmaning är på annat sätt farlig. Är det sig själv eller andra han vill visa sitt mod inför den våldsamma energin i lejonet? Vad är det egentligen han utmanar?

Trollkarlen utmanar synen på verkligheten. I hans händer sker sånt som inte borde kunna ske. Kanske det är bäst att blunda.

Cirkusdirektören är ett kapitel för sig. Hans visioner och ego får inte plats i den här fantasin. Stackarn, han som är van vid att stå i strålkastarljuset. Ensam. Först. Störst.

Hur ser din dröm om ett modigt liv ut?

I taoismen finns det en princip som kallas wu wei. I Benjamin Hoffs bok Tao enligt Puh arbetar man enligt wu wei när man "passar in den runda tappen i det runda hålet och den fyrkantiga i det fyrkantiga". Det är befriande att inse att man inte behöver försöka passa in överallt, det räcker att fylla sin egen plats.

I kristendomen har vi en liknande tanke i den insiktsfulla bilden om kroppen och dess olika delar. Också den som utåt sett verkar ha lite att ge är viktig för att helheten skall fungera.

Livet borde inte handla om anpassning till döds eller strävan att bli lika bra som andra på samma sätt som andra. Jag hoppas att de avgörande frågorna får vara: Var är min plats? Vilken är min kallelse? Vilka är mina utvecklingsknoppar?