Med dessa korta rader vill jag be att få tacka för mig. Det har varit roligt att under februari månad få dela med mig av några tankar till Kyrkpressens läsare. Reaktionerna och kommentarerna har väl inte varit överdrivet många, men jag är tacksam för dem jag fått.

Jag hoppas få möta en och annan av er som läst mina blogginlägg ”irl” – in real life, som det heter på nusvenska. Kommer ni till Sverige är ni varmt välkomna att besöka Sigtunastiftelsen. Hör av er om ni kommer hit så kan vi ta en kopp kaffe tillsammans.

Är ni liksom jag intresserade av vad som händer i gränslandet mellan tro, kyrka, kultur och samhälle och vill besöka något spännande sammanhang i Sverige kan vi kanske stöta ihop till exempel på Existentiell Filmfestival i Falun 19-20 april eller på Bok&Biblioteksmässan i Göteborg 27-30 november.

Så vill jag passa på att önska er alla en god fastetid och en välsignad påsk!

Dan-Erik Sahlberg

Idag är det måndag och en ny vecka har inletts. Jag är hemma i Örebro och tänker ta det ganska lugnt idag efter en intensiv vecka i Sigtuna med bland annat Tällberg Winter Forum som jag berättade om i mitt förra inlägg. Kanske tar jag en tur till Kvismaren, en fågelsjö och naturskyddsområde ett par mil från stan där det de senaste dagarna rapporterats både havsörn och kungsörn.

Men mitt sinne är fortfarande uppfyllt av det jag varit med om de senaste dagarna. Tällberg-konferensen, som handlat om de svåra och komplexa frågorna kring yttrandefrihet, demokrati och företagsamhet, avslutades lite inofficiellt med att en mindre grupp av konferensdeltagarna åkte in till konsthallen Magasin 3 i Stockholm för en specialvisning av en utställning av den kinesiske samtidskonstnären Ai Weiwei.

Ai Weiwei är född 1957 i Peking. På slutet av 1970-talet var han med och grundade den avantgardistiska konstgruppen Stars innan han 1983 flyttade till New York. Där umgicks han med exilkinesiska grupperingar av konstnärer, musiker och arkitekter, men blev en del av den amerikanska intellektuella och konstnärliga scenen. 1993 återvände Ai Weiwei till Kina och har sedan dess blivit en förgrundsgestalt i den kinesiska samtidskonsten. På senare år har hans engagemang för sociala förändringar i Kina tagit allt mer plats och han har kommit att bli en av regimens mest uttalade kritiker. Sedan mer än ett år sitter han i ”husarrest” och får inte lämna Peking. Han är dessutom förbjuden att verka på internet och att uttala sig i media.

När jag besökte utställningen blev det så tydligt för mig vilken roll konsten kan ha förändringsprocesser, inte bara för opinionsbildning utan när det gäller att fördjupa perspektiv och visa på de komplexa samband som finns till de historiska och kulturella kontexterna som alltid finns inbäddade i begrepp som ”yttrandefrihet, ”demokrati” eller ”fri företagsamhet”.

I sina konstverk utgår Ai Weiwei oftast från en kinesisk kontext men gör den tillgänglig även för en internationell publik. Hans verk har både en enorm känslighet samtidigt som de utsrålar en väldig kraft och tar upp ämnen som är angelägna för oss i Sverige/väst att få insikt i. Han använder gärna ikoniska föremål med stort kulturellt eller symboliskt värde för kineser och hanterar dem sedan medvetet utan hänsyn till deras värde.

Ett exempel är verket ”Stool” från 2008 (se bilden nedan). Den består av två pallar från Qingdynastin. Pallarna är befriade från sitt ursprungliga historiska värde och det ”nya” objektets funktionalitet och fysiska lagar är på sätt och vis satta ur spel. Här får han åtminstone mig att fundera på mina konventionella uppfattningar om kultur och ifrågasätta de etablerade värden som är förknippade med det. Naturligtvis är denna ganska enkla installation även en kommentar till den ofta bisarra realiteten i det kinesiska samhället där det ”moderna” Kina har vuxit fram på bekostnad av medborgarnas personliga frihet.

Och så där fortsätter det. I alla de verk som visas på Magasin 3 – en del av dem är videoinstallationer och en del konceptuella konstverk innefattande sociala experiment – lyfts på olika sätt Ai Weiweis engagemang för yttrandefrihet och demokratisering i sitt hemland.

Tänker ni besöka Stockholm i vår rekommenderar jag starkt ett besök på Ai Weiwei-utställningen på Magasin 3 i Stockholms Frihamn! Utställningen pågår t o m den 10 juni.

Tänkte idag ge er en inblick i mitt jobb på Sigtunastiftelsen. Mellan den 23-25 februari hålls något som kallas Tällberg Winter Forum hos oss. Under några dagar samlas ett 50-tal ledare från hela världen till samtal och diskussioner kring temat ”Is Free Speech also the business of Free Enterprise?”. Syftet med samtalen är att undersöka vilken roll företag och organisationer – inte minst medieföretagen och företag som verkar på nya marknader t ex i utvecklingsländer – har när det gäller att förespråka och skydda det fria ordet.

Jag har dubbla roller i denna högintressant konferens. Dels är jag med som representant och lite värd för Sigtunastiftelsen, dels är jag tillsammans med min gode vän pianisten Martin Junstrand inbjuden att vara ”musicians in residence”, vilket innebär att vi medverkar i de olika sessionerna med musik. Vi spelar nykomponerad musik av mig som inspirerats av Sigtunastiftelsens idéer och miljö.

I kväll har vi ett arrangemang tillsammans med Tällberg Winter Forum som också är öppet för allmänheten. Den iranska sångerskan Mahsa Vahdat - som inte får sjunga i sitt hemland -sjunger traditionell persisk musik, och en kinesisk poet Li Li, framför egen poesi och en dikt av Tomas Tranströmer. Li Li är den offentliga Tranströmer-översättaren i Kina. Några intressanta deltagare i Winter Forumet kommer att ge sina personliga reflektioner kring forumets tema som handlar om yttrandefrihet och näringsliv.

Och jag kommer att få spela flöjt till Li Li:s uppläsningar. Det är en stor ära!

Vill ni höra hur det kunde låta? Klicka på länken: https://www.youtube.com/watch?v=zlj8tNz3PHs&feature=youtu.be

Idag har Sverige fått en ny tronarvinge. Jag gratulerar Viktoria och Daniel. Det är stort att få barn – särskilt sitt första. I och med detta kan man nog räkna med att den konstitutionella monarkin som statsskick i Sverige också förlängs med minst 30 år, något jag personligen är mer tveksam till.

Sedan kan man ju verkligen fråga sig hur ”monarkistisk” den konstitutionella manarkin är? I en monarki måste det vara monarken som regerar. I Sverige är det längesedan konungen var regent, även om han i officiella dokument kunde kallas så fram till 1974. Han ledde statsrådets sammanträden varje vecka, i så kallade konseljer, men sedan Karl XIV Johan lämnat scenen kunde han inte mera betraktas som regeringens verkliga ledare. Kungen reducerades från regeringschef till statens chef. Då Olof Palme mördats sade kung Carl Gustaf att han kände sig personligen berörd, därför att han hade varit den döde statsministerns medarbetare. Tvärtom hade inte stämt med verkliga förhållandet.

Vi lever trots allt i ett politiskt system där det nästan inte spelar någon som helst roll vad en statschef säger eller tar sig före. Han eller hon är en dekoration. Alla vet att Sverige sedan länge inte är någon monarki utan en välfungerande republik. Republik är folkstyre genom underifrån valda organ. Dessa organ har accepterat att en medlem av en viss familj ska vara landets högsta företrädare i officiella sammanhang. Det är en lustig relikt från en gången tid och borgar på intet sätt för något förstklassigt utfall. När kungar var riktiga monarker hände det att de avsattes eller avrättades. Sådant var rentav mycket vanligt i länder som Sverige, Ryssland, England, för att ta några exempel.

Monarki har egentligen inte så mycket med själva arvsprincipen att göra. Monarki är kunglig maktutövning, mer eller mindre (o-)inskränkt. Och naturligtvis: det mesta som den lilla nyfödda prinsessan tar i arv har väldigt lite eller ingenting alls med någon speciellt kunglig maktutövning att göra. Kungavärdigheten är i Sverige given genom lag; den kan också avskaffas genom lag. Det verkar vara betydligt enklare att göra Sveriges statschef till president än att krångla staten Sverige ur den Europeiska Unionen eller att återföra Sveriges Riksbank under parlamentarisk kontroll.

En maktlös furste i spetsen för en republik är med andra ord inget bisarrare fenomen än att demokratiska samhällssystem regelmässigt tillåter personer med ärvda ekonomiska tillgångar att utöva ett bestämmande inflytande över vem som ska ha en tryggad inkomst och vem som ska ligga det allmänna till last - eller hamna i utanförskap, som det numera heter.

Konungariket Sverige är således egentligen en republik och republiken Sverige har idag fått en tronföljare. Men visst gläds vi alla med Viktoria oc Daniel idag. Att få sitt första barn är fantastiskt!

Fortsätter temat om ”den kallades livshållning” från i morse och lägger ut en sångtext som är inspirerad av några sidor ur den amerikaske trappistmunken Thomas Mertons (1915-1968) självbiografi Seven Storey Mountain, på svenska: Kallad till tystnad.

Vem vill du va?

Det var länge sen nu den där natten

Det var bara Bob och du 

John hade tre år att leva

och luften var dimtung av vatten 

”Hursomhelst, vem vill du va?”

det var bara så Bob sa 

Men det slog som i dimman en reva

”Jag vet inte?” sa du och sökte

efter ett bättre svar 

Det var som om du försökte

säga varför du fanns, vem du i grunden var 

Klackarna smällde längs avenyn

Bob hade höjt sina ögonbryn 

och svaret som kom det var hans:

”Du ska säga du vill vara helig

Kan du säga nåt annat än det?” 

Medge du verkade velig:

”Helig, helig hur då?” 

Du visste hur ynkligt det lät.

”Om du bara säkert vill 

kan något börja bli till

som du själv aldrig kan nå…” 

Så börjar din ensamma resa

i en Närvaro utan gräns 

När tidens profeter står hesa

hör du nya och sällsamma ljud 

och marken är helig och bränns

Ditt sinne är nu som en slipad lins 

knivskarpt bortom och i det som finns

ser det enda kända porträttet*) av Gud 

”Du ska säga du vill vara helig…”

*) Thomas Merton var en flitig amatörfotograf. När man gick igenom hans tillhörigheter efter hans död 1968 fann man bl a ett svart-vitt foto av en lyftkransvajer med en krok. På baksidan av fotot hade Merton skrivit ”Det enda kända porträttet av Gud”.

I mitt förra blogginlägg berättade jag om den ”nära döden-upplevelse” jag var med om för fem år sedan, en upplevelse som jag i efterhand kan se har påverkat mitt liv väldigt mycket. Bland annat skrev jag om att det blivit så viktigt att ”göra rätt saker”, att inte slösa bort livet på oväsentligheter. Idag tänkte jag fortsätta lite på det spåret och skriva några rader om hitta sin uppgift i livet, eller det som i ett lite mer religiöst språkbruk benämns som ”kallelse”. 

Från min uppväxt i den svenska frikyrkan kan jag minnas hur föreställningen var utbredd att Guds vilja sannolikt innebär något annat än det man själv vill, ja det var snudd på något man i själva verket fasade för. ”Tänk om Gud vill att jag ska bli missionär på Grönland eller på Nya Guinea!” Tanken på ”Guds vilja” och kallelse blev näsan sinnebilden för ett sabotage mot de egna drömmarna. Misstanken var stark att Gud troligen ville något annat än vad jag själv ville. Själva poängen med att vara kristen var väl att försaka och förneka sig själv? 

Lyckligtvis fanns det kloka personer i min närhet som läste Bibeln med mig, ord som: ”Gud verkar i er vilja” (Fil 2:13), eller uppmaningen som Paulus ger från Romarbrevet: ”låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2) Det gav mig hjälp att förstå att kallelsen leder oss närmare vårt sanna jag, inte bort från oss själva, och därför känns igen på den djupa inre dragning som ger en djup känsla av frihet och glädje när man följer den. 
 
Talet om att vara ”kallad” kan lätt skapa ett intryck av exklusivitet. Som om det bara gällde ett fåtal, de särskilt utvalda. Men min tro är att kallelsen alltid universell. Vi är alla kallade eftersom varje människa är skapad av Gud och eftersom Gud är allas vårt slutgiltiga mål. Kallelsen gäller alla och är aldrig i första hand en kallelse till ett uppdrag, utan till ett liv. ”Följ mig”. Det är Jesu kallelse till alla som vill ta honom på allvar. Jag tror att Kristus kallar alla, men inte alla gör erfarenheten av att vara utvald. Den kommer först i efterhand, när vi besvarar kallelsen att följa i hans spår. Det handlar om en livsgemenskap. En större kallelse än att älska Gud, kan ingen få. Någon öppnar sitt hjärta för oss och vill att vi öppnar vårt tillbaka. Så är min tro och faktiskt också min erfarenhet – inte minst efter min upplevelse för fem år sedan.

Vi tänker oss ofta kallelsen som något dramatiskt som så att säga ska ”drabba oss”. Det kan nog hända att det är så för någon, men jag tror att det utmärkande för kallelsen, tvärtemot vad de flesta av oss tror, att den kommer till oss på ett mycket odramatiskt sätt. Vi förväntar oss kanske bländande ljussken och övernaturliga tecken; i själva verket är det utmärkande när vi möter en kallelse till ett fördjupat andligt liv just avsaknaden av dramatik. För majoriteten av oss är kallelsen så odramatisk, så långt från Hollywood, att vi vanligen missar den helt första gångerna den kommer. Jag tror dessutom att kallelsen ofta når oss genom skenbart oandliga röster och händelser i livet, sådant som vi förknippar med allt annat än Gud. 

Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit något blogginlägg på några dagar. ”Livet kom emellan”, som man brukar säga. Jag har haft anledning att fundera lite på det där uttrycket – ”Livet kom emellan” – de sista dagarna. När detta skrivs är det nästan exakt fem år sedan jag var med om mitt livs hittills mest dramatiska och traumatiska dagar. Egentligen skulle man kunna säga att ”döden kom emellan”, eller rättare, den höll på att göra det. 
 
Det var en helt vanlig fredag i slutet av februari. Jag arbetade då på ett förlag och just denna dag var jag fullt upptagen med slutkorrektur av ett korr som bara måste gå iväg till formgivaren innan dagens slut. Jag hade därför inte tid att lämna kontoret för att äta lunch, men en snäll medarbetare gick iväg till en närbelägen lunchrestaurang för att köpa hämtmat åt mig och ta med till kontoret. Hur många luncher kan ni minnas som ni åt för fem år sedan? Jag minns exakt vad jag år den där dagen. Pasta med köttfärssås. Jag minns också att jag tyckte det var ganska gott.

Två timmar senare vred jag mig i magsmärtor, jag fick hög feber och frossade och mådde så dåligt som jag aldrig tidigare gjort. Min första tanke var att jag plötsligt drabbats av en svårare variant av vinterkräksjuka och tänkte bara på att ta mig hem fortast möjligt. Min fru kom och hämtade mig och på trappen till vårt hus svimmade jag av utmattning. Men en vinterkräksjuka/maginfluensa går över, tänkte jag. Det är bara att uthärda. På måndagsmorgonen orkade jag inte mer. Jag var totalt utmattad, ett enda smärtpaket, på gränsen till medvetslöshet och vi åkte in till akutmottagningen på sjukhuset. 

Varför berättar jag det här? I en gästblogg i en finlandssvensk tidning? Därför att den här händelsen så starkt har präglat mitt liv och också min tro sedan dess . De senaste dagarna har jag varit i fjällen och åkt skidor med min familj. Jag har tagit ut mig fysiskt och njutit av det. I förrgår när jag kämpade på den sista kilometern på milspåret – i motvind och snöglopp – slog den där starka känslan till igen med full kraft; känslan av tacksamhet och glädje över livet. Över att vara vid liv. Över att vara frisk.  

Den andra erfarenheten var att när jag summerade mitt liv och listade vad som var värdefullt och viktigt för mig, kom jag fram till att allt som var verkligt viktigt handlade om relationer till andra människor, till mig själv och till Gud. Det vill jag satsa också mina materiella resurser på. 

Idag, fem år senare, är jag fullt frisk. Jag fick vända i dörren till dödens väntrum och jag har lärt mig något. För mig var det livet som kom emellan. Livet med stort L och jag njuter av det varje dag.

På lördagseftermiddagar sänds i Sveriges Radio ”Ekots lördagsintervju” där politiker och andra makthavare intervjuas en halvtimme av någon av Sveriges Radios mest erfarna journalister. Jag brukar ofta lyssna på dessa intervjuer med intresse därför att intervjuarna är orädda och vågar ställa obekväma frågor och programtiden tillåter lite längre resonemang och att de som intervjuas ändå tillåts tala till punkt.

I lördags intervjuades Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (Moderaterna). Hon lyckades under denna halvtimme reta upp mig så till den milda grad att jag – fastän jag bestämt mig att i denna blogg försöka undvika att kommentera svensk inrikespolitik – ändå gör ett undantag. Jag gör det för att jag tycker att bistånd och biståndspolitik är viktigt och jag vet att det är en sak som engagerar kyrkans folk, oavsett politisk åskådning i övrigt. Jag vet också att detta gäller för alla nordiska länder. 

Vad sa hon då? (Ekots lördagsintervju kan avlyssnas i sin helhet här.) Gunilla Carlssons vision och mission är att effektivisera biståndet. Det lyfter jag på hatten för. Det är väldigt viktigt att vi vet att skattepengar som kanaliseras till bistånd används effektivt och verkligen når fram och gör nytta. Men hon påstod att det inte funnits något intresse ”för resultat inom biståndet” och att biståndsorganisationer, kyrkor och andra sysslar med ”pratbistånd” och i intervjun hånar hon det mesta av allt vad samtal, konferenser och seminarier heter. Handling, effektivitet och kontroll, är hennes ledord. Dessutom finns i intervjun nästan inga ”vi:n”, bara (maktmänniskans) ”jag”. Jag ska se till att… Jag har förändrat utbetalningsreglerna… osv. 
 
Men hur ser verkligheten ut? Det utvecklingssamarbete som de flesta kyrkor och samfund är engagerade i finansieras till största delen med egna medel. SIDA-medel (=den svenska statliga biståndsorganet) är för de flesta komplement till insamlade medel. Är det någonstans man är intresserad av var pengarna går och på vilket sätt kollekter och gåvor administreras är det i dessa sammanhang. Allt handlar om förtroende. Jag skulle önska att Gunilla Carlsson personligen engagerade sig i någon kyrka, biståndsorganisation eller solidaritetsgrupp. Då skulle hon se att det finns många människor som är djupt engagerade i frågor om fattigdomsbekämpning och samhällsförändring.

Jag arbetade några år för Svenska Missionsrådet, den ekumeniska organisation som mobiliserar människor och kanaliserar statliga biståndsmedel till kyrkor och andra medlemsorganisationer. I dessa sammanhang finns ett stort ansvar för att biståndssamarbetet ska utvecklas, effektiviseras och komma de allra fattigaste till del. I mer än 100 år har relationer byggts upp, kunskap utvecklats och relationer skapats. I de allra flesta fall är
inriktningen hos dessa organisationer på samhällsförändring, fattigdomsbekämpning och bekämpning av diskriminering av olika slag. För att detta ska kunna ske är man också mycket medveten om att det måste till dialog med de människor som förändringen berör. Men det är naturligtvis något helt annat än ”pratbistånd”. 

Förhoppningsvis kan Gunilla Carlssons cynismer blåsa liv i den svenska avsomnade biståndsdebatten. En sådan debatt skulle på sikt förhoppningsvis omöjliggöra att många svenska ambassaders kostnader till en del betalas ur biståndsbudgeten utan att ambassaderna har något biståndsarbete över huvud taget. Ett exempel är ambassaden på Island. Ett av Gunilla Carlsson beslut för att ”effektivisera” biståndet. 
 
Hur ser biståndsengagemanget och debatten ut i Finland? Kommentera gärna!

Jag vet inte om ni har noterat detta, men svensk socialdemokrati har haft en svår period bakom sig med sviktande förtroende och dalande opinionssiffror. Den nyvalde partiordföranden Håkan Juholt tvingades att avgå efter mindre än ett år som partiledare efter en svart höst där han hudflängts i den mediala grottekvarnen. I sitt avskedstal sa han: "Jag är född socialdemokrat och jag kommer dö socialdemokrat".

Jag själv är född frikyrklig. Om jag kommer att dö frikyrklig återstår att se, men en sak vet jag: detta är mina kyrkliga rötter vare sig jag vill det eller inte och jag måste på något sätt förhålla mig till dem. Det finns mycket jag har svårt för inom svensk frikyrklighet men det finns också sådant som jag är stolt över och som jag tycker är ett omistligt bidrag till den övriga kristenheten. Jag tänker till exempel på frikyrkornas missionsiver, dess sociala engagemang, entusiasmen, överlåtelsen och betoningen av det kristna budskapets relevans i vardagslivet.

Jag reflekterar över detta när jag med intresse följer den diskussion som just nu förs runt kyrkkaffeborden, köksborden och i bloggosfären i (fri)kyrko-Sverige efter en artikel i den kristna tidningen Dagen av teol dr och förre rektorn vid Evangeliska frikyrkans teologiska seminarium, Sigfrid Deminger. I Demingers inlägg "Frikyrkligheten bar inte" kritiserar han det han uppfattar som en förtunning av teologin som tar sig uttryck i ett trivialiserat gudstjänstliv,
en brist på vördnad där ingenting längre tycks heligt och där Bibelns texter har en undanskymd plats. Han avslutar sitt inlägg med att säga att Svenska kyrkan och den liturgiska formen blivit hans och många andras alternativ.

Jag kan känna igen mig och delar många av Demingers tankar och delar mycket av hans vånda över den frikyrkliga gudstjänstens trivialisering och den interna sekulariseringen. Men den verkliga faran för idéburna rörelser, som t ex frikyrkan och arbetarrörelsen, är att när idéerna försvagas, då försvagas även rörelserna. En gång var frikyrkorna närmast en revolutionär kraft på idéernas område. Men hur ser det ut idag? Frikyrkorna växte fram som idéburna rörelser som förändrade människors liv och hela samhällen. Människor lyftes ur fattigdom och demokratin började spira. Idag består den svenska frikyrkligheten till stor del av en ganska välmående grupp medelklassmänniskor med småborgerliga värderingar (jag själv är inget undantag!). Jag tror att den frikyrkliga andligheten i mångt och mycket är en spegel av dess idéer, den hör i alla fall ihop med vilka tankar och visioner som bär oss. En urvattnad andlighet har dåliga förutsättningar att överleva.

Samma vecka som Deminger publicerade sitt inlägg hade den helt sekulära tidningen Focus en mycket intressant artikel med rubriken "Återuppståndelsen" och ingressen: ”Sekulariseringen i Sverige har avstannat. Nu går de unga i bräschen för religionen”. I artikeln refereras till flera religionssociologer och forskare som kan visa att sekulariseringen i det svenska samhället – som ända sedan 1950-talet i allt snabbare takt ökat enligt de olika mätdata som sociologerna använt – nu verkar ha avstannat. Fler talar om en religiös förändring. Magnus Hagevi, en av dessa religionssociologer, går så långt att han påstår att det svenska samhället genomgår en ”sakralisering” – att tro och religion betyder allt mer för allt fler människor. Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om några stora tal,men resultatet är häpnadsväckande. Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är lika intresserade, visar dessa siffror.

Det finns mycket att säga om det här och jag kommer säkert att återvända till detta i någon senare bloggpost. Det man med säkerhet kan säga är att tro och religion inte på något sätt har spelat ut sin roll i det postmoderna samhället. Men i samtidens krav på identitetsskapande har religionen och tron blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, snarare än – som tidigare – något som man självklart måste göra uppror mot. Förr var normalläget att vara ”religiös” och man hade möjlighet att välja bort det. I Sverige (och Finland?) idag är normalläget att inte vara religiös - men det är ett tillgängligt val, inte minst för unga människor.

Tänk om kyrkorna – vare sig de kallar sig frikyrkor eller något annat, de som för 100 eller 150 år sedan kunde attrahera unga människor med sina revolutionära idéer - också idag kunde vara ett attraktivt alternativ för sökande människor. Jag tror att de yttre formerna (hur man firar gudstjänst osv) har en viss betydelse. Det är nämligen ett synligt uttryck för den andlighet som finns ”innanför”.