Några av de missionärer som tidigare bott i Senegal varnade mig och sade att jag inte ska förvänta mig att Senegal är så som jag beskrivit Tanzania i min bok ”Elfenbenshjärtat” (2010). Bokens ramar är mina första barndomsår i norra Tanzania samt några vistelser där i vuxen ålder. Jag beskriver ett Afrika som är grönt, frodigt, färgrikt och djurrikt. Senegal, fick jag veta, kommer att vara torrt, hett och sandigt. Därför blev jag överraskad när jag möttes av en massa grönska. Vägen från kuststaden Mbour inåt landet till Fatick, där vi bor, tar en dryg timme med bil. När jag första gången åkte den sträckan upptäckte jag till min förvåning att fälten på båda sidor om vägen var alldeles gröna med lummiga baubaubträd överallt. Det var vackert, tyckte jag. Sådär Afrikavackert, med de vida slätterna. Jag hade alltså inte alls kommit till ett land som var enbart torrt, hett och sandigt. Inte som det är just nu i alla fall, efter regnen. I stället kunde jag konstatera att allting ju påminde väldigt mycket om Tanzanias vyer....

Jag vill inte hela tiden jämför denna del av Afrika med den del som är så bekant för mig och som finns inträngd i de allra djupaste cellerna av mitt väsen. Men det är svårt att låta bli. Ständigt kommer jag på mig själv med att tänka antingen: ”Det här är ju precis som i Tanzania”, eller: ”Så här är det inte alls i Tanzania”. Jag får väl bara acceptera att jag kommer att lära känna detta land och dess folk utifrån mina tidigare Afrikaerfarenheter. Jag försöker inte längre att nollställa mig. Jag tror inte att det är möjligt.