Bloggarkiv
Aldrig byta
Trots att jag i alla lägen förväntas vara den överlägsna föräldern, trots att min lön knappast blir lika hög som männens under min livstid och trots att jag i många situationer måste vara dubbelt så kompetent för att tas på hälften så stort allvar så skulle jag aldrig byta. Om jag fick välja skulle jag varje dag välja att vara kvinna.
För alternativet känns föga lockande.
Tänk att vara man. Tänk att - precis som jag - tvingas försöka vara allt, ha allt, kunna allt. Men att göra det utan att få erkänna att det är jobbigt, att jag inte klarar av det. Det talas mycket om kraven på oss kvinnor och även om det i sig inte nödvändigtvis lättar på bördan så gör det att jag känner mig normal när jag är svag.
Men den svage mannen har inte blivit rumsren. Ännu idag tror tonårspojkar att man måste vara stark, stark, stark för att vara en man. Ännu idag är en ledsen man en svag man, en misslyckad man.
Ingen av oss är skapad för att leva i den här världen. Vi är varelser skapade för en pradisisk tillvaro, inte för en förfallen värld. Som kvinna klarar man inte av ett jordeliv utan att knäckas ibland och ibland ofta. Som man klarar man inte heller av det. Men som kvinna är det än så länge mera tillåtet att knäckas. Jag skäms inte för att jag brister ibland, jag står för det inför mina vänner. Jag hittar axlar att gråta ut mot.
Därför skulle jag aldrig byta. Och därför tror jag att män är överrepresenterade bland dem som brukar våld, missbrukar, tar sina liv.
Och därför tror jag att vi behöver tala mera om det faktum att män inte heller klarar av ett trasigt liv i en trasig värld. Att deras skapare inte hade konstruerat dem heller för det här och att det alltså är helt okej att inte fixa det. Att de måste få knäckas. Att de måste få gråta ut mot axlar.
Att de måste få vara mänskliga. Helt enkelt.