Några sista ord

1. Förminska aldrig en annan människa i hennes skapares namn.

2. Låt ingen annan människa förminska dig i din skapares namn.

3. Kom ihåg att den gyllene regeln gäller också tillsammans med den person du lever allra närmast. Kanske henne eller honom ännu mer än någon annan.

4. Du kan göra lika mycket som kvinna som någon man kan göra. Egentligen mera. Du kan ju dessutom föda barn.

5. Du får vara den du är. Hur typisk eller otypisk som helst. Den mera typiskt kvinnliga kvinnan är precis lika värdefull som den mindre typiska. Och tvärtom. Det handlar aldrig om bättre eller sämre utan om olikheter.

Charlotte Perrelli

Om en kort liten tid ska jag återvända till arbetslivet. Varje dag numera får jag berätta hur det känns att lämna min lilla pojke när han bara är några månader gammal.

Min man började jobba när pojken var några veckor. Egentligen redan före det, han sov till och med borta två nätter under sonens andra levnadsvecka. Ingen frågade honom hur det kändes att lämna den lilla pojken när han var bara några dagar gammal. Åtminstone inte med samma tonfall.

Jag känner mig lite som Charlotte Perrelli. Därför gör jag det.

Aldrig byta

Trots att jag i alla lägen förväntas vara den överlägsna föräldern, trots att min lön knappast blir lika hög som männens under min livstid och trots att jag i många situationer måste vara dubbelt så kompetent för att tas på hälften så stort allvar så skulle jag aldrig byta. Om jag fick välja skulle jag varje dag välja att vara kvinna.

För alternativet känns föga lockande.

Tänk att vara man. Tänk att - precis som jag - tvingas försöka vara allt, ha allt, kunna allt. Men att göra det utan att få erkänna att det är jobbigt, att jag inte klarar av det. Det talas mycket om kraven på oss kvinnor och även om det i sig inte nödvändigtvis lättar på bördan så gör det att jag känner mig normal när jag är svag.

Men den svage mannen har inte blivit rumsren. Ännu idag tror tonårspojkar att man måste vara stark, stark, stark för att vara en man. Ännu idag är en ledsen man en svag man, en misslyckad man.

Ingen av oss är skapad för att leva i den här världen. Vi är varelser skapade för en pradisisk tillvaro, inte för en förfallen värld. Som kvinna klarar man inte av ett jordeliv utan att knäckas ibland och ibland ofta. Som man klarar man inte heller av det. Men som kvinna är det än så länge mera tillåtet att knäckas. Jag skäms inte för att jag brister ibland, jag står för det inför mina vänner. Jag hittar axlar att gråta ut mot.

Därför skulle jag aldrig byta. Och därför tror jag att män är överrepresenterade bland dem som brukar våld, missbrukar, tar sina liv.

Och därför tror jag att vi behöver tala mera om det faktum att män inte heller klarar av ett trasigt liv i en trasig värld. Att deras skapare inte hade konstruerat dem heller för det här och att det alltså är helt okej att inte fixa det. Att de måste få knäckas. Att de måste få gråta ut mot axlar.

Att de måste få vara mänskliga. Helt enkelt.

Universala skillnader

Jag tycker det är givande att läsa relationsböcker och jag tycker kanske allra mest om dem som är skrivna med kristna värderingar i bak- eller förgrunden. Att leva tillsammans med en annan människa är oftast väldigt fint men långt ifrån sällan väldigt lätt. Goda råd och principer är alltid välkomna.

Vi har ganska många böcker om relationer och äktenskap i vår bokhylla. De har faktiskt en egen liten hylla, så många har de blivit med tiden. Och de flesta av dem är verkligt bra.

Men. I vår samling finns också böcker som bygger väldigt långt på skillnader mellan kvinnor och män. Skillnader som framställs som universala och allmängiltiga. Där kvinnor har en enda stor fråga och ett enda stort önskemål och män en helt annan stor fråga och ett helt annat stort önskemål. Där äktenskapet ses som lösningen på dessa frågor och önskemål, förutsatt att den andra lär sig svara.

Alltså, jag vet inte. Jag känner människor i min vänskaps- och bekantskapskrets vars självbild och äktenskap förändrats radikalt till det bättre efter att boken blivit läst. Som plötsligt andas ut och förstår sig själva på en helt ny nivå och då är ju boken alldeles utmärkt! Men för mig och för oss har de här böckerna betytt ganska lite. Jag har mest av allt bara känt att den här frågan som sägs vara avgörande för mig som kvinna är helt irrelevant.

Jag tror att jag i första hand är människa och först i andra hand kvinna. Att Gud har gett mig mina egenskaper och format mig till en alldeles unik person. Till kvinna - ja. Men till en kvinna som inte är exakt likadan och som står inför exakt samma frågor som alla andra kvinnor. Och jag tror att jag är lika mycket kvinna som min goda vän som lätt kan identifiera sig med boken. Vi är bara olika. Och just så får det vara.

100 %

För ett par månader sedan höll jag ett föredrag om kvinnligt och manlig ledarskap. Inledningsvis bad jag åhörarna tänka på en person som betytt mycket för deras kristna tro, en person som varit en viktig ledare för dem. Jag frågade hur många som kom att tänka på en man. Det var 100 % av männen i rummet. Jag frågade hur många som kom att tänka på en kvinna. Det var 100 % av kvinnorna i rummet.

Därför är det beklagligt att så få kvinnor ser på sig själva som ledare. Deras, förlåt - vårt, ledarskap kan vara helt avgörande för en annan persons tro.

Att vara ledare är inte att vara i maktposition. Det är helt enkelt att tjäna en annan människa. Det är att vilja se den andra bli hela den människa hon kan vara, hjälpa henne att växa i rätt riktning.

Alla leder någon. Vare sig du vet om det eller inte så är du någons ledare. Genom att bli medveten om att du leder kan du göra en ännu större skillnad.

Identifiera sig

För de flesta av oss är det bra att kunna identifiera sig med den eller de personer som på något område leder oss.

Ibland har jag hört folk säga att de föredrar manliga präster och ungdomsledare eftersom alla kan identifiera sig med en man men att det för män och pojkar kan vara väldigt svårt att identifiera sig med en kvinna.

Tror du att det är så?

Prästfru på 1940-talet

Jag har varit frånvarande av olika orsaker. En av de tråkiga orsakerna är tekniska problem och en av de trevliga orsakerna är Ulla-Lena Lundbergs helt fantastiska bok Is.

Som prästfru är det spännande att läsa boken. Och onekligen lite smärtsamt.

Tugga på de här korta citaten, liksom:

"Självklart förstår hon att kyrka och församling är hans främsta uppgift och att han egentligen aldrig är ledig."

"Kyrkan är en och prästen är en, men han borde vara åtta personer, då kunde det bli något över åt hans hustru."

Jag säger då det; vilken lycka att få vara prästfru på 2010-talet och inte sextio år tidigare. Visst har vi en bit att gå ännu vad jämställdhet beträffar, men ingen kan förneka att vi också tagit steg.

Duktig flicka

Jag är som de flesta andra föräldrar idag; åtminstone något sånär genusmedveten. En sådan som tycker att småpojkar få dansa omkring i festliga prinsessklänningar om de vill. En sådan som välkomnar att småflickor bygger tågbanor. Barn ska få välja själva, inte bli påtvingade lekar, kläder och egenskaper för att de råkar vara flickor eller pojkar.

Jag har verkligen jobbat för det här. Jag klädde min dotter i könsneutralt brunt och vitt när hon var bebis. Jag köpte båt, flygplan och tågbana åt henne, på samma sätt som jag köpte docka, träspis och hopprep. Jag ville ge henne chansen att välja helt själv.

Och hon valde själv.

Minsann.

Min dotter, idag fyra år gammal, har klänning nittiosju av hundra dagar. Två av de tre återstående dagarna har hon kjol. Hon leker med dockor, klistermärken, mjukisdjur, ponnyhästar, målarböcker, kastruller, barbiedockor och de legobitar som är designade och marknadsförda för att tilltala just flickor. Hennes favoritfärger är rosa, lila, silver och guld.

Hon är fullkomligt underbar. Och för mig en enormt nyttig påminnelse om att genusmedvetenhet ju faktiskt handlade om att barn ska få välja själva. Och att jag alltså inte får applådera glitter på en pojke om jag tänker fördöma det på en flicka.

Jag vill lära min fullkomligt underbara dotter att hon kan vara allt hon vill. Att hon kan nå sina mål, uppfylla sina drömmar. Att hon förtjänar sin plats och hennes röst är värd att lyssna till. Att hon får och ska vara handlingskraftig, modig och stark. Att allt det där är hennes, vare sig hon väljer att ta emot det i volangklänning eller snickarbyxor.

Feminism

Jag hatar ganska sällan. Men jag hatar fack. Att bli placerad i fack och att placera andra i fack. I kristna sammanhang betyder det till exempel att jag inte vill bli kallad konservativ eller liberal. För om jag säger det ena så läser folk in saker i det som inte stämmer. Och säger jag det andra läser folk in saker där också som inte heller stämmer. Kan vi inte bara bestämma att ingen av oss ryms i fack? Att Gud inte skapat en enda av oss för fack?

Fackproblemet fick mig länge att fly ord som jämställdhet och feminism. Jag tyckte att jag stämde så dåligt överens med den stereotypa bilden av människor som förknippar sig själva med de termerna.

Jag var inte arg eller kortklippt. Jag tyckte inte illa om män. Däremot tyckte jag väldigt mycket om klänningar. Kan en sådan person kalla sig feminist? Jag trodde inte det.

Idag tänker jag att feminism är något så självklart att det för mig blivit helt oladdat. En del av min människosyn, en del av att vi alla som Hans skapelser har ett okuvligt människovärde, en egen plats. Och att feminism visst är förenligt med bondromantiska klänningar.

Kommunicera behov

Under mina första fyra år som gift var vardagen enormt enkel. Praktisk. Rättvis. Och jämställd som bara vad utan att någon av oss funderade speciellt mycket på det. När jag tränade passade Fredrik på att träna. När han träffade en kompis gjorde jag det också. Vi hade till och med varsin bönegrupp klockan sju på tisdagskvällarna. Så oerhört smidigt.

Sedan blev vi föräldrar. Och plötsligt blev vår smidiga vardag något helt annat. Något underbart - absolut. Men något helt annat och på många sätt mera utmanande.

Jag tror att småbarnsföräldrar precis som alla andra människor behöver tid för sig själva ibland. Och som småbarnsförälder är man beroende av att den andra ger en den tiden. Därför är det också viktigt att man tydligt och klart kommunicerar sina behov.

Men. Minst lika duktigt som vi måste berätta vad vi själva behöver måste vi ge den andra vad den behöver. Vi ska vara medvetna om våra rättigheter men också om våra skyldigheter. Vi kan alltså inte ha en massa arga kvinnor som i jämställdhetens namn kräver sin rätt och tycker sig hamna i en kvinnofälla varje gång de gör något för sina män. Och lika lite kan vi ha en massa bittra kvinnor som trycker undan sina egna önskemål och ständigt är besvikna på karlar som inte klarar av att läsa tankar och bemöta behov som aldrig uttalats.

Jag antar att vi har träffat på båda kvinnotyperna. Och att ingen av oss vill vara någon av dem.

Som människor och inte minst som kristna är vi kallade att tjäna framom att bli tjänade. Det gäller både kvinnor och män. Inte ens jämställdhetssuktande kvinnor kommer undan.