För två veckor sedan kom vår präst och ungdomsarbetsledare i Grankulla svenska församling modigt ut med att han blivit mobbad under skoltiden. Han nämnde känslan av att dö litet varje dag.

Ett barn dör litet varje dag.

I tysthet, utan att förstå hånas och mobbas barnet, ungdomen för att föräldrarna har yrken som inte godkänns just då i den tiden på den platsen, eller för att vi kommer från ett visst sammanhang, bär en viss typ av byxor. Jag minns själv att min klass på 1970-talet i Minervaskolan mobbade en kille som alltid gick i bruna enstex byxor. Vi andra hade bytt till jeans. Jag antar att jag hörde till gruppen som såg och hörde men som inte reagerade desto mer. Som tillät.

För en knapp vecka sedan sköt en tolvåring en annan tolvåring för att han blev mobbad. Två till i klassen sköts.

Ett barn dog och finns inte mer på jorden.

Här fanns ett synligt raseri och en synlig utsatthet. Jag tänker på de utagerande och på dem som äter upp sig själva i förtvivlan. Jag tänker på dem som måste försvara sitt dåliga självförtroende med att trycka ner andra. Jag tänker på barn som inte förstår konsekvenserna av sitt beteende nu men ska leva med dem.

Vi vet att svarta fortfarande diskrimineras i USA – av vuxna. Jag vet att min finska väninna var gift med en spansk polis på 1980-talet och de bodde i Finland. Han mobbades av vår finska poliskår så att det ledde till skilsmässa på grund av makens illamående. Antisemitismen blossar upp gång på gång, syndabockar söks för att någon gjort oss illa, för att någon ur en viss grupp betett sig dåligt, för att någon - för att något skadat mig, dig, gått sönder.

Flaggorna har vajat på halvstång. Kyrkdörrarna har varit öppna. Krisdejouren har gått het. Människor vill göra något konkret då det inte finns ord, så vi tänder ljus, för blommor, knäpper våra händer. Någon frågar var Gud finns i allt det här? Jag tror Gud gråter mer än vi. Vår himmelske Faders hjärta brister när vi som människor brister i kärlek och omvårdnad till varandra. Kom till mig, säger min Jesus. Gråt hos mig. Jag har sett dig sedan du skapades i moderlivet. Låt mig trösta dig. Låt mig viska ord i ditt inre som helar och upprättar. Jag har inte kommit för att döma världen, men för att ge den liv, evigt liv, säger Jesus. Kom till mig, vila i mina löften om evig kärlek, om att vi alla är värdefulla, om försoning, förlåtelse oberoende av om det är du som slog eller du som blev slagen. För dig utgivet. För dig utgjutet. Alltid en möjlighet att börja om, att innesluta och inneslutas.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. (Jesaja 53:5-6)

För dig utgiven, för dig utgjutet. Kristi kropp, Kristi blod. Kristus i mig. Jag i Kristus.

Henri J Nouwen skriver i sin bok om nattvarden att vi behöver stanna upp inför vad som egentligen sker när vi går till nattvard. Många gånger blir det en rutin vi kanske inte ens tänker på, vi bara går fram och tar emot och går tillbaka till bänken och fortsätter att tänka på lunchen vi ska tillreda, arbetsuppgiften som väntar. Men det ligger djup i den heliga måltiden. Ett mysterium att stanna upp inför.

En av mina favorituppgifter är att dela ut nattvard. Jag tackar alltid ja när någon frågar, om jag bara har möjlighet och nattvarden är en höjdpunkt för mig under kyrkobesöket. Ändå är mina tankar ofta på irrfärd när jag inväntar min tur knäböjande vid altaret. Ibland när jag ger mig frihet att tänka på vad jag är med om vid nattvardsbordet börjar jag gråta. Och så skäms jag och inbillar mig att nu tror den si och så ­- och därmed har jag gått miste om välsignelsen av att bara vara, öppna upp, ta emot det mysterium som den heliga måltiden de facto är. Jag tar emot Kristi kropp och blod. Jag blir en del av honom. Jag gör det som han sa att jag skulle göra tills han kommer tillbaka.

Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. (1Kor. 11:23-26)

Nouwen menar att vi ska ställa frågor om hur Gud vill möta oss just idag, vad vill han säga via sitt Ord, psalmer, sin heliga måltid – till mig personligen? Gud talar genom sitt ord och Gud är oss nära. Det är enkelt och det är svårt, tycker jag. För det finns så många röster och hjärtat bultar så oroligt ibland. Men det handlar kanske också om en vandring i en tillit som växer. Underbara påsk, kom!

Henri J Nouwen har skrivit en bok om nattvarden med utgångspunkt i Emmausvandrarna som besvikna är på väg bort från Jerusalem efter att Jesus dödats på korset. De får sällskap av Jesus utan att de känner igen honom. Hur ofta kan det inte ha hänt mig, undrar jag? De berättar om sina krossade drömmar, hur de trott och hoppats att Jesus skulle komma med befrielse för Jerusalem. Och så spikades han fast på korset. Jesus lyssnar medan han vandrar bredvid.

Sedan börjar Jesus förklara skrifterna ända från Mosebok till profeterna. Han öppnar vandrarnas ögon så att de kan se att det som skedde var en del av den gudomliga planen och han ger dem nytt hopp, en framtidstro och en djup förståelse av det stora historiska skeendet de i verkligheten fått ta del av. Mot kvällen stannar de och Jesus bjuds in för att äta. Medan han bryter brödet och delar ut känner männen igen honom och samtidigt försvinner han. De skyndar tillbaka till Jerusalem för att deras hjärtan berörts och de vill dela med sig av att de mött Jesus.

När man möter Jesus förändras man. Ett möte hjärta mot hjärta skapar, helar, upprättar. Det ger en vilja att dela med sig, ge vidare. Det ger en ny möjlighet.

För mig kom mötet då jag var i 25-års åldern och den Jesus som berörde mig då gör det ännu. Jag utmanades av min studiekamrat på Helsingfors universitet att läsa Nya testamentet. Jag bad att Gud skulle öppna upp texten för mig om han finns på riktigt. Och det måste han ju ha gjort – för på den vägen är jag ännu drygt 30 år senare. Han gjorde med mig som han gjort för Emmausvandrarna.

Jag längtar varje dag efter Jesus och jag längtar efter att se en brusten värld möta Hans försoning och upprättelse. Utan Jesus kan jag inte leva. Han är min grund, min mat, mitt jobb. Jesus är mina ögon, fötter och händer. Han är den jag talar med när jag diskar, promenerar, handarbetar eller stryker. Jag kan som kung David säga att han är på mina läppar när jag vaknar om natten och hans ord är mig nära.

Är min bekännelse generande? Kanske. Men jag kan inte låta bli.

Det är inte svårt att bli nedstämd när man lyssnar och ser på nyheterna. Jag vet inte hur människor orkar med detta, som inte har en tro på hoppets Gud? Hur orkar man streta fram genom livet och möta dessa tidningsrubriker, nedskärningar, sjukdomar, gängkriminalitet, mord, krig – utan att luta sig tillbaka i en kärleksfull Guds hand, vila där, andas in hans löften?

I Jobs bok finner vi många gånger ordet hopp, men det är psalmerna jag tyr mig till. I Ps. 9:19 står det att de förtrycktas hopp inte är borta för alltid. I Ps. 31:25 läser vi: Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på Herren! I Ps. 39:8: Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. I Matteus evangelium (12:20-21) citeras profeten Jesaja, om Jesus: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och han namn skall ge folken hopp. Här har vi lite att inmundiga för att orka leva motströms med hoppets flagga i topp, och då den inte orkar sväva i topp, så trycker vi hoppet nära hjärtat, vet att det finns, vet att det segrar.

I Karmela Bélinkis bok ”Tikva- hopp” skriver hon om hoppets psykiater, Viktor Frankl, wiensk jude som överlevde Auschwitz och som utvecklat teorin om konsten att överleva – med bakgrund till Auschwitz: Om man inte hade hopp, motivation eller någon eller något att leva för, gick man under. Det hade ingenting att göra med fysisk bräcklighet. Det var oftast de fysiskt starka som gick under först. De som blev kvar var de som på ett konkret och fundamentalt sätt upplevde kvintessensen i judendomen, hoppet om en framtid, om en tid som är bättre än den man lever i nu utan att för den skull glömma bort att göra det bästa möjliga av vad man har.

Karmela skriver att utan hopp, visioner och en fast tro på att någon överlever alla pogromer, förskingring och umbäranden, skulle drömmen om ett återfött Israel aldrig ha blivit verklighet. Kampsången Hatikva- hoppet samlade sionisterna långt före staten blev till och är staten Israels nationalsång.

Vårt hopp finns i att Jesus kommer tillbaka med fötterna på Olivberget i Israel och tar tag i ondskan. Vårt hopp finns i att Jesus lovat oss en framtid med Gud genom sin försoning i Kristi verk på korset. Under fastetiden påminns vi om offret och hoppet och vet att det finns en framtid med tröst och glädje. Och medan vi väntar kan vi göra gott.

I min hemförsamlings facebook-flöde fick en mening mig här om dagen att stanna upp. Fast jag är inställd på fastetiden som en tid för stilla begrundan och kalibrering av prioriteringar blev jag överraskad över hur just den här frasen bet sig fast i mig.

”Att avstå kan vara en gåva.” Den enkla och samtidigt lite bakvända tanken har sysselsatt mina tankar på ett försiktigt uppfodrande sätt.

Dagens flöde av saker och materiella ting gör mig allt oftare trött och olycklig. Visst, det finns mycket jag vill ha, det finns mycket jag intalar mig att jag behöver och vissa saker jag på riktigt behöver. Men mitt i dagens segt invanda förväntningar om att bygga mening i livet med saker märker jag mer och mer att en annan stig kan leda till nya vyer.

Fastans fyrtio dagar är en möjlighet att lämna bort och skala av för hitta fokus. Fokus på vadå? Det är ju inte bara avståendet i sig som ger mig någonslags minimalist- eller måttlighetspoäng. Men om jag helt konkret har färre plagg i garderoben har jag mindre tvättjobb och det går enklare att välja kläder på morgonen etc. Om jag helt konkret har färre saker i hemmet har jag mindre sjå med att städa kring dem, hålla reda på dem och hålla dem i skick.

I stället för att göra avståendet till en tävling för sakens skull kan det ge mig en enklare vardag: axlarna är inte längre spända upp till öronen, andningen är djupare och lugnare, jag kan höja blicken också mot annat än att prestera, leverera och ständigt försöka kruxa av nästa punkt på to do-listan.

Det kan vara ett lyxproblem att så ivrigt fundera på vad jag kan avstå från. Det är lättare att tänka på att avstå materiella saker om man har det ganska bra på den fronten. Men jag tror att vi kan öva oss på avstående också på andra plan än det rent materiella. Jag kan behöva avstå från egna förväntningar, från andras förväntningar, kanske avstå från sociala sammanhang som är tyngande eller att från något i en översvämmande kalender.

Avståendet kan bli en gåva redan innan ett konkret avstående ens har ägt rum. När jag ser på min tillvaro och funderar på vad jag på något plan vill eller borde avstå från funderar jag samtidigt på vad som är viktigt i mitt liv. Vad jag vill skapa mera plats och tid för?

Genom att avstå från någonting kan jag få något annat i gåva. Ibland kanske något jag inte ännu visste att jag behöver.