Femte söndagen efter påsk, i kyrkohandboken, heter Hjärtats samtal med Gud

Vad är det som håller i hop mig när livet rasar omkring mig eller tar plötsliga vändningar som kullkastar min riktning och mina planer? Vad är det som kommer till mig när mitt inre ropar, kroppen skälver, trycket blir för hårt? Det är min tro. Trons sköld som står där nerborrad i mullen som skydd för de dagar då jag knappt har någon tro, eller jag hittar den inte i kaoset. Men jag gav mitt liv till Jesus och då lovade han mig att han inte skulle överge mig. Han ska bevara mig om jag bara vill själv och han ska dessutom be för mig. Och för dig.

Min tro behöver inte vara stark, men Guds gåva är trosskölden som skyddar då jag valt att vandra med Honom. Min tro är ett hopp om en ny himmel och en ny jord. Min tro är en inre förvissning om att Han finns och bär och att det inte är bottenlöst. Det finns en grund, Jesus Kristus.

Och bönen, samtalet med Gud. Vad är den? Vad gör den med dig, med mig?

Paulus skriver att vi ständigt ska be. Och det gör vi på olika sätt. Vår kropp kan vara en bön, ett enda utropstecken av smärta, nerhukad på knä med ansiktet mot jorden och inga ord, inga ord beskriver det som Gud förstår. Bönen kan vara glädjeskutt, stilla tacksamhet lutande sig mot en varm tallstam i solnedgången. Hjärtats samtal med Gud. Men till det behövs en tro på att någon lyssnar.

Då hjälper bibelläsningen mig. Den lugnar, den tröstar, den uppmuntrar. På något sätt fogar den också samman min själ som splittras av nyheter, information och lögner som öser över mig. Läsningen helar, filtrerar och inger mig hopp. Orden är inte döda, de ger liv och bildar en kommunikation. En motrörelse i denna hektiska tid. Samtalet med Gud ger mig ett perspektiv på tillvaron som gör att det är lättare att bemästra den här världen och den tid av krig och krigshot vi lever i. Jag tänker tillbaka på tidigare generationers kristna och avläser Guds trofasthet. Här finns stora armar och ett Gudshjärta som bultar för den lilla förvirrade människan.

Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. (Ps.143:5-6)

Västra åstranden i Borgå är full av liv. Ett stycke ifrån mig improviserar en handfull unga män rapmusik till en oändlig loop. Längsmed stranden är filtar utspridda, och på dem sällskap som firar Valborg.

Intill mig kurar min son ihop sig under vår filt. Här i skuggan har det blivit kyligt. Över oss cirklar fiskmåsar, också de i vad som verkar vara en oändlig loop, medan de improviserar budskap till varandra i gälla skrik. Alla tycks ha trevligt.

”Det finns alltid mer att veta om de människor vi älskar än vi någonsin kan föreställa oss,” sa en farmor, som förlorat en son, och en generation senare ett barnbarn, i självmord. Hon fick frågan om varför hon tror att det hände. Hon svarade att hon inte har en blekblå aning. Man vill tro att man känner de människor man älskar, att man förmår läsa de som står en nära. Men det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag hörde en rymdforskare säga att vi kan bevaka ungefär 4% av himlavalvet. Också världshaven är fortfarande till 95% outforskade, efter 150 år av forskning.

Jag ser omkring mig. Jag ser ett par hundra människor. Och intill mig den människa som jag kanske känner bäst av alla, som jag tycker mig känna bättre än jag känner mig själv. Men likväl vet jag att han, liksom alla andra, är ett vandrande universum som jag aldrig kommer att kunna utforska mer än till några enstaka procent.

Jag säger det med förundran och nyfikenhet, inte med uppgivenhet. Det finns en frihet och en tillit i att samtidigt kunna glädja sig över det man får dela, och acceptera att det bara är en del, bara några procent av en världsrymd.

Det är utmanande, när man upptäcker något, gör ett forskningsgenombrott eller lär känna någon, att inte tillåta sig att tro att man fördenskull vet och förstår allt, helheten.

Ibland räcker för all del 5% rätt långt. Om 5% till exempel är att en polis som också är riksdagsledamot hamnat i ett fyllebråk utanför en krog och där avfyrat ett vapen, räcker 5% för att bekymrad över vår demokrati och vårt samhälle.

Men med 5% till skulle jag kanske kunna sätta mig in i hur det är att dagen efter inse att hela fosterlandet snart vet vem man är på grund av det här. Jag kanske skulle kunna förstå att man efter den insikten kanske inte mår bra. Det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss. Kanske vi ändå måste ställa den mest relevanta forskningsfrågan av alla: ”Varför?” – även om vi kan tycka att de 5% vi vet berättar allt vi behöver veta.

En öppet ställd fråga har en ödmjuk i sig; den öppnar sig mot alla slags svar. Därför har en öppet ställd fråga också en djärvhet i sig.

Som forskare är uppgiften att försöka förstå, att söka samband och fördjupa perspektiven. Som medmänniska är uppgiften ungefär densamma. I en demokrati likaså, också i en folkkyrka. Vi är varandra givna, och måste sträva efter att förstå varandra. I själva verket är Jesus mer radikal än så: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

Jag gråter när min hund dör, jag gråter när min pappa dör och jag gråter när min klient dör som jag lärt känna under år som gått.

När jag var liten och stod i Minervaskolans festsal och man talade om något som jag borde vara ledsen över men inte kände något inför, brukade jag tänka på att vår bassethund Jolly dött och så såg jag passligt ledsen ut eller började gråta. (När jag inte ville gråta tänkte jag på Borgbacken).

Jag blir aldrig klok på döden. Unga dör, rycks bort eller pinas av långvarig smärtsam sjukdom. Gamla dör efter kanske 40 år liggande på anstalt mest omedvetna om tillvaron. Det händer att ett äkta pars gemensamma önskan om att få dö samtidigt uppfylls. Andra rivs isär obarmhärtigt tycker man – och fel person först: Hur ska den andra parten klara sig när den handlingskraftigare dog först? Spädbarn dör. Andra dör inte fast hur de försöker med droger eller misslyckade självmord. Hälsofanatiker dör i kancer och minnessjukdomar och rökande chokladätare lever länge och väl. Det finns ingen rimlig reson. Ingen kan tänka ut hur det ska gå med döden, ändå levererar den ena forskningen efter den andra tips om att kunna leva några månader mer, något år till.

Döden har mist sin udd, skriver Paulus. Döden är en vinst, säger samma man, för då möter vi Jesus.

I veckan stod jag och betraktade en människa som var på slutrakan av sitt liv. Jag tog mig tid att ta in henne i mitt medvetande. En vecka tidigare hade vi delat nattvard; ätit varsin halva av samma oblat och druckit några droppar vin. Händer som rörde. Kroppar som förstod. Vid det sista mötet var jag redan ensam. Så nära utan henne.

Jag har aldrig varit i krig och sett människor sprängas i bitar runt omkring mig - människor som jag just talat med eller delat korso med. Jag har aldrig sett ett barn dö. Men jag anar att det inte då finns ord.

I det svåraste eller mest underbara saknar orden betydelse. Då behövs närvarande kroppar.

Jesus har lovat vara med. Vi får ta det halmstrået. Döden på jorden är tom och kall. När kistan glider bort i krematoriekapellet och dörren sluts påminns jag alltid om slutgiltigheten. Ensamheten. För varje älskad människa lämnar ett tomrum efter sig. Vi får välja att tro att det finns en bättre tillvaro. Att vi möts igen. Ingen vet. Men tron är som en underjordisk bäck.

Jag missade en kvällsmässa jag gärna hade gått på, där talaren talade om att förmedla hopp. Jag vet inte exakt vad hon tog upp, men blev och fundera på om jag känner mig som en hoppfull person. Min man och min bror har någon gång när saken varit på tal, beskrivit mig som pessimist, något jag inte velat känna igen mig i och förnekat. Nu tänker jag att med de katastroftankar jag ibland har så verkar jag pessimistisk. Men samtidigt tror jag att jag har ett starkt hopp och vill ge andra hopp.

Det behöver inte vara så märkvärdigt. Många av oss kristna är uppvuxna med berättelser om dramatiska predikanter, så till den grad att jag som ung var rädd att Gud skulle ge mig något sånt hemskt uppdrag.

"Många av oss kristna är uppvuxna med berättelser om dramatiska predikanter, så till den grad att jag som ung var rädd att Gud skulle ge mig något sånt hemskt uppdrag. Det är antagligen samma fenomen som med forskningsrapporter. Studier som inte kommer med nya, positiva rön har svårare få publicitet."

Det är antagligen samma fenomen som med forskningsrapporter. Studier som inte kommer med nya, positiva rön har svårare få publicitet. Få skriver böcker om läraren i högstadiet som såg sina elever och blev en trygg punkt för de unga som inte hade någon de kunde tala med. Men den personen kan verkligen stöda och hjälpa många unga.

En gång i en smågrupp läste vi en bok om att hitta sin passion och leva ut den. Det där ordet var alldeles för starkt för mig. Aj, att läsa romaner och äta choklad? Det är vad jag helst skulle vilja göra. Men jag inser ju nog att även en lite desillusionerad medelålders person har många passioner. Att leva vardagsliv med sin familj. Att hjälpa andra, så gott det nu går, att få ett liv med mer hälsa och år. Att förbättra världen – och sjukvårdssystemet – med sina vänner, helst också skratta någon gång ibland på samma sätt som vi gjorde när vi var fjortisar.

Det är viktigt att vi låter varandra välja våra egna sätt att ge hopp och kämpa för det goda. Ingen kan föra alla gruppers kamp mot diskriminering. Det är inte för alla att demonstrera mot klimatförändringen, även om jag förstås förstår brådskan i att få förändring till stånd. Men hopp är att inte ge upp, att göra det man kan oavsett hur dystert det ser ut. Och låta alla som kämpar den goda kampen kämpa på sitt sätt, utan att tvinga någon in i min modell. Så länge det är hopp och godhet som är frukterna.

Det är lätt att fälla en dom. Blixtsnabbt har jag tänkt en tanke – det är ännu inte så illa om jag skuffar den åt sidan i rätt tid, men så har jag nästan snabbare ibland – innan jag hunnit tänka – sagt något jag ångrar. Jag vet ju att det jag fördömer eller kritiserar likväl kunde ha gällt mig. Jesus vet hur svaga vi är och därför uppmanar han oss att i stället välsigna.

Det är ett tryggt område att ta till vana att välsigna.

Jesus säger i Lukas sjätte kapitel att vi ska älska våra fiender och göra gott mot dem som hatar oss. Och han fortsätter: Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er. För mig hjälper det här när jag ber för Israel och kriget i Gaza och när jag ber för Ukraina och Ryssland. Jag kan tänka att jag hatar Hamas – men egentligen tänker jag att jag hatar det onda som Hamas representerar och har som mål: att hata det judiska folket och att utplåna det från jordens yta. Med ens finns där bara hat, om det får fortsätta. Gud älskar människorna bakom ondskan men inte ondskan. Här kommer vi närmare sanningen om oss själva och de ”fiender” vi stöter på. Ondskan är ondska. Människan finns där bakom eller mitt i det hela. Som kristna får vi be och välsigna. Kanske kan vi den vägen ”lösgöra” människor som är fångna i ondskans grepp. Vi har enorma tillgångar i vår vapenarsenal när vi har himmelrikets nycklar och Jesus som vår Herre. Och Jesus kom till världen med ett budskap om frälsning för alla människor.

I dessa tider när Israel balanserar med fiender på alla sidor får vi kristna påminna oss om att frälsningen kommer från judarna. Den Jesus jag älskar var jude och de efterföljare som möjliggjorde att vi kan läsa Nya testamentet var judar. Judarna hör till det sanna olivträdet och vi andra är inympade i ursprungsträdet. Vi har del i värdträdet av nåd allena. Det är roten, Jesus, som bär hela trädet och alla grenar. Vi behöver kunna välsigna Israel för att bibeln uppmanar oss till det och likväl ber vi för och välsignar de människor som är inblandade i den här stora konflikten. Här ställer vi inte mänska mot mänska utan ondska mot Jesu frälsning. Vårt mål är räddning från ondskan. Vår glädje och vårt hopp är Jesus. Vår framtid är ett stort träd med många grenar med en underbar blomning och väldoft av försoning.