Här i dagarna när bland annat teater Universum flyttade ut ur Betania i Rödbergen i Helsingfors erbjöds min svåger en av de mindre kyrkbänkarna som funnits med i utrymmena sedan huset fungerade som kyrka. Han tackade ja och den placerades ute i Sibbo skärgård på vår sommarstugetomt. Jag såg den vid stigen ner till båtstranden och blev förbluffad. En kyrkbänk! Vi måste ju fira gudstjänst här i morgon, söndag, var min första tanke när jag satt på bänken, snett bakom en segsliten, knotig tall och tittade ut över havet medan en tärna dök efter fisk. Friluftsgudstjänst.

Söndag förmiddag satt min man, Kjell och jag på kyrkbänken och bläddrade i psalmboken och sjöng: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem...” Kjell talade en stund om Guds trofasthet, det enda som håller när allt annat i livet kan brista, försvinna, förloras. Vi bad för grannar, släkt och beslutsfattare, för ungdomar som behöver Jesus, för sjuka kroppar. Sydvästvinden glittrade, måsskriet stämde in. Små myror vandrade målmedvetet fram bärande på torra barr. Vi sjöng ”Det enda som bär när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet...” Vi sjöng: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.” Och vi kunde ha sjungit: ”Det finns en plats i en kyrkbänk, som är bara bara min.” Vi kan fortsätta sjunga: ”Det finns en plats i Guds paradis, som är bara bara min. I kören av änglar som sjunger hans pris skall jag stämma in.”

Lovsången ljöd på gräsmattan och den lilla terrassen. Folk med olika nationalitet, de flesta unga vuxna, sjöng till Gud på engelska. En kvinna stod litet på sidan om och spelade violin i takt med bandets lovprisning. Han som skulle döpas den kvällen bland nyutslagna näckrosor och knoppar i en liten sjö (Särkilampi) i Lojo dit vi slingrat oss fram med bil, berättade kort om hur han landat i sin tro på Jesus. Medan han berättade om sitt brustna liv, om hur Jesus lät saker krascha för att han skulle komma ut ur sitt mörka liv – reste sig två regnbågar över himlen. En ljudlig förundran, en susning gick genom folkhopen. Regnbågarna vilade som ett dubbellöfte om ett nytt liv, ett nytt förbund över denna människas liv.

En allé av unga människor bildades från terrassen över gräsmattan ner till strand och brygga och mellan upplyfta händer och mobiltelefoner promenerade fyra vitklädda män barfota och målmedvetet ner i sjön medan folkskaran sjöng på engelska och svenska och finska ”Jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå.” Två föredetta missbrukare och pastorn stod runt den unge mannen som just vittnat om sin tro och i Faderns, Sonens och den helige Andes namn sänktes han ner i vattnet av de tre vännerna medan kvällssolen vilade med Guds frid över platsen. Upp ur vattnet reste sig en ny skapelse i Kristus Jesus och vattnet stänkte kring de fyra vitklädda männen som i ett glädjerus, guldskimrande droppar, pärlemor glittrade när de hävde upp vattenmassorna i luften. En tavla ur Edelfeldt, sa många om bilden efteråt.

Johannes Döparen banade väg för Jesus. Han predikade omvändelsens dop. Finns det något vackrare än när en människa vänder sig från mörker till ljus? När söndrighet helas i Guds kärlek och trofasthet, när människor som svikit och lurat börjar jobba för det goda, när droger byts ut till lovsång, när hand håller hand och liv ger liv?

Förunderlig är Guds nåd. Amazing Grace, how sweet the sound. He saved a wretch like me.

Jag är nog ingen vidare pedagog. En sen kväll var jag och min son på väg hem och tog vägen förbi gravgården. Han tog tag i min hand och sa att han tycker gravgårdar är otäcka. ”Varför det?” undrade jag nyfiket. ”Där är ju bara döda människor. Det är väl ingenting farligt med döda människor. Det är när människor lever som de kan vara farliga.”

En flicka förlorade sitt liv förra veckoslutet i en överfallsvåldtäkt i Valkeakoski. Hon var femton och han var aderton. Polisen är förtegen och häktningsförhandlingarna sker bakom lyckta dörrar.

Det får inte vara sant. Så otrygg får världen inte vara. Man söker svar, vilket som helst, som är något annat än fel plats, fel tid. Konspirationsteorier kommer till när svaren inte räcker till.

Polisen tillbakavisade den ena efter den andra hypotesen. Att det förmodligen var en fyllefest där något gick fruktansvärt fel. Att de två var ett par, att det kanske handlade om ett samtycke som övergick i ett misstycke och sen våld, kanske svartsjuka.

Men vad polisen erfar tycks det som om offret och gärningspersonen inte kände varandra. Nåmen då var det kanske en invandrare. Jaså inte? Men kanske en finländare med utländskt påbrå?

Kan man inte förstå och förklara, är man utlämnad åt det mest skrämmande av allt – att fruktansvärda saker kan hända vem som helst, var som helst och när som helst. I mötet med den rädslan och ångesten kan vilken som helst förklaring bli en trygghet. Och i den fartblindheten sker misstag.

UN Women Suomi gjorde ett inslag i sociala medier, som sa att om flickan i Valkeakoski hade mött en björn i skogen hade hon antagligen levt idag. Intill den texten ett citat av Margaret Atwood: ”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem.”

Statistiskt sett är det inte fel. En björn lär ha dödat en människa i Ruoholahti 1998, men det var det första dokumenterade fallet på 100 år. Trots att björnen är vårt största rovdjur är det ett skyggt djur som drar sig undan människor.

Men att med den här tragedin som hävstång skapa, underhålla eller förstärka en föreställning om att män som kategori är farliga för kvinnor och flickor – farligare än vårt största rovdjur – är destruktivt.

Rädsla skapar avstånd mellan människor. Rädsla gör det svårare för oss att möta varandra, höra varandra och förstå varandra. Rädsla får oss att tystna, gå runt, sänka blicken.

I de allra flesta möten finns det inte anledning till det. I de allra flesta fall har vi mer att förlora på att gå undan än att gå till mötes.

Så även när något fruktansvärt har hänt, som i Valkeakoski, tänker jag att det är vår utmaning som människor och som samhälle att inte låta rädslan få grepp om oss.

Skriver vi under slutsatsen att män är farliga, med referens till Valkeakoski, gör vi indirekt 49% av landets befolkning medskyldiga. Medskyldiga på grund av sitt kön – en medfödd egenskap. Diskriminering, med andra ord. Går vi med på det är vi inte med och bygger ett tryggt samhälle. Vi blir skyldiga till en annan oförrätt.

”Rädslans motsats är inte att vara orädd, utan kärlek,” sa min vän Anders Lindström i ett helt annat sammanhang. Kärlek fördriver rädslan, enligt Bibeln.

Varje gärningsperson är en unik sammansättning av många omständigheter, många olyckliga, kan jag tro. Hur gärna vi än skulle vilja är det inte möjligt att förklara en tragedi på något enkelt sätt. Förståelse är ett hantverk. Det finns inga genvägar, inga enkla svar.

Det bästa vi som samhälle och gemenskap kan göra, nu som med alla tragedier, är att bära den tillsammans. Att möta varandra i den. Att inte låta rädslan få övertaget så att vi vänder oss mot varandra. Att i stället för att vända oss bort från varandra, vända oss till varandra.

I söndags höll vår kaplan i finska församlingen sin avskedspredikan. Hon går i pension. Hon inledde med att nämna Paul Austers roman 4 3 2 1 där ett liv beskrivs på fyra sätt. Huvudpersonen A Ferguson föds 1947 och Auster bygger fyra olika liv med samma ingredienser, fyra parallella vägar där Ferguson växer upp i samma familj och omgivning i alla fyra berättelser. Små skillnader sätter i gång stora förändringar och alla historier får sin egen riktning.

I romanen har alltså huvudpersonen fyra liv. Vi har endast ett.

Vi kan fundera bakåt och reflektera över vissa vägval vi gjort och vi kan se att en del händelser eller människomöten får en stor betydelse för vårt fortsatta livs riktning. Det behöver inte vara stora saker, men det räcker för att vi kom in på en annan väg. Vi möter en bekants bekant på en fest, vi hjälper till med en väns flytt, vi stannar på klassen och plötsligt har vi fått nya vänner som för oss vidare på en annan väg än den skulle ha gjort utan den upplevelsen. Eller vi läser en bok som förändrar oss radikalt. Och dessutom är det mycket vi inte råder över i vårt liv: skolbyte, sjukdom, föräldrars skilsmässa, krig. Här gör vi inga yttre val. (Inom oss finns ändå alltid en frihet att välja attityd.)

Jag tänker på hur många hjälpande händer och lyssnande öron som fanns omkring mig när jag i 25-års åldern kom till tro. Utan dessa mänskor skulle livet ha tett sig mycket annorlunda. Och ännu mer tillbaka: hon som berättade om Jesus på universitet för mig just när jag funderade på livets stora frågor. Omvälvningen var stor. Och den bär ännu spår i mitt liv.

Jag har fått ett liv, långt eller kort. Det är bra att stanna upp emellan och fundera på vilken riktning mitt liv tagit. Gör jag det mitt inre säger att jag ska göra? Finns det val jag kan justera? Och de val jag inte mer kan rätta till om de varit dåliga så behöver jag kanske försona mig med. Det blev nu så och idag har jag livet att leva. Jag får ångra och lämna. Jag får glädjas och förundras. Jag får tro att allt ligger under Guds nåd – vad det än vara må. Kom till mig, säger Jesus och lovar oss evigt liv i Kristus Jesus.

Hur brukar du fira din födelsedag? Eller hur brukar den uppmärksammas av andra? Sjunger någon för dig på morgonen eller i telefonen? Får du vykort eller whats app-meddelanden? Är det en glädjens dag som du ser fram emot eller efteråt minns med värme, som bär dig en tid, tacksam över att ihågkommas, upplevt något oväntat, eller bekymrar du dig över att du blir äldre?

Det finns så många sätt och födelsedagar ser givetvis inte likadana ut från gång till gång. Men är födelsedagen viktig, din egen och andras?

Som liten väntade jag ivrigt på födelsedagen. Det var en glad dag. Jag spanade efter det rektangulära paketet som min mormors syster brukade ge: med två rader Fazers kinuski, ljusa och bruna i. Pappa brukade ha kaffepannsvärmaren av tyg (som man trär över kaffepannan så den hålls varm) på huvudet (av någon anledning) när familjen sjöng för mig på morgonen. Det var skoj och hörde till. Ibland var vårdagen så varm att jag provade promenera hem från folkskolan i södra Haga barfota över berget. Kände fotsulorna mot utemark igen efter instängdheten en hel vinter. Frihet, glädje. Förväntan.

Samma substantiv: glädje, frihet och förväntan kan jag använda för pingst: kyrkans födelsedag, den Helige Andes utgjutelse över de första lärjungarna. Hur förändrades inte Petrus när han fylldes med Helig Ande och stod framför folkmassorna och predikade en uppstånden Kristus och omvändelse. Anden kom de rädda lärjungarna till hjälp och Anden kommer också oss efterföljare idag till hjälp.

Frihet för att Guds Ande löser oss från synd, skam, rädslor, bundenhet. Glädje för att vi fylls med tankar och kraft som verkligen kommer från himmelen många gånger – be så ska ni få. Förväntan för att den som vandrar med Gud kan förvänta sig Guds ingripande i olika situationer. Kristus lämnade oss inte handfallna. Kristus lovade att Hjälparen, den Helige Ande ska falla över oss, fylla oss, vägleda oss. Gud kan göra så mycket gott och fantastiskt.

Vi har firat pingst. Kom helige Ande och rör vid din kristenhet, rör vid våra egna, våra grannar, vårt ledarskap i vårt land. Vi tackar dig Jesus för den Helige Ande. Fall över oss som ett vårregn.