Här om dagen satt jag i bussen på väg hem efter några timmar på bibliotekets fantasikittlande barnavdelning. Medan familjens pratsamma 4-åring funderade på vad fjärilar äter föll mina ögon på en stor väggbanderoll utanför.

Banderollen hängde på en vägg som hör till vår lokala kyrkliga samfällighet och var minst fem meter hög, ändå hann jag inte helt uppfatta vad det handlade om innan bussen svängde runt hörnet. Men det jag råkade hinna läsa har blivit kvar i tankarna.

Översatt till svenska läste jag ”Tystnad är Guds modersmål”.

Min allra första tanke var att gratulera den som fått till den finurliga formuleringen. Sedan började nyfikna funderingar anmäla sig i mitt huvud medan vi närmade oss vår hållplats.

Tystnad kan ju upplevas både negativt och positivt. Tystnad kan vara frånvaron av ord, svar eller dialog. Tystnad kan kopplas till att bli hörd i stället för att bli överröstad eller avbruten. Tystnad kan vara förväntansfull eller otålig, kanske blodsmakande desperat eller förundrat jublande. Eller bara frågande och vilsen.

Hurdana tystnader finns mellan mig och Gud? Finns det fruktbar och helande tystnad i någon slags dialog, eller är det en otålig och arrogant tystnad som gäller från min sida? Skulle jag kunna adressera färre men mera medvetna ord till Gud så att också tystnaden skulle få tala? Jag borde nog öva på att stilla mig och se vad som föds ur tystnaden? När behöver jag själv tystnad, när borde jag själv fatta att det behövs tystnad?

Om tystnad är Guds modersmål, hur kunde jag bli lite mera van vid och öppen för det livsviktiga men svårfångade språket?

År 2018 när Sverige delade ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till alla hushåll blev jag ganska förvånad. Att det officiella Sverige tog ordet krig i sin mun – då när de flesta av oss inte var rädda för krig i närregionen - var häpnadsväckande. Nu när den värsta rädslan för att Ryssland skulle attackera Norden, i alla fall tillfälligt har lagt sig hos mig och många andra kan jag skriva det här blogginlägget.

Våren 2022 var i alla fall jag rädd. Men jag höll tyst om mina krisplaner, eftersom jag tänkte att jag gör andra personer oroligare ifall jag berättade om vattenrenare, rullar med silvertejp och papperskartor över Norden. Inte var jag den enda som tänkte så, men jag märkte att det inte gjorde mig gott att läsa om finländare med flykt-ryggsäcken färdigt packad i tamburen. När min syster fick höra om en av mina mer konstiga ideér frågade hon om jag trodde jag var tsarinna (som syr in smycken i sina klänningsfållar). Det skrattade jag mycket åt. Svart humor har nog mer betydelse än vad man tror.

Det här är fortsättningen på blogginlägget om kvinnors frivilliga eller obligatoriska insats för Finland i fredstid. Här funderar jag på ett scenario där – Gud förbjude – Finland skulle vara i krig. I dagens Finland där varje arbetsplats ska kartlägga risker och det finns bestämmelser om hur första hjälp-väskorna ska se ut enligt personalstyrkan är jag säker på att myndigheterna har planer för hur skydda befolkningen i kris eller krig. Jag tror att det finns planer för hur samhället ska fungera och hur befolkningen vb kan evakueras.

De här planerna är naturligtvis inte offentliga. Det jag själv känner är viktigt ifall kvinnornas andel ökar i Finlands arme är att det skulle finnas klara regler för vad som gäller i familjer där båda föräldrarna ingår i reserven. Det som gjorde mig mest nervös efter att Ryssland anföll Ukraina var när jag läste ett inlägg på Facebook av en ung mamma som hade en nyfödd baby. Hon ingår i reserven och frågade i ångest vad hon skulle göra ifall krig bröt ut i Finland. Jag tror nog att de som svarade menade väl, men när de skrev om att hon i så fall bara ska göra det hon är utbildad för – fara och försvara Finland så att hennes och andras barn förblir trygga, så skar det nog i mitt hjärta. Även i krig måste alla barn ha rätt till en närvarande förälder. Nyförlösta mammor ska inte skickas bland de första till fronten.

Mitt yrke gjorde också att jag blev nervös. Jag är ingen akutläkare. Jag skojade med galghumor att skickas jag till något sjukhus för att arbeta får jag ta barnen med mig så får de spela Brawlstars medan jag rondar. Sedan fick jag ångest på riktigt innan jag fattade beslutet att hur opatriotisk jag än eventuellt kan anses vara far jag ingenstans utan mina barn. All heder åt svenskarna som tog emot krigsbarn 1939-1944 och all heder åt familjerna som ville rädda sina barn, men om en liknande evakuering någongång behövs måste den göras på ett annat sätt, utan att barnen skiljs från sina föräldrar.

Regntunga moln rusade över himlen. Men där jag var, under palmträden, var det tropiskt varmt och fuktigt. Liljor blommade intensivt lite längre bort och apelsiner lyste i träden. ”Så vackert allting är,” tänkte jag.

Jag kunde ha varit på en ö i Karibien. Men nu var jag på ett badhotell någonstans i Finland. Utanför var den finska sommaren som den oftast är. Explosivt grön, med regn och rastlösa vindar. Jag var inte under en bar himmel, utan under en glaskupol. Palmerna, apelsinerna och liljorna omkring mig var gjord av tyg och plast.

Men kanske är det viktigaste inte vad det är, utan vad jag låter det vara. Min tolkning och min upplevelse är min. Det är eller blir min verklighet.

Jag kunde ha fäst mig vid en avlägsen doft av klor, flagnande färg, måsskit på glastaket, trötta barn och ännu tröttare föräldrar, hotellpriset och parkeringsavgiften.

Tro är det möjligas konstform, liksom lek. Jag förhåller mig till bådadera med största respekt och ödmjukhet. Varken tro eller lek blir till utan ett ”ja, jag vill” – samtidigt som frågan: ”Vill du?” är Guds fråga till oss.

Jag tror att Gud ville mitt liv. Jag tror att Jesus Kristus sökte mig, hittade mig och tog mig till sin. Jag tror att Gud, i kraft av sin kärlek, nåd och förlåtelse, låter mig växa och utvecklas, misslyckas och lyckas under hans blick. Jag tror inte att det är ett äventyr jag företar mig ensam – jag tror att den heliga Ande bor i mig och hjälper mig. Därför kan jag också tro, hoppas och tänka större än mina egna resurser ger mig anledning till. Jag tror, och jag vill tro det. Jag vill det med ett barns tillit, frimodighet och glädje.

Hur mycket som kommer an på Guds ”vill du” och hur mycket som kommer an på mitt eget ”jag vill” har kristna haft olika förståelser av, med framgångsteologi på ena ytterkanten och kalvinismen på den andra. Det finns alltså ett spektrum av att allt kommer an på människan själv till att ingenting kommer an på människan själv.

Jag är inte överraskad över att kristna kommer till diametralt olika lösningar i det här. Inom judendomen finns ett motsvarande polarisering mellan messiansk sionism och ultra-ortodoxi.

Jag är inte heller förvånad över att en och samma människa under livets gång kan skifta vikten från ett ben till det andra, så att säga. Också min pendel rör sig, om än med mindre och mindre pendelrörelser. Att kunna överlåta sig till Gud och att tro på sig själv är trots allt, bådadera, komplicerade sammansättningar av bl.a. tillit, temperament och självinsikt.

Att tro är det möjligas konstform, liksom att leka. Jag vill göra båda i Guds kärleksfulla blick.

"Nästa morgon när de kom förbi fikonträdet såg de att det var förtorkat ända från roten. Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: »Rabbi, ser du, fikonträdet som du förbannade har vissnat!« Jesus sade till dem: »Ni skall tro på Gud. Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så." (Mark. 11:20-25)

Det är den första juli och många har åkt på semester. Jag ser bilder från insjöar och hav, solnedgångar, frukost på bryggor. Om en dryg vecka är jag en av dem som firar sommarlov. Min syster har plockat de första blåbären och stundvis kommer den där övergripande oron över att jag inte hinner med, jag missar kanske hela sommaren och semestern och havet och skogen.

Men så stillar jag mig. Jag läser Guds ord som är en lampa på min stig, jag ser bilder på fyrtorn när jag sätter på datorn eller scrollar på telefonen. Jag förstår, jo jag hinner ifatt mig själv, det viktigaste. Jag griper tag i nuet, i min relation till Jesus. Han är min fyrbåk, han är min vägledning, han är Skaparen av min himmel och min jord som jag lever i och ska semestra i. Han ändrar sig inte, han går med mig. Det är här och nu, det är i all framtid.

Jag får kasta mitt ankare varje dag och veta att det håller för att det är fäst vid Jesus. Jag är med, jag kommer tids nog, jag kommer i den tid jag ska, både till semester och annat. Jag får ledas till gröna ängar, glittrande hav, åskväder och sol, jag får vandra i Mästarens spår. Hur skulle jag klara mig i vardagen eller på semestern utan min Jesus? Inte ens hela havet kan fylla det tomrum som skulle skrika inom mig om jag inte hade min Jesus som först fyller mig till brädden. Det är i Ordet, i Källan, i umgänget med Jesus jag egentligen tankar. Min semester kan föra mig närmare eller längre bort från Livet självt.

Jag ber:

Käre, Herre, Jesus, ta hand om mig. Led mig nära ditt hjärta. Och jag ber med psalmisten David ur psalm 51: Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din helige Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.

Det har antagligen skrivits mer om fenomenet ”trad wives” i den finländska pressen än vad det mer marginella fenomenet kanske skulle förtjäna om man tänker på läget i Finland. Varför skriver jag då ännu mer om saken? För att ämnet provocerar mig och jag vill diskutera hur människor tänker. För att jag tror unga kvinnor inte alltid förstår vikten av vad andra kvinnor gjort genom historien för jämställdheten. Influencers i USA som gör reklam för sin livvstil där de ägnar sina liv åt att skapa ett behagligt hem åt sin man kommer knappast ändå att föra finländska kvinnor tillbaka till 1950-talet. Som många påpekat är dessa influencers mer sällan på riktigt beroende av sin mans pengar, då de har sin karriär som influencer och kanske får pengar av diverse rörelser som gärna skulle se en tillbakagång till mer ”traditionella värden”.

I trad wives-boomen på nätet finns det också kopplingar till högerextremistiska rörelser som använder fenomenet för att framstå som mer normala. Deras ideologi framhäver kvinnans roll som mor till många vita barn, där kvinnan likt icke-vita är underställda den vita mannen. Här är inte steget långt till kvinnofientlighet. Det här är endast en observation, men efter att jag sett på några trad wives-videor för att försöka förstå vad detta handlar om, ploppade det upp direkt sexistiska videon och mem i mitt flöde. Sådant jag inte alls sett förut i min bubbla.

Jag är ingen historiker, men de hemmafruar som porträtteras i olika serier och böcker i västvärlden är ändå ett marginellt fenomen bland medel- och överklassen i USA och Europa om vi tänker på hela världen. Efter kriget ville männen ha ”sina jobb tillbaka” och hos de rikare fanns det tydligen möjlighet att klara sig på en lön. För att vara krass – kvinnor som varmt talar om den traditionella frurollen kanske borde ta och besöka t ex Tanzania eller Nepal för att ta del av den hard-core traditionella hustrurollen – att föda och uppfostra en massa barn, att jobba livet ur sig på fälten och sköta ett hushåll utan el.

Numera är det få i medelklassen som klarar sig på en lön, i alla fall måste man prioritera vad man konsumerar, vilket i sig förstås kan vara väldigt bra. Enligt forskarprofessor Anna Rotkirch är trenderna i samhället att allt fler unga inte vill ha barn och att vuxna upplever vi jobbar för mycket, vilket också försvårar parförhållandet. Jag kan helt och hållet förstå lockelsen i att jobba hemma och slippa ekorrhjulet, även utan glansbilden av syltkokande i nätta klänningar. Eller egentligen kanske lockelsen i att som kvinna slippa det ena jobbet. Fortsättningsvis är det kvinnan som gör det mesta av hushållsarbetet och barnskötseln, även om det har blivit mycket bättre i min generation.

En del kristna vill leva enligt bibelord om att mannen är familjens överhuvud liksom Kristus är församlingens överhuvud. Problemet är närmast att inte alla män beter sig som Jesus. Andra bibelställen talar om att underordna sig varandra. Här tänker jag att det som med så många andra frågor mycket handlar om vilka bibelställen man vill lyfta fram. Förutom bibelsynvinkeln i en del kristnas tolkning, finns det inget som pekar på att mannen skulle vara bättre på att fatta beslut eller ha hand om ekonomin. Skillnader mellan individer är större än skillnader mellan könen. Då har jag funderat en del på vad sekulära människor har för orsak till att vilja ha traditionella könsroller eller vilja att mannen bestämmer det mesta i ett förhållande? Att det alltid har varit så och alltid ska förbli så? Att ingen vill ge ifrån sig makt och pengar om man inte måste?

För mig känns det som att de smala traditionella könsrollerna lätt kan bli ganska tunga för båda. Det finns en risk att mannen måste jobba mycket hårt för inkomsten och hustrun som jobbar hemma kan lätt känna sig ganska ensam. Klart att alla ska leva sitt liv enligt det som är rätt för dem. Att vara en ”home-maker” utan att ha barn att sköta i dagens samhälle med elektriska apparater tycker jag ändå är ett slöseri med kvinnoresurser. Vem som sköter barnen hemma och hur länge tänker jag nog är varje familjs beslut. Det finns ändå forskning på att föräldrar som båda tar hand om barnen när de är små lättare förstår varandras vardag och får en bättre relation till barnet. Olika sysslor i hemmet delas väl bäst enligt vad parterna är bra på, inte enligt kön.

Det är viktigt att ha ett yrke, ett sätt att förtjäna sitt levebröd på oberoende av könsroller. Alla kvinnor borde ha egna pengar att förfoga över, ifall det skulle uppkomma behov av att leva ensam (tex efter skilsmässa eller makens död) eller för pensionärsliv. Om man hårddrar att kvinnan ska underordna sig mannen och inte ha ett yrkesliv skulle det vara omöjligt att ha ett nordiskt välfärdssamhälle. Det finns en tydlig koppling mellan demokratiska, rika länder och jämlikhet mellan könen. Individer får ju ordna sina liv som de vill, men på samhällsnivå måste vi låta bli att sila mygg men svälja kameler. (Jag måste googla uttrycket för att se till att jag använde det rätt – tänk vad bra internet ändå också kan vara!)