Någonstans i mitt sociala media-flöde såg jag för en tid sedan en fråga om vad man skulle göra om man visste att man har bara ett år kvar att leva. En ganska klassisk och sliten fråga, men kanske nyttig att skänka en tanke trots det.

Jag brukar snabbt fastna i väldigt specifika saker, någon resa jag måste göra, personer vill jag träffa, saker jag vill spara eller skriva åt barnen och andra kära. Jag har aldrig egentligen kommit till det jag tycker att är intressantare än någonslags bucket list: om jag skulle ha bara en viss tid kvar att leva skulle jag vilja mindre på vad jag borde hinna med och mera på hur jag i allmänhet vill leva.

Jag hoppas att jag ganska snabbt skulle komma förbi det där bucket list-tänket. Det är klart att det skulle finnas vissa saker jag skulle vilja ha gjorda och sagda, men jag tror det skulle vara värdefullare och fruktbarare att tänka på hur jag vill leva överlag.

Vad skulle jag vilja sätta min tid på? Vad skulle jag önska att jag satte mina krafter på? Skulle jag vilja läsa galet mycket för att liksom (upp)leva flera och mera liv än jag kan själv? Skulle jag vilja ha långa sovmorgnar eller skulle det kännas som bortkastad tid? Skulle jag radera mina mobiltelefonspel och i stället gå på cirkus med barnen? Skulle jag ringa viktiga men lite borttappade vänner eller skulle jag mesa ur? Skulle jag fundera mera på Gud och andliga frågor än jag gör nu? Skulle jag drabbas av gigantisk FOMO eller skulle jag omslutas av någonslags ro och tillit i tillvaron?

Ett av svaren som kom på frågan när jag nu senaste såg den i flödet kändes så inspirerande att jag skrev upp det: ”I would extract my perpetual worries and enact my boundless joy.”

Ja! Så skulle jag försöka leva om jag visste att jag hade ett år kvar i livet. Så kan jag försöka leva redan nu.

Vi firade inte alla hjärtans dag på något speciellt sätt. Vi tänkte äta lunch tillsammans på något lunchhak, men det blev inget av den tanken. Vi hade ju mjölk och havregryn hemma.

Mina föräldrar ha varit gifta över 40 år, de har just blivit pensionerade. De besökte oss förra helgen. Jag har lagt märke till att de skrattar så mycket nu för tiden, mycket mera är när jag bodde hemma. De skrattar vid frukostbordet, vid kaffet och vid kvällsmaten, ibland så tårarna rinner.

Linus och jag har varit gifta i nästan sjutton år. Det har inte varit enkelt. Men ännu skrattar vi med varandra. Ibland är ett hjärtligt skratt långt bättre än vilken kärleksbetygelse som helst.

Det finns en tid att gråta
en tid att skratta
en tid att sörja och
en tid att dansa.

Hörde några kyrkligt anställda diskutera ett fenomen som tycks bli allt vanligare. Många familjer vill inte ha ett traditionellt dop, de vill hålla en sekulär namngivningsfest men så att en präst finns närvarande på tillställningen som inbjuden gäst.

Detta kan ju låta lite tokigt, då tanken med namngivningsfesten är att man ju uttryckligen inte vill ha ett kyrkligt dop. Varför då bjuda in en präst? Och den naturliga följdfrågan: skall prästen delta?

På den första frågan är väl svaret ganska enkelt, då det finns århundraden av tradition där prästen finns närvarnande vid större familjefester oavsett om man familjen är särskilt religiös eller inte. På den andra frågan är åsikterna mera kluvna.

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att en präst nog kan (och kanske borde) delta i namngivningsfesten. Det är, trots allt, en möjlighet att få delta i en familjs viktiga dag och därmed också en möjlighet att få föra fram sitt budskap.

Jag förstår att många anser att prästen inte skall delta såvida ett dop inte förrättas. Det är naturligvis en valid poäng men speciellt i de stora städerna är dopet ett allt mindre sannolikt val för barnets föräldrar och det vore oklokt att helt tappa kontakten med dessa familjer. Det handlar om att möta familjerna på deras villkor, även om man kanske inte tycker om dessa villkor.

Personligen tror jag inte heller att trenden kommer att avta, så det är bara att gilla läget och finna sig i situationen. Samhället ändras och nya traditioner skapas, vare sig man vill eller inte.

Som sagt, man behöver inte tycka som jag om detta. Må väl.

Triggerwarning: kroppshets och dylikt. Hoppa över det här inlägget om sånt är jobbigt för dig att läsa om.

Kroppen är ett ämne jag verkligen intresserat mig för de senaste åren. Eller ja, egentligen ända sedan jag blev medveten om min egen kropp. Men i dag har jag fått en ny syn på både min egen och andras kroppar.

Jag har absolut hört till dem som försökt begränsa matintaget och maximera träningen (som jag aldrig fick rutin på eftersom det var dötrist och jobbigt). I en anteckningsbok skrev jag ner datum, vilken slags träning jag gjorde, hur länge jag tränade, antal förbrända kilokalorier (om jag hade tillgång till den infon), vikt och övriga kommentarer (humör osv).

Vid den här tidpunkten var jag kanske 12 år.

På tv:n kom reklam om ett band man skulle spänna fast runt magen. Bandet vibrerade och på så sätt brände man kalorier automatiskt, utan att man behövde göra någonting alls*. Det här försökte jag få min pappa att köpa ´– till min mamma förstås (men egentligen till mig). Han sa att mamma nog inte hade blivit så glad över den presenten.

Det är inte bra för en tolvåring att försöka ”bli smal” och må dåligt över hur hen ser ut. En tolvåring ska leka, skratta och äta sånt som är gott. Inte ha ångest över nåt så naturligt och fint som kroppen.

Från 12-åring till 22-åring

För några år sedan gick jag, på grund av många olika faktorer, upp en del i vikt. Mitt tolvåriga jag hade börjat hetsträna. Där och då bestämde jag mig för att bryta det mönstret. Jag var kanske 22. Nu fick det vara nog! Jag bestämde att jag inte kommer träna förrän jag gör det med rätt intentioner. Det tog mig ungefär tre år.

Snabbspola fram till 2019. Försiktigt börjar jag cykla och gå till jobbet. Jag gör yoga hemma i vardagsrummet. Promenaderna ökar min uthållighet och yogan gör mig flexibel och stark. Jag mår bra och jag orkar jobba. För första gången i mitt liv rör jag på mig utan att tänka ”nu ska jag gå ner i vikt”.

Jag pratar annorlunda om kroppen. Jag kommenterar inte min kropp på ett negativt sätt. Aldrig mer ska jag säga ”usch, vad stora mina lår är”. I stället säger jag ”mina ben är så starka som orkar bära runt mig varje dag”. Magen är mjuk och härlig, inte tjock och ful. You get it, right?

I dag går jag till och från skolan nästan alla dagar. Det finns inget bättre sätt att starta dagen än med en 43 minuter lång promenad. Varje promenad hjälper mig att stärka både lilla jag och nu-jaget. I dag rör jag på mig av rätt orsaker och jag njuter av (nästan) varje steg. Det är något jag hoppas alla ska få uppleva.

En viktig lista:

Fel orsaker att träna/röra på sig: för att man vill bli smal och snygg.

Rätt orsaker att träna/röra på sig: för att man vill bli stark, vill orka bättre, vill må bra psykiskt, vill öka koncentrationsförmågan, vill förbättra minnet, vill klara av nåt fysiskt krävande (exempel: gå upp för ett berg).

Kommer du på fler saker?

Ett par disclaimers som slutkläm. Jag vet att det här är ett ämne som egentligen kräver 10 inlägg och inte bara 1. Kanske skriver jag mer i framtiden. Att jag i dag lyckas träna utan att vikthetsa är förstås ingen garanti för att jag alltid kommer göra det. Vi nås ju dagligen av vikt- och kroppshets i olika former på t.ex. sociala medier, men även bland familj och vänner. Det är skitsvårt att inte påverkas. Men jag tror att ju mer vi talar om kroppen med positiva termer, desto mindre påverkan har allt det negativa på oss.

*Det skakande bandet fungerar förstås inte.

Våren 2010 firade jag den ortodoxa påsken i Kiev. Där i den urgamla kulturvaggan fick jag med familjen i goda vänners lag njuta av en längre kommen vår med varmare luft och krokusar som ivrigt tittade fram i gräsmattorna.

Vi vuxna laga mat tillsammans, fixade i den vaknande trädgården på datjan och vandrade längs med floden Desnas stränder. Vår två-åring fascinerades oerhört av att polisbilarna såg annorlunda ut i Ukraina än hemma, med vännernas två pojkar var det också superkul att blåsa såpbubblor eller härja i bubbelbadet.

Alla tre gossarna kom sent under påskkvällen med till ett av stadens många klosterområden med korgar av mat som skulle välsignas. Barnvagnar och föräldraryggar kom i transportbruk medan folkmängden ringlade sig vidare omkring oss i skymningen. Väl framme vid huvudkyrkan anslöt vi oss till den långa cirkel av människor som bildades runt kyrkan. De ukrainska pojkarnas farmor var mån om att våra korgar fyllda med pasha, kulitsa, målade ägg och hembakt festbröd fick en bra plats. När prästerna skulle komma förbi oss var det viktigt att droppar av det vigvatten som de stänkte över korgmängden skulle falla också på vår mat och på så sätt bli extra äl välsignad.

Stämningen där i påsknatten på klosterområdet var tät. Alla hade ljus i sina matkorgar som lyste i det fallande mörkret, prästernas mässande sång hördes på avstånd medan de närmade sig, den vårfuktiga jorden var kylig medan luften darrade av doften och värmen från alla vaxljusen. När en generös dos vigvatten dessutom landade rakt i yngsta barnbarnets ansikte var farmorslyckan stor.

Mycket har hänt sedan den där påskveckan för många år sedan. Jag undrar hur påsken firas i Kiev i år? Kommer familjer i skyddsrum och tunnelbanestationer att kunna måla ägg tillsammans? Kan ensamma äldre som stannat kvar i sina hem alls försöka ta sig ut för att liksom vi komma med sina matkorgar till kyrkan? Kommer påskglädjens ljus efter veckor av mörker att kännas fjärran bland alla ute i stridens faror?